Fördjupade tankar om intellektuellt mogna samhällen

I höstas skrev jag en bloggpost om intellektuellt omogna samhällen, och den tanken har legat och gnagt i mig sedan dess, som det så ofta är med hugskotten jag här tillåter mig att kasta ut för att se vad som fungerar och just för att senare kunna återvända till och utveckla det som fungerar, medan jag låter det andra vara kvar för att visa att vägen till kunskap aldrig är rak. Min egen strävan efter bildning handlar om mognad på ett personligt plan och min syn på humanioras samhällsberättigande går ut på att det är ett vetenskapsområde med potential att fostra mänskligheten till intellektuell mognad, vilket Svenskt Näringsliv ser som ekonomiskt slöseri med samhällets resurser (och därigenom visar vilka intressen man värnar: ekonomins). I ett intellektuellt moget samhälle tar man vetenskapliga indikationer på klimatförändringar på allvar och man gör allt vad man kan för att bevara och värna både den biologiska och den kulturella mångfalden; där tillåts inga utrotningshotade arter, som till exempel den vita noshörningen, dö ut. Intellektuellt mogna samhällen förstår och försöker utveckla metoder att hantera komplexitet, till skillnad från intellektuellt omogna samhällen där man bara kan hantera dikotomier; svart eller vitt, vän eller fiende, rätt eller fel. Intellektuellt mogna samhällen är ödmjuka inför allt man inte vet och det som inte går att veta medan man i intellektuellt omogna samhällen beter sig som oövervinnerliga, trotsiga treåringar, om man hårdrar och polariserar för att förtydliga poängen.

Det som får mig att vilja skriva om detta igen och just nu är den snabba och oväntade sorti från Twitter som Hanif Bali tvingades till i helgen, samt det allt mer uppdrivna tonläget hos många andra som agerar i sociala nätverk i en febrig jakt på klick, retweets och uppmärksamhet. Sociala nätverk är ingen grogrund för framväxten av ett intellektuellt moget samhälle, även om det finns massor av kloka, sansade och respektfullt eftertänksamma twittrare också. Det är inte mediet som är problemet utan det faktum att användarna inte lärt sig hantera det och heller inte verkar vara intresserad av något annat än den personliga, kortsiktiga vinningens skull. För att utvecklas intellektuellt går det inte att göra som många gör idag, inte bara på sociala nätverk, följa minsta motståndets lag och låta känslorna guida en. Detta säger jag med stöd i vad jag vet om det berömda marshmallowtestet, som kopplar samman förmågan att skjuta upp belöningar med intellektuell förmåga. När jag växte upp var man tvungen att vänta på belöningar, det var inget man behövde öva sig i. Hur det påverkade den intellektuella mognaden är naturligtvis svårt att uttala sig om, men jag tycker mig se en massa tecken på att samhällets intellektuella mognadsgrad har sjunkit betänkligt sedan jag var ung. Där och då var vuxenheten idealiserad och omogen var ett skällsord. Vi som växte upp på 1970-talet fick kämpa för att visa oss värdiga vuxenheten på ett helt annat sätt än unga idag som växer upp i ett samhälle där ungdomlighet är idealet och alla istället strävar efter att framstå som så unga och positiva inför allt som är nytt och oprövat som möjligt.

