Kultur, kunskap och evolutionen som analytiskt verktyg

Under några veckor har jag levt med tankarna om kunskap och medvetande som presenteras i boken Från bakterier till Bach och tillbaka. Medvetandets evolution, skriven av filosofen Daniel C. Dennett som här sammanfattar sitt livsverk. Jag kan verkligen rekommendera boken, och bestämde mig tidigt för att blogga om den eftersom den (även om det inte är författarens syfte) bekräftat för mig att mina tankar om kunskapsutveckling ligger helt i linje med hur människans medvetande utvecklats historiskt. Både när jag ser tillbaka på min egen bildningsresa och när jag studerar kunskapsutveckling generellt, inser jag att det handlar om evolutionära processer. Lärande handlar, för att tala med Deleuze och Guattari, inte om att finjustera sändare och mottagare för att skapa en brusreducerad frekvens för överföring av information, utan om att bejaka resonans och skapa något kontruktivt i mellanrummet. Medvetandet är inte en isolerad aspekt av oss, jaget kan inte reduceras till medvetandet som heller inte är placerat på en enda plats i vår hjärna, det är Dennetts minst sagt välunderbyggda och genomarbetade tes. Att vi trots allt tänker så är en effekt av ett slags Cartesiansk gravitation, skriver han och genom boken plockar han isär en lång rad andra, liknande föreställningar som påverkar tänkandet om och förståelsen för medvetande och kunskap.

Dennett skriver inledningsvis, om människors övertro på sin egen förmåga och människans intelligens att,

Vi är inte de gudalika genier som vi ibland tror att vi är, men djuren är inte heller så smarta; och ändå är både människor och (andra) djur beundransvärt utrustade för att handskas "briljant" med många av de utmaningar som en besvärlig om än inte alltid grym värld ställer dem inför.

Människan vill gärna tro att det är den idealiserade rationaliteten som är nyckeln till vår arts exceptionella utveckling, men det är en illusion och efter att igår (sent omsider) äntligen ha tittat på den tänkvärda dokumentären Den sista skörden inser jag verkligen vilka risker mänskligheten utsätter sig själv för genom att hålla fast vid den föreställningen. Det är inte så att naturen finns i periferin och vi människor i centrum, vi är del av samma helhet som jorden vi brukar på ett hänsynslöst och destruktivt sätt som tar död på den. Människan är en integrerad del av livet på jorden och det är MÅNGFALDEN som utgör garanten för hållbarhet och överlevnad. Tron på rationaliteten och skapandet av monokulturer som effektivt producerar mätbara resultat, varhelst dessa tankar får genomslag (vi ser det överallt där småskaliga verksamheter omvandlas till industriell, målstyrd och strikt kontrollerad produktion; i jordbruket, skolan och vården) ser ut att vara. Där och när kulturens och naturens mångfald reduceras för att öka effektiviteten ökar beroendet av mediciner, bekämpningsmedel och tillförsel av artificiell energi. Detta skriver inte Dennett om, det är jag som använder hans insikter för att förstå den värld vi lever i.

Boken beskrivs på följande sätt på Adlibris hemsida.

Hur blev vi medvetna varelser? Denna fråga har gäckat psykologer, fysiker, poeter och filosofer i århundraden. Hur har människans hjärna utvecklat dess unika förmåga till att skapa, drömma och förklara? Darwins lärjungar har länge försökt förklara medvetandets, språkets och kulturens uppkomst genom naturligt urval i teorier som låter lovande men ofta är kontroversiella och förvirrande. Vår förståelse av hjärnans anatomi och funktion har aldrig varit bättre än nu, ändå förblir frågan om hur våra själar uppstår en obesvarad gåta. I Från bakterier till Bach, bygger Daniel Dennett på idéer från datavetenskapen och evolutionsbiologi för att visa hur en reflekterande hjärna kan ha uppstått genom naturligt urval. Dennett förklarar att en viktig förändring skedde när människor utvecklade förmågan att dela memer, eller sätt att göra saker som inte baseras på genetisk instinkt. Språket, laddat med memer, gav turbofart åt detta samspel. Konkurrens mellan memer en typ av naturligt urval resulterade i tankeverktyg som blev så effektiva att de tillät oss att utforma våra egna memer. Resultatet blev en hjärna som inte bara kan uppfatta och kontrollera, utan också skapa och förstå. Den här boken sätter agendan för en ny generation filosofer, forskare and tänkare. Boken kommer att underhålla och inspirera all de som vill veta mer om medvetandets existens och natur.

