Kulturen, miljön, förintelsen och kunskap som hyperobjekt

Jag driver Flyktlinjer för kunskapens skull, inte för att få uppmärksamhet. Av en hel lång rad olika orsaker, personliga och andra, har det blivit så att jag kommit att viga mitt liv åt kunskapen. Jag undersöker förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling för att jag vill leva i ett kunskapssamhälle. Jag är övertygad om kunskapssamhällen är mer hållbara än andra samhällen, bland annat eftersom demokratin som styrelsesätt ställer hög krav på medborgarna för att fungera. Tillit är svårt att bygga upp och FÖRFÄRANDE lätt att rasera. Människa blir man tillsammans med andra och personlig utveckling är en kamp mellan känsla och intellekt. Känslorna måste balanseras möt kunskapen för att demokratin ska fungera. Idag är kunskapen ifrågasatt och den ansätts från många olika håll, inte bara från populister, även inom högskolan pågår en kamp om vad kunskap är och hur högskolans uppdrag ska definieras. Jag oroas över denna utveckling och utnyttjar min grundlagsskyddade rättighet att sätta mina tankar om tillståndet i Sverige på pränt. Jag skriver för KUNSKAPENS skull, upprepar det. Jag är forskare och jag tycker att jag har ett ansvar att dela med mig av min oro över vart vi är på väg.

Kunskapen är inget i kraft av sig själv och ingen äger den. Kunskapen har ingen innersta kärna, den existerar endast på utsidan och därför kan den förstås som ett slags hyperobjekt. Kunskapen lever och verkar på en annan nivå i världen, ovanför eller vid sidan av aktörerna som skapar, vårdar och sprider den. Kunskap uppstår i mötet mellan människor som utbyter erfarenheter, tankar och känslor med varandra och i mötet mellan människor och världen. Kunskap är en dynamisk relation och den förändras efter sin egen logik; därför går den att förstå som hyperobjekt, det vill säga som oöverblickbara processer som forskare och andra bara har tillgång högst via begränsade delaspekter av helheten och man måste förstå att kunskapen om delarna som går att undersöka inte går att addera till kunskap om helheten. Enda sättet att förstå och närma sig fenomen som går att förstå som hyperobjekt är utifrån, via objektets effekter.

Deleuze och Guattari påpekar att kroppen utan organ egentligen är en praktik, eller kanske snarare en uppsättning av praktiker. Kroppen utan organ går heller aldrig att nå, den utgör snarare gränsen för det fenomen man undersöker. Förtjänsten med att tänka i termer av hyperobjekt och kroppar utan organ är att det riktar uppmärksamhet dels mot görandet och det ständiga blivande som krävs för att hålla samman, till exempel, fenomenen kultur, miljö, förintelsen och kunskap som den här blogposten handlar om, dels mot det faktum att gränsen för objekten alltid är flytande. Hyperobjekt och kroppar utan organ är som sagt inget i kraft av sig själva, det handlar om resultatet av sammanhållning. För att fungera som människa (som också är ett slags hyperobjekt) behöver de flesta av oss en rad olika proteser, till exempel glasögon, blindkäppar, rullstolar och så vidare, men också datorer och kollektivtrafik och andra teknologier som har integrerats i vår vardag och utan vilka vi inte skulle känna igen oss själva. Eftersom det är helheten, sammansättningen av allt det vi behöver för att kunna vara och verka i världen, som utgör förutsättningen för människoblivandet måste alla aspekter beaktas om man vill förstå begreppet människa på ett grundligt sätt. Och detta hjälper oss begreppet hyperobjekt att förstå.

För ett tag sedan upptäckte jag boken Dark Ecology. For a Logic of Future Coexistence, av Timothy Morton, och den handlar om ekologin och naturen som hyperobjekt. Begreppet hyperobjekt är ett annat sätt att skilja mellan komplex och komplicerad, som jag ofta återkommer till. Och den skillnaden framstår som allt viktigare att uppmärksamma för alla som värnar hållbarhet och en demokrativärnande syn på kunskap. Hållbarhet är ett komplext problem, liksom kultur, kunskap och jag ska strax reflektera över förintelsen på samma sätt eftersom jag tänker mig att det exemplet visar att frågan är allt annat än trivial, men det återkommer vi till. Jag läser följande om boken på Bokus hemsida (se länk ovan):

Timothy Morton argues that ecological awareness in the present Anthropocene era takes the form of a strange loop or Mobius strip, twisted to have only one side. Deckard travels this oedipal path in Blade Runner (1982) when he learns that he might be the enemy he has been ordered to pursue. Ecological awareness takes this shape because ecological phenomena have a loop form that is also fundamental to the structure of how things are. The logistics of agricultural society resulted in global warming and hardwired dangerous ideas about life-forms into the human mind. Dark ecology puts us in an uncanny position of radical self-knowledge, illuminating our place in the biosphere and our belonging to a species in a sense that is far less obvious than we like to think. Morton explores the logical foundations of the ecological crisis, which is suffused with the melancholy and negativity of coexistence yet evolving, as we explore its loop form, into something playful, anarchic, and comedic. His work is a skilled fusion of humanities and scientific scholarship, incorporating the theories and findings of philosophy, anthropology, literature, ecology, biology, and physics. Morton hopes to reestablish our ties to nonhuman beings and to help us rediscover the playfulness and joy that can brighten the dark, strange loop we traverse.

