Kunskap är något jag funderar över mer och mer för varje år som går; och ju fler böcker, artiklar och andra texter jag läser och egna texter jag skriver och delar, ju mer erfarenhet av forskning och utbyte av tankar om forskning jag får, desto mer inser jag hur lite jag vet (i relation till vad som är möjligt att veta) och hur dåligt utvecklad kunskapen i samhället faktiskt är, för att inte tala om kompetensen att förstå och använda kunskap. Dessa frågor upptar en stor del av mitt liv, och Bruno Latour har hjälpt mig öppna dörrar, övervinna hinder och komma vidare i sökande efter förståelse för kunskapen och kunskapens gränser.
Idag uppfattas kunskap allt mer som en färskvara trots att verkligheten inte förändras snabbare idag än för 30 år sedan, det är en effekt av att det hela tiden kommer nya studier, och vetenskap håller av samma anledning på att bli ett sätt att göra personlig karriär. De där två sakerna hänger ihop. Låt mig förklara hur jag tänker. När allt fler tvingas producera allt fler resultat för hålla sig kvar i akademin leder det till att studierna blir dels allt mer smala och specialiserade, dels till att studiernas aktualitetsspann och relevans minskar. Information är en färskvara, men kunskap bör inte förvandlas till det. Kunskap är något annat än nyheter. Och när allt fler studier uppfattas vara inaktuella (eftersom det ständigt kommer nya studier) samtidigt som behovet av forskare och experter ökar i takt med att samhället blir allt mer differentierat och teknologiserat kommer mängden publicerade resultat att bli viktigare för karriären än kvaliteten i de studier som publiceras. Eftersom det ständigt kommer nya studier och forskningsresultat försvinner allt fler studier under radarn. Den som är först med det senaste vinner uppmärksamhet och den som publicerat flest artiklar vinner ära och aktning. Så ser logiken ut idag, om man hårdrar.
Fokus riktas, i det system för kunskapsproduktion som växt fram i akademin, från kunskapen, till kunskaparen. I dagens (allt snabbare) föränderliga värld hinner man inte riktigt med att vänta tills kunskapen så att säga satt sig och relaterats till tidigare forskningsresultat, vilket är vad som krävs för att fakta ska transformeras till kunskap. När allt fler, allt mer ihärdigt vill veta allt mer säkert och när man vill veta nu, uppstår den här situationen. Viljan att veta är ett känslouttryck medan kunskap kräver intellektuell mognad och förståelse för vad vetande är för typ av kvalitet. Därför är det så lockande att lyssna på den person som antas veta, snarare än på det man faktiskt vet (vilket sällan lever upp till människors förväntningar). Eftersom känslan så lätt övertrumfar intellektet kommer ansedda forskares ord att granskas mindre än forskare som inte är lika ansedda och man kommer att lyssna mer på VEM som talar än på VAD som faktiskt sägs. Forskares inflytande riskerar att bli oproportionerligt stort, och medborgarnas kompetens att kritiskt granska vad som sägs i namn av vetenskap hotar att utarmas. Detta är en utveckling som Latour aktivt arbetat för att motverka, han vill rikta fokus på KUNSKAPEN och har ihärdigt och med kritisk skärpa studerat den framväxande personkult som dagens syn på kunskap riskerar leda till.
Tänker högt och låter tankarna ta mig dit jag hamnar, med inspiration från ovanstående. Återvänder till tanken på träd, vilket kan fungera som modell för rådande kunskapssyn, och på rhizom som är en struktur utan centrum och ett helt annat sätt att se på organisering (bland annat av utbildning och kunskapsproduktion). Tänk om det var så vi såg på kunskap, som resultatet av samverkan mellan aktörer (inte bara människor) sammankopplade i ett nätverk, istället för en verksamhet utförd av genier som står över alla misstankar. Om det var så vi såg på kunskap skulle fokus riktas mot framtiden, samhället och användbarheten av resultatet av det vetenskapliga arbetet, bort från individerna som utför arbetet och som ändå bara är delar i det maskineri som frambringar kunskapen. Om kunskapsprojektet, det gemensamma akademiska uppdraget, utgick från att kunskap skapas kollektivt och inte uteslutande av människor, istället för upptäcks, och att resultatet av det vetenskapliga arbetet endast kan värderas i relation till graden av användbarhet, över tid. Då händer något med uppdraget och alla dess utövare.
