Olika sätt att utvärdera olika verksamheter

Idag ska allt utvärderas. Det räcker inte att det verkar fungera, man måste veta säkert att det fungerar. Och det får inte bara fungera så där i allmänhet, det måste fungera efter på förhand uppgjorda och kontrollerbara kriterier. Fast hur vet man att mätresultaten speglar verklighetens mångfald, och vad menar man med fungerar egentligen? Dessa frågor och aspekter, att de ställs, uppfattas ibland och av vissa som kritik; så du vill att man ska slösa med skattemedel? Nej, det vill jag inte. Jag tror inte på anarki och är liksom alla andra för sparsamhet och ansvarsfull förvaltning av samhället.

Det dominerande sättet att utvärdera verksamheter idag är varianter av målfokuserad utvärdering: Når man målen? Blev det som man bestämt på förhand att det skulle bli? Ett annat sätt att utvärdera är: Resultatfokuserad utvärdering: Vad har man gjort; varför och med vilket resultat? Det förra sättet är stelt och tvingande och bygger på tanken att verklighetens mångfald kan reduceras till ett antal nyckeltal och att människor kan och bör anpassa sig efter systemen snarare än tvärtom. Det förra är mer flexibelt och människoanpassat. En resultatfokuserad utvärdering ger företrädarna för verksamheten möjlighet att försvara sina beslut och sätten att agera. Samma skillnad finns inom etiken där man talar om pliktetik och konsekvensetik. Båda tankemodellerna bygger på föreställningen om att det handlar om antingen eller; alltså ett resultat av debattens etik.

Utgår man istället från samtalets logik skulle man kunna främja en ansvarsfull förvaltning av offentlig verksamhet genom att tänka mer i termer av: Utvärderande samverkan som går ut på att aldrig lita blint på något system, att uppmärksamma och arbeta med både visioner och resultat. Utvärderande samverkan bygger på gemensamt ansvar för hela kedjan och kollektivt engagemang och ingen kan slå sig till ro med att man följt reglerna. Utvärderingen är inte slutet på processen utan del av helheten. Där och när problem kan identifieras har alla ett ansvar för att påpeka detta och göra vad man kan för att det ska bli bra, och eftersom alla är gemensamt ansvariga är alla eller ingen skyldig och det viktiga är inte vem som gjorde fel utan att allt blir så bra det kan bli.

Utvärderande samverkan är kostnadseffektiv eftersom det inte behövs en kontrollerande parallellorganisation som ansvarar för målformulering samt administration och som tar åt sig äran för att målen nås. Alla kontrollerar varandra, fast inte för att leta syndabockar eller utse hjältar, utan för att resultatet av det gemensamma arbetet ska bli så bra som möjligt. Det ligger i denna forms av utvärdering natur att alla får del av både äran om det går bra och skulden om det går dåligt. Visselblåsare ses inte som förrädare eftersom ingen har ett personligt varumärke att försvara. I en organisation där man arbetar med utvärderande samverkan finns heller ingen ledning som beordrar underställda att utföra sysslor vars resultat ledningen sedan tar åt sig äran för. Denna typ av integrerad utvärdering handlar om att stämma i bäcken och verktygslådan man har tillgång till är mycket större eftersom man både kan modifiera målen, metoden och resultatet.

De båda första och idag helt dominerande sätten att utvärdera verksamheter fokuserar INDIREKT på kvalitet eftersom man där tvingas bry sig mer om nyckeltalen än verksamhetens vardag. Med utvärderande samverkan placeras kvaliteten i centrum på ett mycket mer konkret sätt. Därför finner jag det märkligt att man valt att INTE arbeta på detta sätt i skolan och den högre utbildningen, där kostnaderna för administration ökar, betygsinflationen skenar och kunskaperna sjunker samtidigt som lärarnas hälsa och arbetstillfredställelse minskar och eleverna vittnar om ökande stress och studenterna på högskolan (helt i linje med systemet) utvecklar en allt mer instrumentell syn på studierna. Är det kunskap man vill ha går det inte att utvärdera verksamheten avseende mål eller resultat; kunskap är en omväg och först i efterhand vet man vart man hamnar och om det är bra eller dåligt. Där det är vägen som är målet måste utvärderingen vara en integrerad del av verksamheten som alla inblandade är lika engagerade i och kan njuta frukterna av. Kunskapen och kvaliteten måste placeras i centrum på ett helt annat sätt än i dagens syn på lämpliga sätt att organisera utbildning och utvärdera forskning.