Morton menar att människan samtidigt är både problemet och lösningen, och som individer är vi både subjekt och objekt i relation till antropocen, som är den samlade effekten av alla människor samtliga handlingar; eller ett slags hyperobjekt. Allt vi gör och allt som tänks är del av den komplexa helhet som visat sig påverka livet på jorden. Han förklarar dessa abstrakta samband på ett pedagogiskt och engagerande sätt och jag kan verkligen rekommendera boken. Jag ska försöka sätta ord på kunskaperna jag fått av att läsa vad han skriver och tänka med begreppen som lanseras i boken, och jag känner att jag kan göra det eftersom jag känner igen mig i det intellektuella landskapet. Det handlar om skillnaden emellan komplex och komplicerad som jag skrivit om massor av gånger, här och på andra platser. Vill man nå kunskap om ett komplext problem går det inte att dela upp det min minste delar som undersöks för sig, för då kommer man förr eller senare till en punkt där fenomenet man undersöker upphör att existera. Låt mig förklara med skogen/miljön om utgångspunkt.

Skogen är en plats som allt fler har en allt mer diffus uppfattning om. När jag var liten var vi jämt i skogen; byggde kojor, eldade och ”krigade”. Skogen var en fristad för oss och den levde sitt eget liv. Jag tänkte inte på det då, men skogen är har egen entitet. Kommer att tänka på Fangorn (heter den väl?), skogen i Sagan om ringen, som beskrivs som ett väsen, som något i kraft av sig själv. Det upplevde även jag, i skogen, där i ungdomens lyckliga dagar. Skogen består av träd, men hur mycket kunskap man än skaffar sig om skogens alla enskilda träd kommer man aldrig att lära sig någonting om SKOGEN. Skogen är något annat än träden, oklart vad, men begreppet hyperobjekt kan användas för att sätta ord på det jag söker. Liksom kultur och kunskap kan skogen sägas vara ett komplext och därför vagt problem, ett fenomen som är öppet och otydligt, till sin natur. Söker man kunskap om helheten i dess delar kommer intresset att riktas bort från skogen och till dess delar. Sågar man ner ett träd har man fortfarande en skog, och det har man även om man sågar ner ett träd till, liksom ytterligare ett, och ett, och ett. Fast rätt som det är har man inte längre en skog och inga träd heller för den delen, bara en trave med virke som är något helt annat. Tar man för givet att kunskapen finns i detaljerna och att det är där allt som är värt att veta står att finna har man anslutit sig till en logik som leder till att man kan komma att tvingas acceptera att skogen inte existerar, och då blir det svårt att hantera frågan om hållbarhet.

Idag anses bara det som går att definiera i detalj existera, och kan man inte hänvisa till evidens avfärdas man som ovetenskaplig. Ju mer detaljerad kunskapen är desto bättre, anses det. Därför är fysiken och kvantmekaniken den mest ansedda vetenskapen och naturvetenskapen och positivismen norm i akademin. Verkligt viktig kunskap står att finna i detaljerna, säger man inte, men om man avviker från normen och söker kunskap på andra sätt och på andra platser avfärdas man som ovetenskaplig. Därför vill jag påminna om talesättet som går ut på att djävulen finns i detaljerna. Det är ett ordspråk, en folklig och kulturellt traderad insikt. Alltså en form av kunskap som ofta avfärdas idag. Som kulturvetare kämpar man alltid i motvind, liksom den gör som följer kunskapen dit kunskapen tar en, eftersom det alltid riskerar att gå på tvärs mot kulturen, samhällets normer och makten. Låt mig därför rikta blicken mot förintelsen, för att visa på allvaret i situationen och konsekvenserna av rådande kunskapssyn.

Förnekarna av förintelsen hävdar att den aldrig funnits, och de har i någon mening rätt; men de har också tokfel, och deras sätt att tänka är förfärande likt det sätt att se på kunskap som sprider sig i samhället och som hotar att föröda miljön och förutsättningarna för liv på jorden. Delar man upp förintelsen i sina delar kan man komma till slutsatsen att det inte finns evidens för att den existerat, vilket alla tänkande människor vet att den gjort. Förintelsen är ett fruktansvärt brott mot mänskligheten, men som att, tänker man på den med utgångspunkt i dess detaljer tvingas man acceptera att loförarna bara körde tågen, att soldaterna på perrongen bara sorterade fångarna, att hen som hällde Zyklon B i behållarna på taken bara gjorde detta och att den som stängde dörrarna inte dödade judarna som stängdes in i gaskamrarna. Och den som skötte ugnarna dödade ingen, de liksom lägervakterna följde bara order. Zygmunt Bauman är inne på liknande tankar i sin bok Auschwitz och det moderna samhället, som beskrivs på följande sätt på Adlibris hemsida.

Många gånger är jag glad om jag finner en handfull goda och originella tankar i en bok: den här rymmer en uppsjö, och bidrar, enligt min åsikt, som inget annat verk till vår förståelse av vad det var som egentligen hände: en ovärderlig text. Ur Peter Englund: Brev från Nollpunkten. En central tes i Baumans tänkande är att en så fasansfull händelseutveckling som den under nazisttiden är möjlig på grund av människans rationalitet. »Det rationella försvaret av ens egen överlevnad fordrade att man inte motsatte sig den andres undergång.» Han formulerar vidare något som har utomordentlig giltighet även i dag: »I ett system där rationalitet och etik pekar i motsatta riktningar, är humaniteten den stora förloraren» Ur Roy Andersson: Vår tids rädsla för allvar.

Jag instämmer i både Baumans, Englunds och Anderssons ord och jag tar till mig det Morton skriver i sin bok. Och jag skriver om kunskap för att värna humaniteten och samhällets långsiktiga hållbarhet. Det oroar mig att synen på kunskap håller på att snävas in och att dess ekonomiskt kortsiktiga nytta betonas allt mer. Vad händer om lönsamheten och rationaliteten pekar i en annan riktning eller går på tvärs mot humanismens och människans grundläggande fri- och rättigheter? Vad ska vi värna då, och vad har vi lärt oss av historien egentligen?