(Kultur)vetenskap, replikerbarhet och makten över kunskapen

Att vara och verka i akademin är för mig en kamp mellan olika intressen och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Det positiva överväger, helt klart. Ändå är det något som skaver, och det har med synen på kunskap att göra, eller med det utbredda ointresset för frågan. Jakten på resultat och kampen för att nå produktionsmålen överskuggar alla frågor om komplexa frågor. Ämnen som envisas med att ägna sig åt kunskapsteori, eller analyser av kopplingen mellan makt och kunskap ifrågasätts eller förpassas ut i kylan. Och övriga, forskarna som funnit sig i den rådande ordningen, är fullt upptagna med att designa projekt och fila på ansökningar för att ägna frågan om vad kunskap är och hur man når kunskap något fördjupat intresse: man kör en enkät och följer reglerna, skapar empiri och håller produktionen av vetenskapliga artefakter vid liv (ansökningar, papers, artiklar och citeringar). Den som säger: låt oss stanna upp lite och tänka efter; är vi på rätt väg och leder sätten att arbeta på som vi använder verkligen till användbar kunskap? Hen avfärdas som relativist eller utmålas som fiende till vetenskapen.

Det sägs att vetenskaplighet är synonymt med replikerbarhet, att forskningens uppgift är att producera resultat som går att upprepa av andra forskare som använder samma metod och material. I sak har jag inte att invända mot detta, men jag kan inte låta bli att lägga märke till glidningen här, från  den tidigare synen på vetenskap som upprepade försök att falsifiera tidigare studiers resultat. Definitionen av vetenskaplig kvalitet i en akademi där målet är att falsifiera blir en annan än definitionen av kunskapskvalitet i en akademi där målet är att replikera, det vill säga bekräfta andra forskares resultat. Forskningen är i stort sett den samma inom båda "paradigmen" men synen på kunskap skiljer sig åt, markant. Jag ser en glidning här, och den oroar mig. Jag menar att forskningen ska akta sig för att bevisa saker och hävdar att forskning inte visar något, den undersöker verkligheten i jakt på ANVÄNDBAR kunskap. I ett samhälle där man ser på forskare som kunniga och kompetenta människor som undersöker världen, verkligheten, samhället och olika aspekter av människoblivandet för att bidra till en allmän förståelse för vad som är möjligt och klokt att göra förläggs ansvaret för det som görs på den som tar besluten och utför handlingarna. I ett samhälle där man ser på forskare som auktoriteter som vet hur det är kommer ansvaret för konsekvenserna av handlingar och beslut att förläggas hos forskarna, och risken är då att politiker och allmänhet slår ifrån sig och hävdar att de agerat i god tro. Och forskarna och deras resultat är ju sanktionerat av den vetenskapliga gemenskapen eftersom forskningen passerat etikgranskningens nålsöga och metoderna som använts har godkänts av forskarsamhället som också kontrollerat resultatet. Ansvaret är någon annans, och det är olyckligt, det gör något med synen på kunskap och leder till att fler ohållbara beslut tas, vilket riskerar att få förödande konsekvenser utan att någon kan ställas till svars.

Det ligger i sakens natur att kulturvetenskapliga resultat inte går att replikera; det är detta som skaver. I en akademi där falsifiering är målet går det att bedriva kulturvetenskaplig forskning eftersom falsifieringen inte nödvändigtvis måste utföras av forskare. Kulturvetenskapliga forskningsresultat kan läsas av människorna som undersökts och målet med forskningen är att öka den kollektiva självkännedomen i samhället, för att kollektivt kunna främja framväxten av ett mer hållbart samhälle. En studie av kultur som fungerar leder till förändring, och det är det som är kännetecknet på kulturvetenskapens vetenskapliga kvalitet. Om kulturvetenskapen bekräftar det vi redan visste upprepar den bara känd kunskap, vilket vore slöseri med resurser. Om kulturforskaren däremot identifierar dolda samband och konsekvenser av sådant som hålls för sant, om forskningen visar att det eller detta KAN förändras (om tillräckligt många vill och gör vad som krävs för att förändringen ska bli möjlig) och resultatet av att detta forskningsresultat sprids i samhället och tas emot av en intresserad allmänhet kan det leda till förändring. Fast då gäller inte resultatet av forskningen längre och studiens resultat går inte att replikera. Enligt rådande syn på vetenskaplig kvalitet har den kulturvetenskapliga forskningen diskvalificerats av den akademiska kulturen och rådande (kulturellt upprätthållna) kunskapssyn.

Kulturvetare undersöker förutsättningar för förändring, till exempel sådant som förhindrar förändring och sådant som skulle kunna främja förändring. Detta misstas ofta för aktivism eftersom kulturvetare liksom alla andra människor har önskningar och åsikter om vad som är rimligt och önskvärt. För kulturvetare är transparens viktigt, av just detta skäl. Forskning kan och får inte förvandlas till aktivism. Forskningen kan och får aldrig driva utvecklingen, då är det inte längre forskning man ägnar sig åt. Och samma, fast omvänt, gäller för politiken, den kan och får inte liera sig med forskare för att försöka ge sken av att den föreslagna politiken har bevisats vara den bästa. Ingen politik kan bevisas vara bra eller dålig, men all politik kan vara mer eller mindre förankrad i aktuell och relevant vetenskap. Politiker och allmänhet bör lyssna på forskningen och forskare, men ansvaret för beslut som tas i en demokrati och handlingarna som utförs i samhället måste knytas till individerna som tar besluten och som utför handlingarna, annars kommer samhället aldrig att bli hållbart. Därför skaver det att politikerna och forskarna allt mer och allt tydligare lierar sig med varandra. Forskningen måste vara fri och målet med verksamheten måste vara kunskap, och kunskapen äger ingen.

Där och när vetenskapens huvuduppdrag är att replikera och bekräfta andra forskares resultat skapas andra allianser och leder forskningspolitiken till andra konsekvenser än i ett samhälle och en akademi där forskningens uppdrag är att falsifiera andra forskares resultat. I ett samhälle och en akademi där man bekräftar varandra växer en syn på kunskap fram som ger sken av att forskningen går från klarhet till klarhet och att kunskapen hela tiden växer samt att framtiden är ljus och alla problem kommer att lösas. Där forskning handlar om att falsifiera växer en mer ödmjuk inställning till kunskap och vetenskap fram och risken för hybris minskar betänkligt. Där är ansvaret mer utspritt och medborgarnas KOLLEKTIVA förmåga att kritiskt granska både politiken och vetenskapen större. Och det senare är mer hållbart än det förra, menar i alla fall jag.