Rhizomatisk kunskapspraktik är ett projekt som ständigt befinner sig i rörelse, i alla riktningar. Vetenskap som bedrivs på sådana premisser utgår från och tar dessutom hänsyn till såväl konkret materiella aspekter, som immateriellt virtuella. Allt arbete är lika värdefullt, alla projekt (om de bara är tydligt framskrivna) är lika angelägna och potentiellt värdefulla, det är utgångspunkten när medlen fördelas i en sådan kunskapsregim. Ifråga om bedömningen av resultatet däremot kan man fokusera på nyttan eller användbarheten, på sikt som sagt eftersom den omedelbara nyttan inte självklart är en indikator på resultatens långsiktiga värde. Idag gör man tvärtom, vilket får till effekt att många innovativa projekt kvävs i sin linda eftersom ingen utom forskaren själv förstår vad som ska göras och det är kanske svårt att förklara på förhand. Många idéer och olika forskare kommer att få förtroendet och möjligheten att visa vad de går för om en rhizomatisk modell införs, men bara de som ägnar sig åt forskning och som presenterar resultat kommer att få fortsatt förtroende. Det är ett självorganiserande och kvalitetsdrivande process där människors makt och inflytande balanseras mot andra intressen, vilket gynnar kunskapsutvecklingen.
Det jag saknar i dagens akademi är incitament som främjar rörlighet, på alla plan. Allt för mycket tid, pengar och energi läggs på att bevaka uppnådda resultat, eftersom det är garantin för att få nya medel. Och på tok för mycket tid och möda läggs på ansökningar för att få forska. Fokus ligger på utdelning av medel, och på att räkna referenser i jakten på konkurrensfördelar gentemot kollegor man skulle kunna samverka med om kampen stod om kunskapen istället för om forskningsresurser. Dagens förhållanden främjar och framkallar odlande av mänsklighetens allra sämsta sidor vilket knappast gynnar kunskapsutveckling. Det är som att be om bråk! Och bråk, intriger och personliga vendettor och vedergällningar är tyvärr vardag inom vetenskapen.
Med ett mer rhizomatiskt upplägg inom akademin och med friare forskningsuppdrag, där fokus ligger mer på utfallet än på utfästelserna, skulle forskare kunna ägna sig åt att forska istället för att strida med varandra om makt, medel och uppmärksamhet. Och den som inte presterar straffar ut sig själv. Ett sådant upplägg skulle vara självkorrigerande och främja kärnverksamheten inom akademin, och det skulle kontinuerligt anpassas efter samhällets långsiktiga behov, fler det är så rhizom fungerar; de växa där det går, när det går och så länge det går. Det skulle främja kreativitet, nyfikenhet och skulle tvinga fram nytänkande.
Forskare ska forska, det är detta de är utbildade för. Forskning handlar om att tänka nytt, och det som fungerar är rätt, fast vad som fungerar vet man först i efterhand när resultaten omsatts i handling ute i samhället. Att kunna tänka nytt kräver att man får ägna sig åt att i lugn och ro arbeta med det man är bra på. Det är självklarheter. Ändå är det inte så det ser ut inom akademin. Vem tjänar på att detta inte diskuteras? Fundera ... Vad jag söker efter och tror på är en infrastruktur för forskning som mer liknar rhizom än träd. Dagens system för finansiering och organisering av forskning lägger för mycket fokus på människorna som bedriver forskningen och för lite på kunskapen som arbetet resulterar i. Allt för mycket hänsyn tas till titlar och nyckeltal, och allt för lite till utfallet; och jag menar här inte antalet artiklar publicerade i ansedda tidskrifter utan den kunskap som arbetet faktiskt leder till.