Att vara människa är att vara lika mycket ett resultat av arv som av miljö. Biologi och kultur, fysik och grammatik, minnen och visioner. Gener och memer. Allt i en salig röra där det ena går in i det andra och där ingenting på förhand eller per definition kan sägas vara viktigare än något annat. Evolutionsteorin hjälper mig se och förstå dynamiken i helheten, och dessa insikter är om inte överförbara så i alla fall användbara för att förstå en hel massa olika saker, förutom människan. Evolutionsteorin är en teori om förändring och utveckling, och jag vill peka på den potentialen för den behövs. Evolutionens logik (eller avsaknad av logik) är icke-linjär, och den insikten är viktig om vi ska kunna bygga ett hållbart samhälle. Evolutionen går att studera, och kunskapen om processen kan användas i skolan, inom forskningen, samhällsbyggande och politik. Evolutionen kan inte styras, den bygger på dynamiken mellan överflöd och begränsing. Det handlar om en selektionsprocess där urvalet är objektivt på riktigt och den eller det bäst lämpade överlever. Överfört till kunskap kan man säga att förslagen som fungerar accepteras och att man först i efterhand vet. Ingen kunskap kan på förhand sägas vara bättre än någon annan, det visar sig längre fram. Hållbarheten och eventuella framsteg står i relation till överflödet och variationsbredden. Ju fler som får försöka och ju mer mångfald, desto större blir chansen till framgång.

Det finns forskare som kritiserar evolutionsteorin för att inte vara riktig vetenskap, och skälet till det är att  den inte går att producera förutsägelser med hjälp av teorin. Den typen av tankar, menar jag, visar vad makt gör med människor och synen på kunskap. Varifrån kommer idén att just det är vetenskapens mål, att skapa förutsägelser? Det är lätt att förstå viljan att veta och drömmen om kontroll av utvecklingen, men det är lika lätt att se hur ohållbar den drömmen är. Jag ser det, med Dennett, som en mem som invaderat medvetandet och fått mänskligheten att drabbas av kollektiv hybris som hotar att förgöra den enda plats i hela universum som vi med säkerhet vet att människor kan ÖVERLEVA på. Det kanske finns planeter som kan härbärgera liv, men de ligger i så fall alla MINST 40 ljusår från jorden, vilket idag i alla fall och under överskådlig tid framöver är ett oöverstigligt avstånd. Prioriteringen av forskningsmedel idag handlar om ekonomisk nytta utifrån ett kortsiktigt perspektiv, vilket riskerar att leda till att vi föröder vår hemplanet innan vi ens kommit i närheten av att förstå livet och meningen med allt, medan vi står vid sidan av och ser på. Forskning om medvetande och tänkandets utveckling är onyttig menar tunga lobbyorganisationer, och humaniora och bildning är slöseri med tid. Det är samma logik som får oss att rycka på axlarna åt att jorden utarmas och att Trumps handelskrig med resten av världen anses vara en viktigare nyhet än att den sista hannen av arten vit noshörning dog härförleden.

Evolutionen är den teori som bäst beskriver livets och även mänsklighetens utveckling, men eftersom det inte finns någon teleologi inbyggd i systemet, eftersom det handlar om utfallet av interaktion mellan utkastade möjligheter och en begränsad miljö, går det inte att göra förutsägelser, men det problemet är kunskapsteoretiskt och kulturellt, inte ett vetenskapligt problem. Det är inte evolutionsteorin det är del på, utan människans föreställningar om verkligheten. Problemet är inte att det inte går att göra förutsägelser utan att inflytelserika företrädare för vetenskapen, politiker och näringslivets toppar inte accepterar verkligheten så som den är. Problemet är att vi accepterat en syn på vetenskap som handlar om att den ska användas för att anpassa verkligheten efter ekonomins kortsiktiga intressen. Evolutionen är den process som frambringat livet och den biologiska mångfalden och både människan och vårt medvetande är del av den komplexa helheten.

Dennett skriver om utvecklingen av Artificiell Intelligens och när jag ställer det i relation till dokumentären om jordbrukets allt mer industrialiserade syn på jorden skrämmer det mig, och jag instämmer i det Dennett skriver om på slutet (s. 502):

Den verkliga faran är enligt min mening inte att maskiner som är mer intelligenta än vi kommer att ta över och hindra oss från att bestämma över vårt eget öde, utan att vi ska överskatta våra senaste tankeverktygs förståelse och alltför tidigt ge dem en auktoritet som ligger långt bortom deras förmåga. [...]

