Målgruppsanpassad, eller intressedriven verksamhet

Ska arbetet anpassas efter en tänkt mottagare, eller ska verksamheten utgå från upphovspersonernas visioner? Ska man tillsätta fokusgrupper, genomföra enkäter och noga undersöka vad kunderna vill ha, eller ska man följa sin egen vision, i utvecklingsarbetet? Det målgruppsanpassade samhället är här och det finns ingen väg tillbaka, men det finns ingenting som säger att vi måste fortsätta vidare in på den vägen. Jag önskar att vi stannade upp lite och ställde oss frågan: Vem är målgruppen som samhället och dess institutioner allt mer anpassas efter egentligen? Utifrån resultatet av den omfattande målgruppsanpassningen skulle jag säga att det är en dysfunktionell individ i akut behov av hjälp. Målgruppen vill ha så mycket som möjligt och vill göra så lite som möjligt, och när ekvationen inte går ihop skyller man på någon annan.

Dagens fokus på resultat leder till att allt fler allt oftare satsar på säkra kort, på det som historiskt visat sig fungera; trots att vi vet att alla banbrytande upptäckter, publiksuccéer, älskade verk och verksamheter varit resultatet av nytänkande. I landets skolor och på universiteten har verksamheten under de år jag varit verksam där förändrats i grunden. När jag var student kom jag till högskolan för att följa lärarna i min jakt på kunskap. Idag när jag själv arbetar som lärare förväntar sig organisationen och ansvariga politiker att jag ska följa studenterna i jakten på nyckeltal och jämförbara resultat.

Jag sökte mig till och blev euforiskt glad när jag fann att universitetet var en intressedriven organisation där kunskapen stod i centrum och där man fokuserade på att skapa förutsättningar för eget lärande. Jag kände som student en enorm frihet i sökandet efter kunskap och det fanns då fortfarande möjlighet att sätta samman sin egen utbildning, utifrån sina egna mål och drömmar. Mina lärare skapade kurser efter sina kompetenser och intressen, och deras administrativa uppgifter hölls på ett minimum. I princip föreläste de och rättade tentor. Handledning fick man, men det var upp till studenterna att söka upp läraren och be om hjälp. På detta sätt kunde lärarna ägna sig åt det de var bra på och intresserade av. Och som student drev jag min egen utbildning mot mina mål, med utgångspunkt i mina mål och mina intressen. Både jag och lärarna var där för kunskapens skull och systemet vi verkade i var utformat för det ändamålet.

Jag inser att det systemet som fanns tidigare inte passar alla och att det nog utgjorde ett hinder för många som kom från studieovana miljöer, även om jag klarade mig bättre där än i grundskolan. Och jag är för en breddad REKRYTERING till högskolan. Som lärare har jag också alltid lagt mig vinn om att vara pedagogisk och förklarat så tydligt jag kan vad jag förväntar mig och vad som krävs för att nå kursmålen. Problemet är att det blir allt svårare för varje år som går att upprätthålla illusionen om att det är kunskap jag arbetar med. Det blir allt tydligare att det är en målanpassad och kundorienterad verksamhet. Politikerna talar om kunskap, men skyller på lärarna när systemet man skapat inte lever upp till förväntningarna. Därför menar jag att vi bör stanna upp och fråga oss vilken målgrupp vi vill anpassa högskolan efter; är det bekväma kunder som kräver det orimliga och som aldrig är nöjda verksamheten ska tillfredsställa, eller är det kvalitetsmedvetna och kräsna kunder som inser att det är ett slags gym man sökt sig till och att allt arbete måste utföras av en själv, i enlighet med personliga tränares goda råd, för att man ska nå resultat?

Klyftan mellan det jag gör för egen del, böckerna jag läser, texterna jag skriver, seminarierna jag går på och utbudet på TV och radio samt de podcastprogram jag följer, och det som händer i klassrum och digitala lärplattformar växer allt mer för varje år som går. jag förstår att det är så, för i praktiken har jag ju fortsatt på den inslagna vägen; jag slutade aldrig vara student och söker efter kunskap lika ihärdigt nu som då. Jag har lärt mig enormt mycket sedan jag disputerade och har samlat på mig massor med erfarenhet. Det som skaver och håller på att bli ett allt mer allvarligt problem för mig är att ju mer jag lär mig, desto mindre uppskattas mina kunskaper och erfarenheter av systemet jag verkar i. Kundtänket och målgruppsanpassningen gör att jag och mina disputerade lärarkollegor inte får följa våra intressen och utveckla kurser vi verkligen tror på och kan argumentera för behövs: vi reduceras allt mer till tjänare som ska leverera mätbara resultat och kundnöjdhet. Vi sitter allt mer fast i ett Moment 22. Om vi överger allt vi tror på och anpassar oss och vår verksamhet efter målgruppen tvingas vi stå vid sidan av och se på när kunskaperna sjunker och sedan skyller man på oss och tvingar på oss mer styrning, reglering och kontroll. Eller så gör vi det vi tror på och brinner för och riskerar att dra på oss kritik. Du har för höga krav, säger en del studenter till mig även om jag inte underkänner fler än någon annan. Jag ställer alltså bevisligen inte för höga krav, däremot har jag höga ambitioner och sätter en ära i att det jag gör ska hålla högsta kvalitet, avseende kunskapen. Jag vill visa vägen och guida studenterna in i kunskapens underbara värld, men väl där känner jag mig som en som fått i uppdrag att guida turister till Mount Everest basläger och som får kritik för att hen tvingar kunderna att klättra i berg.

Låt oss tala om målgruppen för högre utbildning: Vem är det vi anpassar verksamheten för, och vilka förväntningar ställer vi som skattebetalare på studenterna som i Sverige erbjuds gratis utbildning? Jag känner att jag behöver veta för att kunna ta ett informerat beslut om jag ska fortsätta vara lärare eller om jag ska sluta och ägna mig åt något annat; jag menar, det är ju snart ändå bara på fritiden jag har någon möjlighet att göra det jag tror på, brinner för och verkligen kan ställa mig bakom.