Ingen enskild forskare borde tillåtas vara större än sin senaste rapport. Kunskap skall inte vara förkroppsligad, eller bunden till isolerade forskargemenskaper. Kunskap måste vara fri och spridas så vit och brett som möjligt. Men eftersom det nu är människor som utför forskningen, och eftersom människor tydligen uppskattar utmärkelser och titlar, så måste även detta behov tillfredsställas. Men att blanda ihop personligt mänskliga behov med forskning är olyckligt. Och det är det största problemet inom akademin, om man frågar mig. Därför är Latours forskning och perspektiv på kunskap så oerhört viktigt och hållbarhetsfrämjande. Han har visat att forskare också är människor, med allt vad det innebär, på gott och ont. Och det påverkar kunskapen; att konstatera detta är inte relativism eller kritik, det är hard facts och resultat av forskning. Det är svårt att ändra på det, och det önskar nog ingen. Forskningen måste därför skiljas från dess utövare. Forskningen skulle, för att kunna uppfylla uppdraget, betraktas som ett slags hyperobjekt slår det mig (och jag kommer att återkomma med fler tankar om detta begrepp, som jag återknutit bekantskapen med på senare tid, inom kort här på bloggen). Det skulle kunna främja en utveckling där forskningen få gå dit där arbetet och målet med uppdraget leder den, utan hänsyn till utövarna.
För att komma dithän behöver rådande förhållande brytas upp. Tanken att forskare är subjekt och forskningen objekt, den måste ifrågasättas och en annan definition lanseras. Mitt förslag, det förslag jag skissar på just nu, ligger i linje med och hämtar inspiration från objektorienterad ontologi som jag via Latour insett värdet av. Där görs ingen skillnad mellan subjekt och objekt, allt som finns och verkar i världen behandlas symetriskt som objekt, eller som aktörer i nätverk för att tala med Latour.
Forskaren som objekt bör värderas uteslutande i relation till resultatet av det arbete som utförs. Och samma gäller forskningen som objekt: det är utfallet som räknas. Det är emellertid två olika objekt, med olika behov och mål. Och poängen med detta perspektiv är att det gör det möjligt att analysera behov symmetriskt. Både forskningen och forskarna har behov och båda objekten eller aktörerna finns och verkar i världen på sina egna premisser, vilket ger upphov till olika konsekvenser. Forskaren, liksom forskningen är komplexa objekt som är svåra att greppa fullt ut. Därför är det viktigt att inse betydelsen av en syn på kunskap som mer ser till resultat och som söker sig fram utan på förhand uppsatta mål, ständigt på väg mot bättre vetande och mer användbar kunskap. Först när forskningen och forskarna är fria, och frikopplade från varandra. Först då har processen som leder till långsiktig hållbarhet inletts. Kunskap är verktyg, i arbete! Inte en karriärväg bland andra.
Fokus riktas, i det system för kunskapsproduktion som växt fram i akademin, från kunskapen, till kunskaparen. I dagens (allt snabbare) föränderliga värld hinner man inte riktigt med att vänta tills kunskapen så att säga satt sig och relaterats till tidigare forskningsresultat, vilket är vad som krävs för att fakta ska transformeras till kunskap. När allt fler, allt mer ihärdigt vill veta allt mer säkert och när man vill veta nu, uppstår den här situationen. Viljan att veta är ett känslouttryck medan kunskap kräver intellektuell mognad och förståelse för vad vetande är för typ av kvalitet. Därför är det så lockande att lyssna på den person som antas veta, snarare än på det man faktiskt vet (vilket sällan lever upp till människors förväntningar). Eftersom känslan så lätt övertrumfar intellektet kommer ansedda forskares ord att granskas mindre än forskare som inte är lika ansedda och man kommer att lyssna mer på VEM som talar än på VAD som faktiskt sägs. Forskares inflytande riskerar att bli oproportionerligt stort, och medborgarnas kompetens att kritiskt granska vad som sägs i namn av vetenskap hotar att utarmas. Detta är en utveckling som Latour aktivt arbetat för att motverka, han vill rikta fokus på KUNSKAPEN och har ihärdigt och med kritisk skärpa studerat den framväxande personkult som dagens syn på kunskap riskerar leda till.