System som avsiktligt döljer sina genvägar och kompetensluckor bör ses som bedrägerier och deras skapare bör sättas i fängelse för brottet att ha skapat eller använt en artificiell intelligens som ger sken av att vara en människa.  

Läsningen av Dennetts bok har varit omtumlande och den viktigaste insikten jag bär med mig efter läsningen av den är vikten av ÖDMJUKHET. Hybris straffar sig och är det något som löper som en röd tråd genom hela mänsklighetens historia så är det människans överskattning av sin egen förmåga. Historien är fylld av exempel, dels på att det är först i efterhand man när sig, efter att det gått åt skogen, dels att människor aldrig lär sig detta, att man saknar förmågan att värja sig för memernas lockelse. Lika värnlösa som vi är inför virus är vi inför memer. Många tänker på kunskap som något man har, man säger att man äger insikt. Kunskap uppfattas lätt som något man kan mäta och kontrollera. Det är så det känns. Men det är ett tankefel, ett fundamentalt tankefel som ger upphov till negativa konsekvenser. Visst vet vi det vi vet. I någon mening är kunskap förkroppsligad genom att den går att plocka fram ur minnet. Men ända sedan människan började skriva böcker har detta förhållande luckrats upp. Och idag med möjligheterna som internet erbjuder händer det mycket, och fort på kunskapens område. Om man inte äger kunskap, vad gör man då? Hur bör man tänka, och varför är det problematiskt att tänka äga och kunskap i samma mening? 

En av kulturvetenskapens viktigaste uppgifter är att undersöka kopplingar mellan makt och vetande, och det är i det sammanhanget som tanken om kunskap som något man äger blir problematisk. Makt föregår kunskap, på samma sätt som språket föregås av och samtidigt kanaliserar makt. Makt driver förändring i samhället, vetenskapen och kultur. Lika lite som man äger kunskap har man makt. Makt uppstår mellan människor, inom ramen för sammanhang och är del av evolutionen. Problemet är inte så mycket att människor tror att de äger kunskap, utan snarare att detta förhållande inte problematiseras mer inom vetenskapen. För när utövare av vetenskap anser sig äga kunskap, då händer något. Vetenskap brukar på listor som mäter inflytande rankas högt, och det betyder att det som sägs i vetenskapens namn kommer att laddas med mer agens än det som sägs av lekmän. Och det alldeles oavsett om det som sägs är sant eller ej, användbart eller inte. Vetenskapliga uttalanden borgar så att säga för relevans och ackurans, genom att det som sägs uttalas i namn av vetenskap och det är i sin ordning. Men när enskilda utövare av vetenskap blandar ihop den egna personen med kunskapen som finns i det egna ämnet eller forskargruppen, då uppstår problem. När ekonomi förvandlas från att vara ett medel till att bli ett mål för forskningen blir mångfalden i akademin och utbildningssystemet ett problem, och samma sak som händer med jordarna händer med kunskapen; den utarmas och hålls levande med hjälp av artificiella medel som förr eller senare blir verkningslösa eftersom livets mångfald alltid rymmer mer av det vi människor INTE vet än av det vi vet. 

Evolutionen är en kraft som människan står maktlös inför eftersom det inte handlar om makt eller intelligens som bara är mänskliga föreställningar om hur det är, utan om livets utveckling på jorden. Livet är enormt mycket större än människan och utan ödmjukhet inför dels det, dels inför framtidens fundamentala öppenhet, är risken överhängande att mänskligheten utrotar sig själv. Faran för det är reell, eftersom narcissismen och jaglojaliteten sprider sig i samhället. När jag ser det som att allt handlar om vad jag kan få kommer det som är gemensamt och delat inte att värnas lika mycket som det som är mitt, det jag äger. Och när jag slutar se mig som del av mänskligheten och vi får för oss att människan står över livet på jorden har vi redan rört oss långt ut längs det sluttande plan som hotar att bli mänsklighetens undergång. Livet på jorden är inte hotat, det är mänskligheten som hotar sig själv och den natur hen är beroende av. Hur klokt är det att försöka målstyra skolan och den högre utbildningen, eller att satsa på mer av rationalitet och mindre av intellektuell mognad, bildning, konst och ödmjukhet inför livets oöverblickbarhet? Vi borde lära oss mer om evolutionen och anpassa oss och samhället efter den, inte försöka kontrollera den, för det är lika omöjligt som att bygga en evighetsmaskin.