Kvalitet och genomströmning i den högre utbildningen

Högskolan utgör sista ledet i utbildningssystemet. Det finns ingen ännu högre nivå. Studier på doktorandnivå kommer visserligen efter i systemet men handlar primärt om att lära sig bli forskare, vilket i och för sig är omöjligt utan fortsatta studier, men fokus ligger där mer på vetenskaplig metod och analys samt fördjupning av redan inhämtade kunskaper, och efter disputationen handlar det inte så mycket om att lära nytt som att hålla sig uppdaterad med vad som händer på fältet. Detta tål att påminnas om; det är inget man bör ta lätt på i utformningen av vårt lands utbildningspolitik eller när verksamheten på högskolorna organiseras.

Målet med studier som bedrivs på högskolan måste vara att bli självständig och kvalificerad, annars är det inte högre studier man ägnar sig åt. Om lärarna på högskolan tvingas ta mer ansvar än nöden kräver för utbildningens praktikaliteter och kursernas administration, det vill säga om lärarna tvingas ta ansvar för annat än kunskaperna och kursernas intellektuella kvalitet är det snarare gymnasiestudier som arrangeras och som studenterna erbjuds. Så hade det inte behövt vara, men det blir allt tydligare att det är i den riktningen vi rör oss, en reform och nyordning i taget.

Problemet som jag ser et är att utformningen av den högre utbildningen bygger på att två omöjliga saker är möjliga, liksom på ignorans om att så inte är fallet. Hur vet man säkert vad någon annan faktiskt vet? Och vad är kvalitet? Det är två frågor som ägnats på tok för lite uppmärksamhet i arbetet med utformningen av dagens högskola, som både bygger på att man kan målstyra kunskapsutveckling samt kvalitetssäkra kunskap och att lärandeprocesser kan effektiviseras (det vill säga att man kan få mer för mindre). Om det är något jag lärt mig under åren i akademin är det att kunskap och kvalitet är komplexa och mångtydiga, undflyende och hopplöst svårdefinierade begrepp. Detta att ingångsvärdena i algoritmen (osäker på om det heter så, men jag tror ni förstår) som styr hela utbildningssystemet är osäkra ser kanske ut som en detalj i sammanhanget, allt annat i det gigantiska arrangemanget fungerar ju; men det är bara en obetydlig detalj för den som endast bryr sig om mätbara resultat. För den som värnar kunskap och akademisk kvalitet är det uppenbart att akademin har kopplats loss från verkligheten och slutit sig om sig själv i ett slags administrativ bubbla där allt fungerar som det ska, förutom att det som produceras varken är högre kunskap eller akademisk kvalitet.

Kopplingen mellan genomströmning och ekonomi kan tyckas harmlös och alla säger att kvaliteten inte får påverkas. Fast vad betyder det, och vem har det yttersta ansvaret för att leva upp till den (omöjliga) ambitionen? Sanningen är att ingen har det yttersta ansvaret, det vill säga att alla ansvarar för sin skärva av helheten utan överblick. Och det är det enda systemet bryr sig om, att allt fungerar på detaljnivå, det är vad som händer där som mäts och utvärderas. Det borde vara uppenbart för alla att lärare som oroar sig över sjunkande kunskaper riskerar att hamna i ett Moment 22; antingen blåser läraren i visselpipan och utsätter sig själv för risken att anklagas för bristande lojalitet med organisationen, eller också slår kritiken tillbaka på hen själv, enligt logiken: det får stå för dig, ingen annan sänker kraven. Och effekten av sänkta krav (som krävs för att hålla genomströmningen uppe, vilket behövs för att inte äventyra ekonomin) märks ändå förstå långt senare och dessutom någon helt annanstans. I en organisation som VERKLIGEN sätter kunskap och kvalitet i första rummet borde minsta lilla misstanke om att kvaliteten håller på att sänkas vara nog för att stanna upp och reflektera.