Was part of your project to knock the scientists off their pedestal?
Yes, a little bit because I was young, but my goal mainly was just to give a scientific view of science.Dessa ord är så enormt viktiga. Forskare är människor, med allt vad det innebär, och ingen människa har direkt tillgång till någon kunskap; därför krävs det alltid tolkning för att data ska omvandlas till kunskap, det krävs en rad översättningar för att resultaten ska bli användbara ute i samhället och i människors vardag. Forskare är som folk är mest, det finns ödmjuka forskare, snåla forskare, avundsjuka forskare och grandiosa forskare, vidare finns det kloka forskare med dåligt självförtroende och mindre kloka forskare med gott självförtroende. Forskning är både en social verksamhet och en tekniskt handgriplig, och gränserna mellan vad som är vad är alltid flytande. Ingen tycker om att bli granskad eller ifrågasatt, men det måste man acceptera, om man sysslar med forskning för KUNSKAPENS skull. Tyvärr valde Latours kritiker, trots att han bara var ute efter kunskap, att skjuta på och ifrågasätta budbäraren. Paradoxalt nog bekräftar den typen av agerande tesen som drev Latour, att sociala aspekter spelar roll i den vetenskapliga processen.
You’re really talking about a sociology of science.
Yeah, I’m still doing it. Now, the problem is completely different because scientists ask us for support because they are being attacked by very powerful people who are trying to throw doubt on their epistemology and accusing them of being political lobbyists.Det viktigaste jag lärt mig under åren som forskare är att kunskap passar synnerligen dåligt att strida om och över. Antingen fungerar insikterna och forskningsresultaten, eller också inte. Och finns det flera olika men lika rimliga tolkningar eller om forskningsresultaten spretar är det aldrig självklart så att det är forskningen som är problemet eftersom alla frågor inte självklart har ett enda rätt och sant svar. Kunskapens användbarhet är det enda som är relevant, och det kan inte avgöras vid ett förhandlingsbord eller i den debatt. Utvärderingen av arbetet måste överlåtas till andra instanser. Samhället har inget att vinna på interna vetenskapsstrider, som ofta handlar mer om makt och inflytande än om kunskap (som ingen ändå äger). Vetenskap handlar i praktiken och eftersom forskare är människor (med allt vad det innebär) alltid lika hög grad om att försvara uppnådda resultat och positioner, som om att forska. Detta är ingen kritik dock, det är en beskrivning av vardagen inom vetenskapen. Utan kunskap om hur kunskap blir kunskap och hur forskare OCH forskning fungerar i praktiken blir det svårt att ta beslut om vilka resultat och forskare man bör lita på. Bruno Latours forskning har dock inneburit att vi idag vet långt mer än vad vi gjorde tidigare, och hans iakttagelse ovan visar även att kritiken mot honom och andra postmodernister för att vara relativister är gripen helt i luften och är en illvillig anklagelse.
But I have to point out the irony here.
Forty years ago, a lot of scientists were angry at you. They claimed you were saying that science is relativistic and that there’s no such thing as a scientific fact. Now, some scientists are asking for your help to show that climate change is real science.
