Akademisk frihet

Hur fri och öppen är akademin och akademikerna egentligen? Går det att skapa kunskap om reglerna för verksamheten är allt för rigida, vilket regler tenderar att bli i en kultur där allt fler ska prestera allt mer, allt snabbare? Det borde räcka med att lagen följs (och Högskolelagen ska jag reflektera över lite längre ner), men i linje med NPM liknar högskolorna idag allt mer företag, trots att det är svårt att se att det finns utrymme för detta i lagen. Kraven på att skattemedel ska utnyttjas effektivt (vad det nu betyder) driver på den här utvecklingen, och friheten är som så ofta det första som offras. Det finns informationsansvariga, man bygger varumärken och lägger fast strategier som inte får störas av forskare som följer kunskapen dit den tar dem, trots att lagen är tydlig med att det är just detta som forskare ska göra. Det växer fram en ängslighet i organisationerna och i takt med att målen som ska nås blir allt tydligare och verksamhetens krav på mätbara resultat och effektivitet ökar uppfattas den akademiska frihet som utgör högskolesektorns själva fundament allt mer som ett problem.

Flyktlinjer är ett verktyg och en integrerad del i min kulturforskning. Jag skriver här för kunskapens skull, för att förstå och utveckla kunskap om kultur. Jag ser bloggen som ett slags spegel som jag hålet upp mot samhället, tillvaron, vardagen och kulturen. Jag skriver om om den empiri jag lever i och jag använder mina sinnen för att försöka förstå, bland annat genom att sätta ord på det jag ser och är med om. Tyvärr går det ibland på tvärs mot den akademiska (företags)kultur som snabbt växer fram i akademin, detta är jag inte ensam om att ha iakttagit. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är ledsen över att högskolan där jag arbetar inte vill att det ska finnas någon som helst koppling mellan Flyktlinjer och min anställning som lektor där. Detta kan jag dock hantera och förstå eftersom det är logiskt, givet den kultur vi lever i. Vad jag dock aldrig kommer att förstå eller riktigt lära mig hantera är att detta inte räcker med att Flyktlinjer är min PERSONLIGA blogg där jag har en grundlagsskyddad rätt att uttrycka mina åsikter (så länge jag inte förtalar någon eller på annat sätt bryter mot yttrandefrihetslagen); inom akademin är alla kontrollerade och i praktiken finns ingen verklig frihet att uttrycka sina ärliga tankar om tillståndet i samhället och akademin, som är del av den kultur jag forskar om. Även om ingen säger det rätt ut är det ändå uppenbart att det idag inte räcker att följa lagen; för att slippa känna oro måste man foga sig efter ett långt med detaljerat och subtilt regelverk som upprätthålls på olika mer eller mindre tydliga sätt och som tvingar fram en vaksamhet som hämmar den akademiska friheten.

I en kultur där allt fler får allt svårare att hantera frågor utan givna svar berövas kulturen successivt sin mening och allt mer uppfattas allt tydligare bokstavligt. Detta är väldigt tydligt på sociala nätverk där det inte räcker att väga sina ord på guldvåg, minsta lilla oklarhet kommer att vändas mot en och kan blåsas upp till helt orimliga proportioner i och med att tempot och tonläget är så hårt uppdrivet i samhället idag. Inte minst därför talar jag så ofta om samtal, mellanrum, marginaler och vikten av analytisk förmåga, kritiskt tänkande och en ömsesidig vilja att förstå vad den man talar med eller läser texter av MENAR. Det krävs fantasi och en vilja att förstå texters och budskaps mening och för att hantera innehållet på det sätt som avsändaren (om denne inte är illvillig och är ute efter att provocera) behövs en analytisk förmåga som idag tyvärr håller på att utarmas. Om det bara handlade om mig och mina känslor hade jag aldrig skrivit detta, men det handlar om det öppna samhället som hela tiden måste försvaras, det handlar om demokratin och den sociala hållbarheten. Accepterar vi kollektivt att friheten kringskärs och öppenheten begränsas hotas allt det vi lärt oss ta för givet.