Hur gör och tänker man? Precis som i relation till klimatförändringarna: Vi får utreda saken och vänta med att sätta in åtgärder till det är ställt bortom varje rimligt tvivel att det är som de besvärliga visselblåsarna hävdar. Och i väntan på otvetydiga bevis införs mer av sådana åtgärder som ännu inte med säkerhet visat sig fungera som det är tänkt, det vill säga lett till den förbättring som utlovats och som metoderna sålts in med hjälp av löften om. Den administrativa apparaten växer därför hela tiden, liksom i vården och hos polisen som också är skattefinansierade verksamheter. Maskineriet snurrar på som aldrig förr, och i verksamheterna som inte arbetar med eller har direkt ansvar för själva kunskapsutvecklingen ser man till att ha fullt upp för att värna sin egen överlevnad. Och det vägs, mäts, räknas och utvärderas för fullt, för att skaffa underlag till försvaret av nuvarande ordning. Verksamhetens nyckeltal jämförs med andra verksamheters nyckeltal och konkurrens antas (utan att saken undersökts ordentligt) driva kvalitet i alla lägen. Det är en gigantisk elefant som klampar runt i akademin och hotar att trampas sönder vitala delar av den högre utbildningen. Är det högre utbildning, verklig kunskap och akademisk kvalitet vi vill ha måste verksamheten anpassas efter det, inte som nu tvärtom.

Om kvaliteten stod i centrum istället för ekonomin skulle undervisningen bedrivas i lagom stora grupper, med lagom mycket litteratur att läsa och föreläsningar att gå på, seminarier att delta i och uppgifter att arbeta med på egen hand. Verksamheten och kraven skulle utformas med utgångspunkt i hur många timmar man tänker sig att heltidsstudier på högskolan kräver, det vill säga 40 timmar per vecka, samma som heltid i arbetslivet. Storföreläsningar, masshandledning och andra lösningar som en pressad ekonomi tvingar fram, eller kundtänkandet som leder till att studenternas (ofta omotiverade) åsikter om vad som är rimligt styr kravnivån. Jag förstår att man kan tycka att det är mycket att läsa, men i förhållande till vad? Och, som sagt, om det är vad som krävs för att inte sänka kvaliteten eller utarma kunskapen, är åsikten om att det är mycket inte relevant. Problemet är att läraren som försöker värna kvaliteten befinner sig mitt emellan och har ett liv att rådda vid sidan av. Självklart påverkas kunskapskvaliteten inom nuvarande system, det är ju det sista man tar hänsyn till när verksamheten planeras. Kunskapens kvalitet betraktas i vardagen på akademin som en formalitet, som något som följer naturligt av rådande ordning, vilket återstår att bevisa. Jag vet inte vad som är värst, oförmågan att erkänna detta eller ointresset för alla tecken på att allt inte står rätt till i den akademiska världen.

Självklart påverkas verksamheten och kvaliteten av att högskolan är direkt beroende av att studenterna blir godkända, hur skulle det INTE påverka? Särskilt som det ekonomiska resultatet är så viktigt. Varför är det jag och mina oroade lärarkollegor som ska bevisa att vi har rätt, och inte de som hävdar att allt är frid och fröjd. Vad skulle mitt motiv vara att lufta oron? För att det är kul, eller hur tänker man? Jag ser mitt livsverk riskeras att smulas sönder framför ögonen på mig och jag saknar den intellektuella stimulans som jag tidigare fick av att bemöta utmanande frågor från engagerade studenter. Idag talar vi mest om vad som står i anvisningarna och hur lite man måste göra för att få godkänt på inlämningar och uppgifter. Och frågorna handlar ofta om vad jag ska göra när studenterna jobbar eller befinner sig på resa när vi har examinerande uppgifter. Tänk om jag som lärare endast kunde ägna mig åt kunskapsutveckling tillsammans med studenter som bedriver studier på högskolan för kunskapens och den intellektuella utvecklingens skull. Tänk om!

