Lärandets och kunskapsutvecklingens elementa

Vad handlar lärande om? Kunskap, fördjupad förståelse, utveckling. Hur lär man? Genom att läsa, lyssna, tänka, genom att reflektera. Hälften av lärandet består av hårt arbete och den andra halvan, dels av tid att tänka (sova, promenera, samtala), dels av studier i andra ämnen (det är nämligen först när kunskapen sätts in i ett sammanhang som informationen i böckerna och föreläsningarna transformeras till kunskap). En förutsättning för lärande i skolan och den högre utbildningen handlar också om att motstå livets alla frestelser, om att avlära eller glömma allt det man kan men som hindrar kunskapsutvecklingen. Lärande är med andra ord en enormt komplex process, och alla försök att styra kunskapsutveckling är dömda att misslyckas. Ändå låtsas vi som att det går och trots att resultaten av arbetet med att kvalitetssäkra skolan manar till ödmjukhet och eftertänksamhet fortsätter projektet att bryta ner den komplexa helheten lärande i mindre, förment hanterbara delar som hanteras var för sig. Komplexa helheter som lärande kan liknas vid en hög med sand; dela upp den och du har två högar med sand, varken mer eller mindre. Lärande kan bara uppstå och utvecklas om det betraktas som just en komplex helhet, och samma gäller för lärarnas arbete.

Även samhället är en komplex helhet. Allt och alla hänger ihop och sambanden mellan det som görs och utfallet eller konsekvenserna är aldrig (helt) givna. Det går inte att behandla till exempel skattefrågan separat från andra frågor. Politiker som kommer med isolerade uttalanden om skattens storlek, om den ska höjas eller sänkas, outar sin okunskap eller ignorans. Politikernas uppdrag i en demokrati är inte att ge folket vad folket vill ha, utan att på folkets uppdrag FÖRVALTA samhället på ett långsiktigt hållbart sätt. Det sätt som dagerns politiker agerar, genom att hålla ett öga på opinionssiffrorna och det andra på vad motståndarna gör, för att tajma sina strategiska utspel och stärka sin egen position, är helt förkastligt. Och när skolan används av politikerna för att profilera sig och varje ny regering ska driva igenom SIN unika skolpolitik delas inte bara samhället och lärandet upp, lärarnas arbete förvändas från att vara ett privilegium, ett hedersuppdrag för de bästa och mest hängivna, till ett omöjligt och otacksamt uppdrag som dessutom inte leder till lärande och kunskapsutveckling. Den här utvecklingen har pågått länge nu och för varje år som går blir vi som minns hur det en gång var färre och färre. Studenterna jag möter på högskolan känner inte till något annat och tror kanske att kunskap är ett slags produkt. Jag klagar inte på dem och inte på någon anna heller egentligen, jag oroas över vart vi är på väg. Varje år när jag handleder och examinerar uppsatser måste jag förklara att uppsatsen är ett självständigt arbete och att vi lärare BEDÖMER resultatet; det finns ingen rättningsmall eller facit. Anvisningarna är inte en kravlista utan en hjälp i arbetet med att lära och utveckla den intellektuella förmågan som krävs för att förstå både samhället och lärandet. Vad händer sedan, ute i samhället och med politiken, om inte ens landets högst utbildade förstår vad lärande är eller hur kunskap utvecklas? Vad blir konsekvensen av att allt fler allt oftare förnekar skillnaden mellan komplext och komplicerat och därför utvecklar metoder och implementerar handlingsplaner som bara fungerar i teorin, inte i praktiken?

