Livet, en bildningsresa 1

Läser vad Sven-Eric Liedman skriver i DN, om individualism. Han menar att vi är i skriande behov av nya sätt att se på människan och meningen med livet. Vad fyller vi dagarna som tilldelats oss med för innehåll? Det spelar roll! Man ska inte vara egoistisk sägs det, man ska dela med sig och vara generös. Jag instämmer, så klart; men mycket talar faktiskt för att egoism är något man föds med och då är det kanske bättre att vidga tanken och inkludera fler, än att försöka öka generositeten. Och det är där som bildningen kommer in. Det är i alla fall så jag tänker innan jag börjat läsa på allvar, vi får se vart det tar vägen.

Planetens framtid står på spel, förklarade Annie Lööf i en uppmärksammad intervju i Svenska Dagbladet den 29 januari i år. Flyget bär en väsentlig del av skulden till den pågående klimatförändringen. 

Men. Flygskatt kan inte komma på fråga. Att ta flyget måste vara ett individuellt val. På längre sikt kommer biobränsle att lösa problemet med de skadliga utsläppen. 

Annie Lööf uttrycker en lika orubblig tro på den tekniska utvecklingen som på individernas rationalitet. Men vad är det som driver oss individer i våra val? Är det vår privata ekonomi eller mänsklighetens stora gemensamma hushållning? Är det vårt eget välbefinnande eller kommande generationers?

Jag tror som sagt att vi måste acceptera att människan har förmågan att ta hand om andra, men att den förmågan likt förmågan att ta rationella beslut väldigt lätt störs och sätts ur spel; särskilt i ett stressat och prestationsinriktat klimat som vårt. Det sägs att kultur äter strategier till frukost, och samma gäller för goda intentioner och rationell förmåga. Finns inte tid att tänka och om man ständigt känner sig jagad, om ens prestationer alltid mäts mot andra och det gäller att komma bättre ut än övriga, blir det hopplöst svårt att leva upp till alla goda intentioner. Samtidigt vet vi att det är dåligt för miljön och hälsan att inte försöka. Men att helt överlåta besluten på individerna och sälja in valfrihet i alla lägen som en LÖSNING, är cyniskt eftersom vi vet att det inte fungerar.

Nej, stopp nu, säger vän av den osynliga handens filosofi. De enskilda besluten må vara präglade av egennytta, men de fogar sig samman till en harmonisk helhet som på lång sikt gynnar alla. Även teknikens framsteg är ett naturligt inslag i en sådan ordning. Det var så den moderna ekonomiska teorins store pionjär Adam Smith formulerade saken för nästan 250 år sen, och hans ord upprepas än i dag av många ekonomer och politiker.
Men alla är inte övertygade. Ett skarpt inlägg i frågan formulerades av Kenneth Hermele i Sydsvenskan den 1 februari. Hermele skriver där att han i det längsta trott på människor ska använda sin konsumentmakt på ett sätt som ska gynna miljön. Men nu tvivlar han. I fjor köpte svenskar 150 000 så kallade Kinapaket från företag som Alibaba och Wish som inte bryr sig om något annat än den egna profiten. Skadligt för miljön men bra för den egna ekonomin.

Och folk äter mer kött och flyger mer. Hermeles slutsats är tvärtemot Lööfs: Här behövs starka styrmedel.

Girighet är en kraft att räkna med; ett slags urkraft. Jag tror det är naivt att försöka förneka den, men lika naivt är det att bejaka den. Vi behöver lära känna den, och det är här som bildningen kommer in. Vad har fungerat i historien? Vilka effekter har olika sätt att se på människa fått, på samhället, hälsan, miljön, ekonomin och så vidare? Historien är fylld av kunskap. Fast vi lär oss inget av den, det är viktigt. Det krävs analys och reflektion för att kunna utvinna kunskap ur historiens myller. Bildning handlar om att sätta saker i ett sammanhang. Bildning vill jag se mer som ett förhållningssätt till kunskap än en uppsättning insikter. Bildning är något man gör, inte något man har eller är.

Att i väsentliga stycken ifrågasätta vår rätt att välja fritt går tvärtemot ett av samtidens mest omhuldade ideal: individualismen. Nästan till leda har vi annars fått höra att 2000-talet präglas av individualism. Människor gör sina val på egen hand, oberoende av familj, arbetskamrater eller något annat kollektiv. 