Som forskare och akademiker tycker jag det är rimligt att jag driver processerna jag verkar i och utvecklar verksamheten, men det kräver frihet och en känsla av att vara litad på, annars fungerar det inte. Jag känner mig allt mer styrd, kontrollerad och besluten jag ska ta är allt oftare utformade av någon annan. Jag känner mig trängd av systemets och ledningens indirekta krav på resultat (godkända studenter) och studenternas mer uttalade krav på att jag ska dra dem genom utbildningen och belöna dem med betyg, poäng och examina. Förr sa jag till nya studenter att högskolan är en trampolin och att resultatet beror på hur ambitiös ansats de tar. Ju mer man tar i desto längre kommer man, sa jag. På högskolan bedriver man självständiga studier, sa jag. Idag delar jag ut KursPM och gör mig mentalt förbered på frågor om vad som kommer på tentan. Det tär på mig. Jag vill vara en personlig tränare, inte en personlig assistent.

Jag tycker inte det är en orimlig önskan att jag som lektor inom ramen för min anställning får tid för att ägna halva min tid åt läsning, seminaresamtal och skrivande. Fyra timmar om dagen, eller halva terminen eller året för den som så önskar, borde en forskarutbildad lärare kunna ägna åt egen kunskapsutveckling. Det behövs för att kunna upprätthålla kunskaperna och bevara kvaliteten i kurserna; det ligger i samhällets och skattebetalarnas intresse att värna den investering som en doktorandutbildning innebär. Kunskap är en färskvara och den utvecklas hela tiden. Får inte lärarna som undervisar på landets högsta nivå en ärlig chans att hänga med och utvecklas kommer utbildningen oundvikligen att utarmas och kvaliteten sjunka, det kan inget kvalitetssäkringssystem i världen ändra på. Det kanske låter som jag klagar på studenterna, men det är systemet jag kritiserar och den kunskapssyn som systemet bygger på.

Utan krav på genomströmning skulle lärarna inte behöva ta några andra hänsyn än kunskapen och kvaliteten. Utan ekonomiska incitament att tänka i termer av stordriftsfördelar, för ekonomins kul, skulle gruppstorleken kunna vara optimal för kunskapsmålen och alla som läser på högskolan skulle få samma förutsättning att lyckas, men ansvaret för att lära och utveckla kunskap skulle ligga på studenterna och den som inte når upp till kraven skulle inte kunna utsätta läraren för påtryckningar och det fanns ingen poäng med att försöka förhandla om bedömningar. Utan genomströmningskrav skulle den breddade rekryteringen till högskolan varken innebära merarbete för lärarna eller sänkta krav. Och den som varken klarar av att studera på högskolan eller kan förklara vilken typ av hjälp och stöd man behöver skulle straffa ut sig själva, vilket skulle gynna alla som är på högskolan för kunskapens skull, liksom utvecklingen av kunskapsnationen Sverige. På titlar, tomma löften och föreställningar om hur det borde vara kan inget hållbart byggas.

Högskolans uppgift, menar jag, är att förvalta kunskap och skapa förutsättningar för lärande och utveckling, inte att förmera kapital, bedriva marknadsföring eller något annat. Uppdraget borde vara att skapa så mycket verksamhet som möjligt för pengarna som samhället lägger på utbildning, inte att effektivisera, målstyra eller försöka sig på det omöjliga uppdraget att säkra en kvalitet som ingen annan än studenten själv kan garantera. Så länge vi inte betraktar studenterna som läser på högskolan som vuxna individer, kapabla att ta eget ansvar för sin personliga kunskapsutveckling kommer den högre utbildningen aldrig att kunna sägas vara högre. Kunskap är inte ett resultat som någon annan producerar, det är resultatet av eget arbete tillsammans med kunniga lärare och engagerade och motiverade medstudenter. Det är kopplingen mellan genomströmning och ekonomi jag klagar på, inte studenterna, för dem ser jag som offer för omständigheter de inte rör över. Och jag skriver detta för kunskapens och samhällets långsiktiga hållbarhets skull, inte för att klaga eller för att hävda att det var bättre förr. Jag lever i nuet och siktar på framtiden.