Intensiteten i debatten om skolan i övriga samhället är ett slags indikator på tillståndet i skolan och förutsättningarna för lärande. Ju mer politikerna intresserar sig för och talar om skolan och ju fler nya förslag som läggs fram; ju mer lärarnas yrkesvardag detaljregleras och ju mer arbetet kontrolleras desto mindre kommer skolan att handla om lärande och desto sämre blir förutsättningarna för kunskapsutveckling och förståelse i landet. Lärare är människor och människor anpassar sig efter det rådande; ingen orkar i längden strida mot makter man inte rår på. Därför kommer inget dramatiskt att hända i skolan; verksamheten kommer att fortsätta, betygen kommer att rapporteras in och mötesfrekvensen kommer att hållas på en lagom nivå. Men är det KUNSKAP och HÅLLBAR UTVECKLING vi vill ha kan vi inte fortsätta på den inslagna vägen, den är ett sluttande plan, av ovan angivna orsaker.

Ett av de tydligaste tecknen på hur långt ifrån idealet vi rört oss är när skolor och universitet gör reklam för att locka elever och studenter. Det är beviset på att dagens skola inte sysslar med lärande och kunskapsutveckling, utan med något helt annat. Oklart vad egentligen, för reformen infördes med argumentet att man skulle spara pengar och effektivisera skolans verksamhet. Om det fortfarande är målet har jag ett revolutionerande förslag som skulle leda till KRAFTIGA besparingar: Avskaffa skolplikten och gör som Svenskt Näringsliv vill; lägg ner den högre utbildningen. Då skulle skatten kunna sänkas dramatiskt utan att något (jag raljerar här, det vill jag vara tydlig med) skulle förändras. Betyg och examina skulle kunna köpas på nätet och alla skulle vara nöjda och glada eftersom ingen ändå bryr sig om kunskapen idag. Kunskap ses som ett slags formalitet, som något besvärligt som tränger sig mellan och som förstör drömmarna och krossar illusionerna som politikerna målar upp och sprider i samhället i sin eviga jakt på makt och mandat att ge medborgarna det medborgarna önskar sig, oavsett om det fungerar eller ej.

Igår hade vi möte på jobbet om en kurs. Vi var fyra lärare som alla brinner för hållbar utveckling, och vi har ledningens uppdrag att utveckla ett antal kurser på detta tema, som vi alla brinner för och inget hellre vill än få möjlighet att arbeta med. Ett drömläge alltså, i teorin. I praktiken är situationen den motsatta. Ingen av oss ville nämligen vara kursansvarig, och den frågan är ännu inte löst. Det är ett uppdrag som idag i princip uteslutande handlar om formalia. Jag vill arbeta med att UTVECKLA kursen, inte skriva kursmål enligt anvisningar, inte tvingas hålla koll på regelverk som ständigt förändras och teknik som inte fungerar. Att ta på sig rollen som kursansvarig är att underkasta sig en extern kontroll över ens tankar och handlingar. För mig innebär det att jag frivilligt förnekar mig själv möjligheten att utvecklas. Timmarna för uppdraget är lika snålt tilldelade som för alla andra uppgifter på högskolan i dagens slimmade organisation, men skillnaden är att man inte ens har frihet att utforma kursen och uppdraget som man vill. Ens kunskaper och erfarenheter som lärare och forskare är mer till hinder och besvär när man är kursansvarig idag (det är i alla fall min uppfattning), och dessutom tvingas man svara på en massa mail som bara i undantagsfall handlar om kunskap och lärande. Vi värnar alla våra krympande möjligheter att forska, lära och utvecklas och därför löstes inte frågan på mötet. Det kan bli så att kusen ställs in.

Jag kommer aldrig att begripa varför jag som lektor med snart 30 års erfarenhet av lärande på högskolan och 20 års erfarenhet av undervisning i högre utbildning inte är betrodd att med utgångspunkt i mina kunskaper och erfarenheter samt med stöd i forskning ansvara för lärandet och kunskapsutvecklingen? Ju mer jag lär mig, desto mindre användning för kunskaperna har jag i vårt utbildningssystem. Det kanske bara är jag, det kanske är mig det är fel på, den möjligheten är jag öppen för, men allt tyder på att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Och frågan blir då: På vilket sätt gynnar nuvarande organisation för lärande, kunskapsutvecklingen i vårt land?