Än så länge lever vi i en demokrati och där är alla lika inför lagen. Vad säger högskolelagen egentligen, det är den som styr vad man får och inte får göra som lektor. Alla, utan undantag, lyder under lagen. Få läser dock lagtexterna. Det är synd, för den svenska författningen finns bara ett musklick bort, här. Alla beslut som tas måste finna stöd i lagen. Det finns en utbredd missuppfattning om att bara den som är utbildad jurist kan läsa lagen, men det är fel. Alla kan läsa lagen. För att tolka och tillämpa den, och framförallt för att driva ett mål i en domstol, krävs dock juristkompetens och vana. Det är en viktig skillnad. Men jag tror att vi får ett bättre samhälle om fler ägnade lagen lite större uppmärksamhet, för vi lyder som sagt alla under den.

Universitet och Högskolor är toppen av den pyramid som Sveriges utbildningssystem utgör. Förskola, grundskola, gymnasium och universitet. Det ena bygger på det andra, men det finns ingen nivå över Högskolan. Därför spelar det roll för landets kunskapsförsörjning hur arbetet ser ut på de olika nivåerna. Om det slarvas i tidigare led försvåras arbetet i nästa. Om studenterna som kommer till Högskolan inte har de förkunskaper man kan kräva kommer detta att gå ut över kvaliteten på det arbete som utförs där. Vi som arbetar som lärare på Högskolan tvingas jobba med studenterna som söker sig till oss, med deras kunskaper. Vi kan inte påverka det som sker i nivåerna under, på annat sätt än att hålla god kvalitet i arbetet som utförs på lärarutbildningar och utbildningar till andra yrken som sysslar med kunskapsöverföring. Det svenska utbildningssystemet är med andra ord en helhet, men det råder skrämmande lite kontakt mellan de olika nivåerna. Det är en aspekt som inte beaktas i Skollagen, som är den lag som reglerar arbetet i grundskolan och gymnasiet. Jag ser det som en brist, för det gör det svårt att hävda kunskapens primat, vilket alltid varit mitt mål i snart sagt allt jag gör. Kunskapen har dock alt mer kommit att betraktas som en formalitet i Högskolesverige. Det är ett allvarligt problem, ifall om vi vill att Sverige ska vara en kunskapsnation.

Det finns som synes hur många skäl som helst att reflektera över Högskolelagen. Hur främjas kunskapen? Vilka hinder för kunskapsutveckling finns i lagen och i dess tillämpning? Om man jämför vardagen på högskolan med lagens bokstav, på vilka sätt skiljer det sig åt? Reflektionen gör jag med fokus på KUNSKAP, och jag är som sagt ingen jurist, men jag är utbildad kulturanalytiker och jag är van vid att tolka texter och hantera komplexa problem. Låt mig visa hur jag tänker.

1 kap. Inledande bestämmelser 

1 § I denna lag ges bestämmelser om universitet och högskolor under statligt huvudmannaskap.

Vad som i fortsättningen sägs om högskolor avser både universitet och högskolor, om inte något annat anges särskilt. Lag (2012:910). 

Högskolan "ägs" av staten och är med andra ord en nationell angelägenhet. Lagen gör ingen skillnad mellan Universitet och Högskolor, även om det finns organisatoriska skillnader, som till exempel att bara Universiteten får bedriva forskarutbildning och examinera doktorer. Inga problem så långt.

2 § Staten ska som huvudman anordna högskolor för  

1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och  

2. forskning och konstnärlig forskning samt utvecklingsarbete. 

Här beskrivs vad högskolorna ska syssla med. Utbildning som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Vidare ska högskolorna syssla med forskning och utvecklingsarbete. För att göra detta på bästa sätt krävs att kunskapen verkligen står i centrum för verksamheten. Här brister det och läget blir allvarligare och allvarligare för varje år, det är i alla fall min erfarenhet. Skriver man om saker som är kontroversiella, även om man är tydlig med att det är ens egna personliga åsikter, måste man räkna med att störa på patrull. Ingen kan hindra en, men det går att styra människor på väldigt många olika sätt. Vill vi bygga en kunskapsnation är det dock något vi måste tala om kunskap och förutsättningarna för kunskapsutveckling, därför lyfter jag den frågan och pekar på dessa problem.

I högskolornas uppgift ska det ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.

Vad som i fortsättningen sägs om forskning avser även konstnärlig forskning, om inte något annat anges särskilt. Lag (2013:119). 