Well, the irony is to do the same thing and to be accused of two different things. [Laughs.] It means the times have changed. The current climate skepticism is not the normal thing that’s happened in the history of science. It has completely taken scientists by surprise. Suddenly they were being attacked by other scientists paid by a very powerful industry, not because their policy prescriptions were wrong but because the science was supposedly wrong. So their defense of science as something like the Immaculate Conception didn’t work. Suddenly they looked around and said, we need the institutions and the peer review, all those social processes I had been focusing on as essential to the scientific project.Vad jag vill visa på och reflektera över handlar om hur samhällets resurser, de ekonomiska medel som kommer från det offentliga, skulle kunna användas mer kunskapseffektivt, vilket väl är vad vi önskar oss även om vi bara talar om pengar. Forskning och kunskap är grunden som ett långsiktigt hållbart samhälle bygger på och vidareutvecklas med hjälp av. Men vad är kunskap egentligen? Den frågan behöver ställas dels för att man ska kunna förstå hur relativism uppstår och sprider sig i samhället, dels för att kunna bedöma olika vetenskaper och dess bidrag till samhället, och den frågan kan bara besvaras genom att studera hela den vetenskapliga processen och olika aspekter av den, förutsättningslöst. Just så som Latour gjort sedan 1970-talet.
Why would scientists come to people like you — sociologists of science — for help?
We are showing that science is absolutely part of the culture and that our culture is now engaged almost in a war against science itself. Now that the United States has abandoned the Paris Climate Agreement, we clearly are dealing with questions of war and peace. Mr. Trump basically declared war on Europe and the rest of the world by saying, “We in the United States don’t have climate change. You have climate change, but not us.” That’s geopolitical war. It’s tragic, but it actually clarifies that geopolitics is now organized by this question of climate change. What do you do when your ally is saying, “Go to hell!” That’s a completely new situation. There was something called Western solidarity before and the French and Europeans were looking at the United States as an ally. And the military is very interested in these questions. I’m now discussing the climate question with people in the French Ministry of Defense.Ja, det är både allvarligt och på allvar det som sker. Det är en enorm skillnad att granska den vetenskapliga PRAKTIKEN kritiskt, vilket är vad Latour sysslat med, och att kritisera forskare och vetenskapliga resultat. Jag har tidigare skrivit om anti-gender-rörelsen och dess angrepp på genusforskare. Och det är genom att så frön av misstänksamhet eller blåsa upp småproblem till orimliga proportioner man vill hindra forskare som undersöker saker och aspekter av mänskligt liv man av olika anledningar har problem med att bedriva sin forskning. Klimatförnekarna använder all sin kraft och allt sitt inflytande för att förhala den vetenskapliga processen, som är komplex nog utan att forskarna ska behöva försvara sin forskning mot orimliga argument och mot människor som inte vill förstå eller är intresserade av att lyssna. Relatvismen är ett mänskligt problem, inte något man sysslar med i vetenskapen. Symptomatiskt nog krävdes det en allvarlig kris innan man började lyssna på Latour. Tänk om han gett upp och ägnat sig åt annat?
Why is the military interested?
The issue is central to migration patterns and all sorts of thinking about energy resources and use. Before Trump, it was still not clear that climate change was a central geopolitical issue. Now it’s clear. In fact, we could have solved the problem years ago with something equivalent to the effort put into the Manhattan Project during World War II.
So if we had confronted this problem decades ago — if we had reorganized our industrial system — we would not have climate change?
Yes. The historian [Naomi] Oreskes says that even in 1980 we could have done it.
You’re talking about getting rid of the fossil fuel economy.
Yeah, decarbonize it. It’s very simple. I mean, it’s nowhere near as difficult as war. Of course, every year that passes, it’s becoming more complicated. And the tragedy is compounded by what has been called the “sixth extinction” [the human-caused wiping out of flora and fauna around the world].Ett annat samhälle är alltid möjligt, men det behövs kunskap, intresse och en kollektiv vilja att göra vad man kan för att förändra det som går att förändra och acceptera det man måste. Därför är det olyckligt, eller det är ett understatment det är tragiskt att vetenskapens värde reducerats till tillväxtmotor, vilket är just vad som lett oss fram till den situation som nu hotar att gå över styr och bli omöjlig att vända även vi skulle vilja det och gör allt vi kan. Jag tror det behövs en annan syn på kunskap för att nå dit och en annan syn på skola och högre utbildning. Politiker, journalister och opinionsbildare behöver tänka om och deras olika roller behöver uppmärksammas och diskuteras kritiskt. All publicitet är inte bra, och tillväxt är ett sätt att organisera samhällen på; det finns andra, mer klimatneutrala, eller det går i alla fall att arbeta fram sådana sätt.