Enligt en uppmärksammad bok av Henrik Berggren och Lars Trägårdh, ”Är svensken människa?” (2006), har välfärdsstaten gjort oss extra individualistiska i Sverige. Vi litar på att den goda staten alltid ska rycka in om vi råkar trampa fel. Det ger oss en känsla av osårbarhet.

Paradoxalt nog verkar det alltså som att det finns historiska belägg för att människor som lever i skydd av en stat som ger dem trygghet och gör livet mer överblickbart blir mer individualistiska. Känslan av att jag alltid klarar mig gör en kanske mindre ödmjuk? Jag ser det som indikationer på att det inte finns några enkla lösningar. Inget samhälle är perfekt, alla sammanhang ger upphov till både möjligheter och hot, till både positiva och negativa effekter. Livet och tillvaron är en blandning av många olika saker, aldrig en eller ett; alltid en dynamisk mångfald bestående av flera.

Individualism är ett typiskt modernt begrepp. Ja även individ som beteckning på en enskild människa är det. Det kan beläggas till Frankrike 1750, som är den franska upplysningens stora genombrottsår. Latinets individuum är givetvis mycket äldre men betecknade tidigare i filosofin vilken enskild företeelse som helst – en kiselsten, en bolmört, kort sagt allt som kunde uppfattas som en enhet i motsats till allmänbegrepp som arten bolmört eller det som gör kiselstenen till kiselsten. Med upplysningen blev människan den privilegierade individen och snart den enda.

Humaniora, studiet av människan, gav oss synen på oss själva som subjekt, menar Foucault, väldigt förenklat. Vetenskapen är performativ, till dels i alla fall. Forskning handlar inte bara om att beskriva, särsikt inte forskningen om människan. Kunskaper har agens att förändra och utan perspektiv, vinklingar och avgränsningar blir det omöjligt att utveckla KUNSKAP. En karta som innehåller allt är inte en KARTA och fungerar inte som ett verktyg. Upplysningen gjorde människan till solitär och accentuerade den narcissism som fanns där sedan tidigare, och i takt med att överflödet växte ökade möjligheterna att välja och till slut blev det ett krav att välja. Bildning handlar om att se dessa processer, om att inse dynamiken och lära sig förstå komplexiteten. En hållbar framtid kan inte bara byggas på korrekta fakta, det krävs individer som vill arbeta med förändring och främja hållbarhet också. Känsla och intellekt, snille och smak: och, och, och samt och. Helheten är en mångfald eftersom delar hela tiden adderas och dras ifrån. Och det är inom ramen för sammanhang som människan blir människa, det är samhället vi lever som gör oss till individualister eller kollektivister. Vi måste vända på perspektivet och sluta tänka på oss själva som universums mitt. Människan är varken början eller slutet utan en konsekvens av helheten.

Det jag far efter och även tycker mig finna allt mer indikationer på relevansen med är ett posthumanistiskt perspektiv som just handlar om att INTE placera människan i centrum, utan om att se människan som en del av en större helhet. Vad innebär det att vara människa? Och vad är en maskin? Var går gränsen mellan det ena och det andra? Det är frågor som hör hemma inom den humanioratradition som lösgjort sig från ett ensidigt fokus uteslutande på människor av kött och blod.  Att utgå från människan och att se människan som en och odelbar, som antingen individualist eller kollektivist, som antingen rationell eller känslostyrd, är att bortse från centrala aspekter av människoblivandet. Och forskning som på förhand är avgjord, det är inte forskning.

Den posthumanistiska teoribildningen handlar om att undersöka människan, miljön och livet så förutsättningslöst som det bara går. Forskningen handlar inte om den teknologiska utvecklingen, om hoten och möjligheterna med nya och intelligentare maskiner. Forskningen handlar heller inte om människans förmåga till utveckling och förbättring. Posthumanism är ingen politisk rörelse med någon agenda, det är ett forskningsfält som undersöker mänsklig interaktion inom ramen för sammanhang utan att på förhand definiera vad som betyder vad eller vilken del som är viktigast. Det handlar om människor, det är forskningens minsta gemensamma nämnare. Och resultatet av forskningen är tänkt att hjälpa människor att förstå sin roll i världens och samhällets tillblivelse. Därför vill jag se den som ett bildningsprojekt, och jag ska förklara varför i nästa bloggpost för nu pockar vardagen och arbetet på uppmärksamhet.