Det som kännetecknar ett samhälles intellektuella mognadsgrad är hur man ser på individuellt ansvar (både det egna och andras). Ju fler individer med förmåga att ta ansvar, både för sig själva och för samhället som helhet, desto högre grad av intellektuell mognad. Och där ansvaret för samhället delegeras till andra gäller motsatsen, där kan fler stanna kvar längre i ett slags oskyldigt barndomstillstånd. Det oroar mig att nås av indikationer på att allt fler idag ser diktatur som något positivt eftersom det är ett effektivt sätt att förvalta ett samhälle; se på Kina säger man. Ja, se på Kina säger jag. Hur står det till med öppenheten, friheten att uttrycka sig och försöka realisera andra drömmar än att sträva efter personlig rikedom och ekonomisk tillväxt för samhället? I intellektuellt omogna samhällen identifierar man sig med samhället/staten och försvarar det mot all kritik och från utifrån kommande, främmande element. Är man intellektuellt omogen ser man ingen motsättning mellan att vara Sverigevän samtidigt som man emigrerar till Ungern, där det finns en stark ledare och där man bevakar sina gränser, det vill säga när någon annan tar ansvar och har mandat att agera i folkets namn. I ett intellektuellt moget samhälle däremot är man stolt och tacksam över vad man lyckats åstadkomma och har att vårda tillsammans, man välkomnar andra och förstår att demokratin är bräcklig, tilliten värdefull samt öppenhet och mångfald är livsviktigt för samhällets långsiktiga hållbarhet, oavsett hur komplext och svårt det är att värna dessa diffusa kvaliteter.

Som kulturvetare ser jag det som min uppgift att försöka få människor att förstå kultur och dess betydelse för samhällets förvaltning. Kultur äter strategier och planer till frukost säger företagsekonomerna och det stämmer, forskning visar det. Kultur går inte att kontrollera, den kan man bara lära sig förstå och hantera på marginalen. Ett av mina forskningsintressen är förutsättningar för förändring och förståelse för komplexitet. Kunskapen jag söker är alltid indirekt och aldrig otvetydig, och den utgör därför ett slags lackmustest för samhällets mognadsgrad. Kunskapen handlar om kulturen så som den är och fungerar, och uppfattas den som antingen flummig eller elitistisk är det ett tecken på bristande intellektuell mognad. Den som väljer kartan framför verkligheten lever i en dröm och förnekar verkligheten, för den intellektuellt omogne är narcissism och egoism inga problem; bara jag får det jag vill ha bryr jag mig inte om andra. Så har unga reagerat i alla tider, när de konfronterats med vuxenlivets och verklighetens mysterier, problemet uppstår när mognadsgraden generellt är låg i samhället vilket gör att allt fler uppför sig som barn även lågt upp i åren. Intellektuell mognad är inget man bara skaffar sig, det kräver möda och tar tid och några garantier för att lyckas finns inte. Det är många gånger frustrerande och man tvingas konfronteras med sina svagheter, sin okunskap, sin inkompetens och sin obetydlighet. En förutsättning för intellektuell mognad är därför ödmjukhet.

Det som gör det hela så mycket allvarligare och svårhanterligt idag är att världens mäktigaste ledare uppför sig som ett bortskämt barn och söker hela tiden enkla lösningar istället för lösningar som fungerar. Trump lutar sig mot alternativa fakta när tillgängliga fakta inte stödjer hans uppfattning i frågan, han väljer kartan framför verkligheten och avskedar alla som inte håller med honom. USAs president läser som jag förstår det inga böcker och han vill ha korta sammanfattningar av informationen han behöver för att kunna framstå som den president han är i sina egna ögon, vilket han ständigt misslyckas med i alla andras ögon, i alla fall i de intellektuellt mogna människorna i världen. Han anklagar medierna för att ljuga och använder Twitter som en kanal till folket, inte för lyssna och lära sig förstå, utan för att få uppmärksamhet. I ett intellektuellt moget samhälle hade han och hans agerande varit omöjligt. Ett intellektuellt moget samhälle är ett samhälle där bristande erfarenhet, slarvighet med faktauppgifter, opålitlighet samt narcissism och egoism betraktas som hinder för en karriär i näringslivet och den offentliga förvaltningen. I ett omoget samhälle är det i praktiken tvärtom även om få säger det rakt ut. Ett intellektuellt omoget samhälle är ett samhälle där drömmare och de som kan ge sken av att det är si när det i själva verket är så blir vinnare. Där är känslan alltid viktigare än intellektet och kunskapen väger lätt som en fjäder i relation till makt och anseende. I ett intellektuellt omoget samhälle är det viktigare vem man är än vad man kan. Titlar, examina, poäng, intyg och pengar blir där viktigare än kunskap. I ett intellektuellt omoget samhälle samtalar man nämligen inte, där lyssnar man heller inte så noga på vad andra säger; så länge man får det man önskar och vinner fler debatter än man förlorar, samt får sina kroppsliga behov tillgodosedda och andra ser på en med respekt, är allt frid och fröjd.