Verksamheten som bedrivs på landets högskolor ska, som jag tolkar lagen, bedrivas med landets, demokratins och vår gemensamma framtids bästa för ögonen. Samverkan är en central del av arbetet med andra ord, liksom spridande av forskningens resultat till det omgivande samhället. Nytta är ett viktigt ord här. Det ser så enkelt och självklart ut, men inget kunde vara mer felaktigt. Nytta kan tolkas på väldigt många olika sätt. Handlar det om ekonomi, användbarhet eller vad menar vi? Jag har inte kollat i några förarbeten, men med ledning av hur det talas om detta bland lärare, forskare och chefer ute på högskolorna råder det stor osäkerhet kring hur nytta ska tolkas. Många missförstånd hade kunnat undvikas om vi bara insåg det och talade mer om den bristande tolkningskompetens som jag ofta återkommer till här på bloggen och som sprider sig i samhället. Jag bloggar för kunskapens skull och kunskapen har som jag ser det ett egenvärde, ju mer den sprids desto större nytta alltså, i den mening jag lägger i ordet. Jag vill följa lagen och jag kan inte se att jag på något sätt utmanar, varken Högskolelagen eller yttrandefrihetsförordningen (heter det väl?). Ändå kan jag som det är aldrig känna mig säker på att jag inte råkar ut för problem. Detta oroar mig, men jag vet inte hur jag ska hantera oron riktigt. Därför skriver jag, för det är mitt sätt att bearbeta livet och allt som sker, och det handlar om kultur som är mitt forskningsområde.

3 § Verksamheten skall bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning. 

3 a § I högskolornas verksamhet skall vetenskapens trovärdighet och god forskningssed värnas. Lag (2000:1370). 

Ett nära samband mellan forskning och utbildning talas det om. Denna skrivning är heller inte kristallklar. Det är lätt att säga att det ska vara så, men vad innebär det och hur ska lagen realiseras i kurser och utbildningar? Med större och bredare, allmän insikt i högskolevärlden och i samhället som helhet, om värdet av förmågan att tolka och tänka kritiskt skulle många av problemen kunna undanröjas och den akademiska friheten främjas bättre, vilket är en förutsättning för utveckling av kunskap. Och friheten regleras också i lagen, i paragraf 6.

6 § För forskningen skall som allmänna principer gälla att

• 1. forskningsproblem får fritt väljas, 

• 2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och 

• 3. forskningsresultat får fritt publiceras. 

Denna paragraf ligger mitt i Högskolelagen och dess värde kan därför trivialiseras. Det är högst olyckligt, för alla paragrafer är lika viktiga och gäller lika mycket. Här handlar det om forskningen och vad som kännetecknar en kunskapsfrämjande och samhällsutvecklande vetenskap. Forskarens och forskningens FRIHET betonas här väldigt tydligt. I teorin är det alltså kristallkart, men så är det långt ifrån i praktiken.

Om detta har jag skrivit massor, för jag ser inte att vi lever upp till lagens mening. För det är idag i princip omöjligt att forska utan finansiering och finansieringen är alltid reglerad på ett eller annat sätt. Det gör det svårt att välja fritt, även om ingen hindrar en. Forskningsfinansiering idag är en grannlaga uppgift och regelverket för hur man ska ansöka och vad man kan få pengar för är rigorösa. Dessutom motarbetas forskare som faktiskt väljer forskningsproblem fritt och som forskar om saker som leder till att Högskolelagens övriga intentioner lättare kan levas upp till, på massa olika sätt. Allt detta har jag resignerat inför och accepterar. Jag har valt att inte göra karriär, men jag sökte mig till högskolan för kunskapens och lärandets skull och det vill jag så klart fortsätta med, särskilt som Högskolelagen ger mig stöd i denna min strävan. Tyvärr är inte det heller lika enkelt i teorin som i praktiken, och det drabbar inte bara mig, på sikt hotar det att drabba oss alla. Öppenhet, demokrati och akademisk frihet måste hela tiden försvaras, och därför fortsätter jag blogga, även om det ibland känns som jag gör det i motvind. Kunskapen är dock viktigare än mig.

Och nu är det helg. Nu ska jag läsa skönlitteratur och dagdrömma, vara ledig och samla kraft för veckan som kommer och den intensiva uppsatsperioden som närmar sig med stormsteg.