Tänker högt och låter tankarna ta mig dit jag hamnar, med inspiration från ovanstående. Återvänder till tanken på träd, vilket kan fungera som modell för rådande kunskapssyn, och på rhizom som är en struktur utan centrum och ett helt annat sätt att se på organisering (bland annat av utbildning och kunskapsproduktion). Tänk om det var så vi såg på kunskap, som resultatet av samverkan mellan aktörer (inte bara människor) sammankopplade i ett nätverk, istället för en verksamhet utförd av genier som står över alla misstankar. Om det var så vi såg på kunskap skulle fokus riktas mot framtiden, samhället och användbarheten av resultatet av det vetenskapliga arbetet, bort från individerna som utför arbetet och som ändå bara är delar i det maskineri som frambringar kunskapen. Om kunskapsprojektet, det gemensamma akademiska uppdraget, utgick från att kunskap skapas kollektivt och inte uteslutande av människor, istället för upptäcks, och att resultatet av det vetenskapliga arbetet endast kan värderas i relation till graden av användbarhet, över tid. Då händer något med uppdraget och alla dess utövare.
Rhizomatisk kunskapspraktik är ett projekt som ständigt befinner sig i rörelse, i alla riktningar. Vetenskap som bedrivs på sådana premisser utgår från och tar dessutom hänsyn till såväl konkret materiella aspekter, som immateriellt virtuella. Allt arbete är lika värdefullt, alla projekt (om de bara är tydligt framskrivna) är lika angelägna och potentiellt värdefulla, det är utgångspunkten när medlen fördelas i en sådan kunskapsregim. Ifråga om bedömningen av resultatet däremot kan man fokusera på nyttan eller användbarheten, på sikt som sagt eftersom den omedelbara nyttan inte självklart är en indikator på resultatens långsiktiga värde. Idag gör man tvärtom, vilket får till effekt att många innovativa projekt kvävs i sin linda eftersom ingen utom forskaren själv förstår vad som ska göras och det är kanske svårt att förklara på förhand. Många idéer och olika forskare kommer att få förtroendet och möjligheten att visa vad de går för om en rhizomatisk modell införs, men bara de som ägnar sig åt forskning och som presenterar resultat kommer att få fortsatt förtroende. Det är ett självorganiserande och kvalitetsdrivande process där människors makt och inflytande balanseras mot andra intressen, vilket gynnar kunskapsutvecklingen.
Det jag saknar i dagens akademi är incitament som främjar rörlighet, på alla plan. Allt för mycket tid, pengar och energi läggs på att bevaka uppnådda resultat, eftersom det är garantin för att få nya medel. Och på tok för mycket tid och möda läggs på ansökningar för att få forska. Fokus ligger på utdelning av medel, och på att räkna referenser i jakten på konkurrensfördelar gentemot kollegor man skulle kunna samverka med om kampen stod om kunskapen istället för om forskningsresurser. Dagens förhållanden främjar och framkallar odlande av mänsklighetens allra sämsta sidor vilket knappast gynnar kunskapsutveckling. Det är som att be om bråk! Och bråk, intriger och personliga vendettor och vedergällningar är tyvärr vardag inom vetenskapen.
Med ett mer rhizomatiskt upplägg inom akademin och med friare forskningsuppdrag, där fokus ligger mer på utfallet än på utfästelserna, skulle forskare kunna ägna sig åt att forska istället för att strida med varandra om makt, medel och uppmärksamhet. Och den som inte presterar straffar ut sig själv. Ett sådant upplägg skulle vara självkorrigerande och främja kärnverksamheten inom akademin, och det skulle kontinuerligt anpassas efter samhällets långsiktiga behov, fler det är så rhizom fungerar; de växa där det går, när det går och så länge det går. Det skulle främja kreativitet, nyfikenhet och skulle tvinga fram nytänkande.