I ett intellektuellt omoget samhälle har kunskap och kultur inget egenvärde, bara ett ekonomiskt värde. Konkurrens antas driva kvalitet överallt, och eftersom få orkar eller bryr sig om vilka konsekvenser rådande ideologi får för människor som vigt sina liv åt kunskap och intellektuell utveckling, riktas all uppmärksamhet mot priset om man är kund och vinsten om man är företagare. Och skattebetalarna röstar på det parti som lovar lägst skatt och störst satsningar. Konsekvenserna drabbar någon annan tänker de ointresserat fåkunniga och känslostyrda, vilket är kännetecken på bristande intellektuell mognad. Utbildning, tänker man sig där, är en kostnad och tiden man befinner sig i utbildning måste till varje pris kortas. Därför reses krav på effektivisering av utbildning, eftersom det sänker kostnaderna och för att kunskap ändå inte är särskilt viktigt. Humanvetenskap är en onödig lyx, hävdar den intellektuellt omogne som gjort okunskap och bristande bildning till en dygd.

Det blir på det sättet när allt färre bryr sig om kunskapens bruksvärde; vem har tid att samtala när man är fullt upptagen med att få livspusslet att gå ihop och budgeten i balans? Lättare då att sprida uppfattningen att kunskap till något mossigt, något man ägnade sig åt förr i tiden, innan maskinerna tog över alla rutinarbeten och de smarta telefonerna bjöd på oändligt med underhållning och förströelse. George Orwell beskrev logiken på ett skrämmande tydligt sätt i boken 1984. Om tillräckligt många vill och tycker att det ska vara så att: Krig är fred, att frihet är slaveri och okunnighet är styrka, ja då finns det ingen intellektuell i världen som kan ändra på den saken, hur mycket forskning man än kan hänvisa till. Kunskap är inte makt, för det är alltid lättare för makten att vinna över vetandet än tvärtom. Intellektuella har i alla tider betraktas med skepsis. I ett samhälle där många vet lite och kunskaperna generellt sett är grunda uppfattas därför ofta bildade och kunniga med skepsis, särskilt om osäkerheten är stor och den mellanmänskliga tilliten låg. Där avfärdas alla tankar och texter som kräver något av åhöraren och läsaren. I ett intellektuell omoget samhälle är underhållningsvärdet alltid viktigare än kunskapsvärdet.

Allt handlar om åhörarna och hur de lyssnar, och om den som talar. Kunskap är en relation och vetande växer mellan.  I ett intellektuellt omoget samhälle förväntas alla kunna förstå allt och därför är det där föreläsarens ansvar att lägga sig på en nivå där alla kan hänga med. I ett intellektuellt moget samhälle och i en bildningskultur inser man att forskare som talar om sitt forskningsämne aldrig kan förenkla budskapet mer än verkligheten och resultaten av undersökningen tillåter. I ett intellektuellt moget samhälle är kunskapens egenvärde är ohotat och där lyssnar man på och samtalar med varandra, där kan man i vardagen ta sig tid att utbyta tankar och lyssna mer på vad som sägs än på vem som talar.

Hur ser det ut i Sverige idag, är vårt samhälle intellektuellt moget, eller omoget? Frågan är öppen, men viktig att reflektera över, särskilt i dessa valtider. Hur ser politikerna på dessa saker, på kunskapens, lärarnas och bildningens värde? Vilka lösningar föreslås och på vilka typer av problem? Samtalar man, eller debatterar man och skriker ut sitt polariserade budskap via Twitter och andra sociala medier?