En skolpolitik byggd på populistiska utspel

Igår lades det fram ett lagförslag om mobilförbud i skolan. För mig blev det den sista bekräftelsen på hur långt kunskapsnationen Sverige rört sig från sin stolta historia. Det är alltså här vi är, det är så det ser ut idag. Jag har så svårt att fatta?! Politiker använder skolan för att profilera sig och sitt parti. Det är populism och har ingenting med kunskap att göra, tvärtom. Politiker som VERKLIGEN vill värna kunskapen i samhället tänker och agerar helt annorlunda. Att reducera ett så pass komplext problem som landets framtida kunskapsförsörjning till en en fråga om mobil eller inte i klassrummet är och kan aldrig vara en lösning. Och när politikerna väljer den vägen, det vill säga att satsa på sitt eget varumärke istället för att värna kunskapens status i samhället som helhet, när landets högsta ansvariga för skola och utbildning med hjälp av riktade lagar försöker detaljstyra skolan; där och när politikerna får för sig att det är detta som krävs av dem, är kunskapen satt på undantag. Vad har vi att vänta oss framöver? Svarar Alliansen med förslag om kepsförbud, eller kanske en lag om att lärarna måste utöva katederundervisning? Allt känns möjligt i dessa valtider och det skrämmer mig.

Om eleverna i skolan väljer förströelse i mobilen (jag menar, det kan vi vara ett sätt att fördjupa kunskapen också) istället för att lyssna på läraren löser inte ett mobilförbud problemet och det ger heller inte lärarna stöd i sin strävan att främja lärande. Om man däremot avskaffade betygen och införde inträdesprov för att ta sig vidare till nästa nivå skulle ansvaret för lärande hamna där det hör hemma: hos den som ska lära. Problemet med dagens organisering av skola och utbildning är att ansvaret ligger hos lärarna. Barn behandlas som vuxna i väldigt många andra sammanhang, men inte i skolan. Därför uppför de sig som oansvariga barn utan ansvar, och när resultaten uteblir är det lärarna som får kritik, lärarnas arbete som regleras och detaljstyrs. Föräldrarna som förr, när Sverige verkligen var en kunskapsnation, stod på lärarnas sida och samarbetade för att eleverna skulle nå ett så bra resultat som möjligt, utsätter idag lärarna för press för att barnens betyg inte ska bli lidande av att man ägnar sig åt annat än att lyssna och lära. Tyvärr talar allt för att det är omöjligt att lägga ett sådant förslag. 

Egentligen vill jag inte skriva och klaga på politikerna, för ansvaret för den uppkoma situationen ligger någon annanstans. Politikernas utspel, från höger till vänster, förslagen som haglar i samhällsdebatten är lika populistiska över hela linjen. Förbud mot kepsar, mobiler eller läxor kan aldrig någonsin vara en lösning, den typen av förslag är del av problemet som är mycket större och genomgripande. Och det faktum att även Svenskt Näringsliv, som företräder landets företagare (vilka blir lidande om/när kunskapsnivån i landet sjunker), vill se fler lagförslag riktade mot skolorna och deras ansvar för elevernas kunskaper för att lösa en matchningsproblematik som jag menar handlar om att företagen har en problematisk syn på kunskap. I en verklig kunskapsnation kan det aldrig vara skolans uppgift att tillgodose företagens kortsiktiga behov av specialkunskaper; där lägger skolan grunden och företagen står för fortbildningen och den vidare utvecklingen. Problemet är att skolan och lärande kommit att betraktas som kostnader, vilket i kombination med att alla verksamheter påtvingas besparingar för att "tjäna" pengar leder till att ansvaret för kunskapen och utvecklingen blir någon annans: lärarnas. Det är lika galet som att lägga ansvaret för befolkningens hälsa på sjuksköterskorna. Lika galet som politikerna oförmåga att ta tag i problemen kopplade till systemet med stafettläkare som uppstått ur ett skapat behov, vilket tvingats fram av sjukhusens och vårdcentralernas besparingar, som alltså leder till höjda kostnader.

Skola och utbildning kostar pengar, ingen tvekan om det, men i förhållande till vad nedskärningarna och den populistiska skolpolitik som idag förs av samtliga partier i riksdagen, är det ingenting. Vad händer med vårt samhälle när företagen inte längre kan konkurrera med kunskap, när de köpts upp av multinationella företag med huvudkontor i skatteparadis? Risken är stor att vi som lever och verkar i Sverige står där med skägget i brevlådan, tvingas ta skeden i vacker hand och sänka våra löner eftersom vi som samhälle och land saknar förmågan att skapa alternativ och ta makten över vår egen situation.

Populism är ett symptom på en underliggande sjukdom, inte ett problem som kan lösas med enkla åtgärder. Kunskapens status i ett land kan bara höjas genom gemensamma ansträngningar, vilka skjuts på framtiden när ansvariga politiker väljer att lägga fram förslag som försvårar för lärarna att göra sitt jobb (vilket är att främja lärande och värna kunskapsutvecklingen; inte att producera resultat) istället för att värna deras arbetsmiljö genom att sluta se skolorna som kostnader eller produktionsenheter. Kunskap är allas gemensamma ansvar; först när vi inser det och låter den insikten genomsyra skolpolitiken och arbetsmarknaden kan vi hoppas på en vändning, men även där och då kommer det att ta tid innan förändringen syns. Problemet är att det ligger längre fram i tiden än nästa mandatperiod så risken är att vi får vänja oss vid populistiska utspel, tills läget blir akut, trots att alla förstår att det då mycket väl kan vara försent.