Forskare ska forska, det är detta de är utbildade för. Forskning handlar om att tänka nytt, och det som fungerar är rätt, fast vad som fungerar vet man först i efterhand när resultaten omsatts i handling ute i samhället. Att kunna tänka nytt kräver att man får ägna sig åt att i lugn och ro arbeta med det man är bra på. Det är självklarheter. Ändå är det inte så det ser ut inom akademin. Vem tjänar på att detta inte diskuteras? Fundera ... Vad jag söker efter och tror på är en infrastruktur för forskning som mer liknar rhizom än träd. Dagens system för finansiering och organisering av forskning lägger för mycket fokus på människorna som bedriver forskningen och för lite på kunskapen som arbetet resulterar i. Allt för mycket hänsyn tas till titlar och nyckeltal, och allt för lite till utfallet; och jag menar här inte antalet artiklar publicerade i ansedda tidskrifter utan den kunskap som arbetet faktiskt leder till.
Ingen enskild forskare borde tillåtas vara större än sin senaste rapport. Kunskap skall inte vara förkroppsligad, eller bunden till isolerade forskargemenskaper. Kunskap måste vara fri och spridas så vit och brett som möjligt. Men eftersom det nu är människor som utför forskningen, och eftersom människor tydligen uppskattar utmärkelser och titlar, så måste även detta behov tillfredsställas. Men att blanda ihop personligt mänskliga behov med forskning är olyckligt. Och det är det största problemet inom akademin, om man frågar mig. Därför är Latours forskning och perspektiv på kunskap så oerhört viktigt och hållbarhetsfrämjande. Han har visat att forskare också är människor, med allt vad det innebär, på gott och ont. Och det påverkar kunskapen; att konstatera detta är inte relativism eller kritik, det är hard facts och resultat av forskning. Det är svårt att ändra på det, och det önskar nog ingen. Forskningen måste därför skiljas från dess utövare. Forskningen skulle, för att kunna uppfylla uppdraget, betraktas som ett slags hyperobjekt slår det mig (och jag kommer att återkomma med fler tankar om detta begrepp, som jag återknutit bekantskapen med på senare tid, inom kort här på bloggen). Det skulle kunna främja en utveckling där forskningen få gå dit där arbetet och målet med uppdraget leder den, utan hänsyn till utövarna.
För att komma dithän behöver rådande förhållande brytas upp. Tanken att forskare är subjekt och forskningen objekt, den måste ifrågasättas och en annan definition lanseras. Mitt förslag, det förslag jag skissar på just nu, ligger i linje med och hämtar inspiration från objektorienterad ontologi som jag via Latour insett värdet av. Där görs ingen skillnad mellan subjekt och objekt, allt som finns och verkar i världen behandlas symetriskt som objekt, eller som aktörer i nätverk för att tala med Latour.
Forskaren som objekt bör värderas uteslutande i relation till resultatet av det arbete som utförs. Och samma gäller forskningen som objekt: det är utfallet som räknas. Det är emellertid två olika objekt, med olika behov och mål. Och poängen med detta perspektiv är att det gör det möjligt att analysera behov symmetriskt. Både forskningen och forskarna har behov och båda objekten eller aktörerna finns och verkar i världen på sina egna premisser, vilket ger upphov till olika konsekvenser. Forskaren, liksom forskningen är komplexa objekt som är svåra att greppa fullt ut. Därför är det viktigt att inse betydelsen av en syn på kunskap som mer ser till resultat och som söker sig fram utan på förhand uppsatta mål, ständigt på väg mot bättre vetande och mer användbar kunskap. Först när forskningen och forskarna är fria, och frikopplade från varandra. Först då har processen som leder till långsiktig hållbarhet inletts. Kunskap är verktyg, i arbete! Inte en karriärväg bland andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar