Vikten av underhåll

Det är fredag och snart är det helg. Låter tankarna komma som de vill, så även om jag står för det jag skriver vill jag varna för att det kan finnas lösa trådar och alla tankar som lyfts kanske inte glasklart hänger inhop med varandra eller titeln, men så måste det få vara, i alla fall här på Flyktlinjer.

Vad är bäst: Ett snabbtåg som i teorin kan köra mellan Göteborg och Stockholm på två timmar, eller ett tåg som man alltid kan lita på, oavsett väder och andra problem, som tar en dit på tre timmar? Intellektet säger att det tåg(system) som tar oss fram och tillbaka, tryggt, säkert och alltid i tid, är att föredra framför ett system byggt på orimliga förväntningar, och ändå väljer vi konsekvent att sträva efter det förra, drömtåget. Kostnaden för att sänka restiden från tre till två (och snabbare än så tror jag är i princip omöjligt) skulle, föreställer jag mig, på en bråkdel av tiden det tar för att bygga en snabbtågsbana mellan Sveriges största städer ge oss ett stabilt och fungerande, men långsammare system för resande. Är det rimligt att offra så mycket för att vinna så lite? Jag tycker inte det, särskilt inte som vi vet att så fort det där snabbtåget börjat tas i drift väcks drömmar till liv om att korta tiden ytterligare lite till, kanske till en timme. Och eftersom det alltid är mer lockande att satsa stort och spektakulärt (till den typen av satsningar finns det alltid pengar, verkar det som) kommer det inte att dröja särskilt länge innan snabbtågssystemets bristande underhåll leder till att osäkerheten växer, och ju snabbare det tar i teorin, desto plågsammare blir det när löftena inte infrias.

En timme (om det ens handlar om så mycket, jag blir osäker), och två om man åker fram och tillbaka samma dag. Två timmar som, i en annan kultur, med en annan syn på livet och vad som är värt något egentligen, skulle kunna användas till läsande, skrivande, vila, eftertanke. Två timmar som skulle kunna användas för att stanna upp och reflektera över livet, tillvaron, samhället och hoten mot dess långsiktiga hållbarhet. Fast jakten på tid går vidare och frågan är vad man ska göra med timmarna man sparar, om man nu faktiskt i praktiken sparar någon tid? Köpa och sälja aktier på börsen? Det sägs att effektivitet är viktigt och att konkurrens överallt och i alla sammanhang driver kvalitet, fast jag tycker inte jag ser något annat än en evig jakt på mer effektivitet. Effektivitet är som ett svart hål som drar till sig allt och alla och som förvrider tankarna och förändrar människors prioriteringar i livet.

Ett annat exempel, fast på samma tema. Vi har av någon outgrundlig anledning fått för oss att skolan är en verksamhet som ska producera resultat, och att det går att kvalitetssäkra kunskap för att på det sättet kunna sänka kostnaderna utan att kunskapsförlust. Inte konstigt att lärarna känner sig pressade, eller att eleverna idag är allt mer stressade. Pressade lärare och stressade elever är allvarliga tecken på att något är fundamentalt fel, inte bara i den svenska skolan utan i hela samhället. Lärare kan inte producera resultat av den enkla anledningen att kunskap inte är ett resultat, det är en relationell och ömtålig kvalitet; så när lärarna pressas att producera resultat kommer man att få det man beställer samtidigt som det går ut över kvaliteten i arbetet lärarna utför. Och elever som upplever stress i skolan gör det inte för att det är svårt att lära sig nya saker utan för att man inte förstår vad som förväntas av en, och det vet inte lärarna heller eftersom betyg är en bedömning av en utförd insats, inte något man kan uttala sig om i förväg. Visst finns det målbeskrivningar och kritiker för det mesta, men det är som med tågen bara i teorin det fungerar; i verkligheten handlar det för både lärare och elever om TOLKNINGAR av högst abstrakta beskrivningar. Stressen, tror jag, kommer sig av att betygen, alltså det skolan producerar, är så viktiga för alla. På system- och strukturnivå; i excellbladens och ekonomernas värld är allt frid och fröjd. Kostnaderna sänks och betygen höjs: Vad är problemet? Problemet är att kunskapen devalveras och förmågan att hantera intellektuella problem utarmas, och när dagens unga går ut i samhället är de illa rustade att hantera samhällets växande komplexitet. Så när politikerna kommer med ett nytt utspel, till exempel på att man ska satsa på skolan eller bygga en höghastighetstågbana utropar man: Äntligen, istället för att stanna upp och tänka efter; vem har tid med det? Livspusslet, livspusslet, måste jaga vidare.

Underhåll, någon? Av teknik, byggnader, människor, relationer och kunskap. Eller ska vi vänta tills allt rasar ihop och bygga nytt på ruinerna av det gamla, som efter Andra världskriget? Jakten på effektivitet driver oss dit, i alla fall när målet förväxlats med medlet. Jag gör vad jag kan för att förhindra en sådan utveckling och finner att det arbetet ger mitt liv mening, och nu ska jag ta helg. Hälla upp ett glas vin och experimentera i köket. Det får ta den tid det tar och det får bli som det blir, det är vägen som är målet.