Bloggpost 3500

Det går upp och ner med inspirationen, men projektet lever fortfarande och det finns massor kvar som jag vill skriva om. Fast jag lovar varken mig själv eller någon annan än att försöka skriva en post i taget, (minst) en bloggpost om dagen, så länge jag orkar och anser att jag har något att säga utan att upprepa mig (allt för mycket; för det blir oundvikligen en del upprepningar av projektets grundläggande tankegångar). Detta är bloggpost 3500 sedan starten, vilket känns overkligt. Och lika overkligt är det för mig att se att jag faktiskt blir läst och att det jag skriver uppskattas av de som läser. Det är något jag aldrig någonsin kunnat och aldrig kommer att ta för givet. Jag är ödmjuk inför det faktum att det jag har att säga kan betyda något för någon annan och känner en enorm tacksamhet över detta. Att kunna och få skriva på en offentlig plattform för en återkommande läsekrets är belöning nog och om det dessutom uppskattas är det en stor och inspirerande bonus.

Ute lyser solen. Det är Påskafton och jag är helt ledig. Njuter av det och samlar ihop mig inför anstormningen av uppsatser som väntar efter helgen då jag och alla andra högskolelärare går in i årets allra mest intensiva arbetsperiod. Har varit lite förkyld och känt mig hängig ett tag, men idag vaknade med en känsla i kroppen av att det vält. Det finns med andra ord väldigt mycket att vara tacksam för, och det tänker jag får bli temat på denna reflektion över Flyktlinjer. Tänker på vad Stefan Einhorn har sagt, nämligen att det finns tre ord som idag är sorgligt undervärderade. Tre otroligt viktiga och fina ord som används alldeles för lite och som ibland till och med föraktas. Snäll, är ett av dem, vilket är fint att vara. Snälla borde fler vara, oftare. Snällhet föder snällhet. Eftersom alla människor är sammankopplade och alla handlingar påverkar varandra, i och genom den kultur som växer fram mellan oss och som vi både påverkar och påverkas av, borde snällheten uppvärderas. Att vara snäll är att bry sig om både sig själv och andra. Att vara snäll gör världen till en bättre plats, för alla. Att vara snäll är vackert, viktigt och inget att skämta om. Snällhet bygger samhällen och bär på frön till framtiden, den långsiktigt hållbara framtiden. Ibland sägs det att snäll är samma som dum, men det håller jag inte med om.

Tacksamhet, som är ett annat ord, som idag i dessa valfrihetstider är nästan är bortglömt. Allt handlar om vad jag kan få eller vem jag kan skylla på när det inte blir som jag vill. Egoism är motsatsen till både snällhet och tacksamhet, som utgör förutsättningar för varandra. Tacksamhet föder snällhet och vise versa. Den som är tacksam och som odlar sin känsla av tacksamhet har lättare att vara snäll. Och tacksam kan man vara över allt, även eller kanske framförallt, små saker. Att vara vid liv. En vacker solnedgång. Att man är frisk, ledig och att solen skiner. Mättnadskänslan efter en god middag. Att vakna bredvid någon man älskar och är älskad av. En god bok och en kopp kaffe. Det finns så mycket och det som verkligen betyder något är ofta helt gratis. Bara fantasin sätter gränsen för vad man kan vara tacksam över, om man bara väljer att se på tillvaron på det sättet. Kan man det ökar graden av tacksamhet, vilket inte betyder att man kan välja glädjen, som det finns de som hävdar.

Slösar man med både snällhet och tacksamhet så ökar båda. Ju mer man ger och delar med sig, desto mer får man tillbaka, av snällhet och tacksamhet. Det är vackert. Två vackra ord! De vackraste. Kanske. Kärlek fungerar på samma sätt: ju mer man ger desto mer har man kvar. Kontroll, missunnsamhet, bristande tillit, misstänksamhet och snålhet, krav på omedelbar behovstillfredställelse; någonannanismen som sprider sig i takt med att jaglojaliteten blir vanligare är tecken på att samhället är ohållbart eller i alla fall att det bygger på orimliga förväntningar, vilket utgör ett allvarligt hot mot demokratin. Vad hände med nyfikenheten, som är det tredje ordet? Det krävs av en om man skall kunna orka fortsätta och utvecklas. Också ett vackert ord. Nyfikenhet föder nyfikenhet, i en anda av upptäckarglädje som driver utvecklingen av det öppna och demokratiska samhället och ger processen liv. Tacksamhet, nyfikenhet och snällhet är ord som man kan bygga ett hållbart samhälle på. Hur som helst är det ord som borde värderas högre och användas mer och omsättas i handling oftare. Tre ord som liksom livet och samhället blir värdefullare ju mer de används. Tre ord som alla kan förstå och ta till sig. Tre små och tillsynes obetydliga ord. Tänk vad enkelt, egentligen. Livet är inte svårt. Det är vi som gör det svårt.

Man ska vara stolt, sägs det. Fast jag är inte stolt över vad jag åstadkommit här, jag är tacksam för att få ha varit del av projektet. Det är ingen soloprestation även om det är jag som skriver texterna. Jag är som sagt inte färdig och har aldrig haft något mål med bloggandet, annat än att skriva och sprida tankar och insikter som jag skaffat mig under åren av studier och egen forskning i den svenska universitetsvärlden. Jag skriver av tacksamhet och drivs av nyfikenhet, för att jag bryr mig och vill vara snäll. Det är belöning nog att känna att det fungerar och att projektet fortfarande lever och läsekretsen växer. Sedan den senaste rekapitulationen, vid 3400 bloggposter, har jag skrivit den bloggpost som i det korta loppet blivit mest läst (den mest lästa texten är den som handlar om positivism och hermeneutik, som många studenter i Högskolesverige uppenbarligen uppskattar, vilket gläder mig som lärare med bildningsambitioner), av närmare 7000 läsare. Det var texten där jag försökte svara på Ivar Arpis orättvisa, insinuanta och ogrundade kritik mot genusvetenskapen. Jag är tacksam för att bli läst, inte stolt över vad jag åstadkommit.

Stolt är den som nått sitt mål, den som är hemma och inte längre behöver anstränga sig. Stolhet hindrar utveckling eftersom all förändring utgör ett hot mot känslan. Stolhet som norm konserverar och bygger murar, vänder människor mot varandra och sprider känslan av liknöjdhet i samhället. Studenter som kommer nöjda och stolta till högskolan ser studierna där som en självklarhet, en ren formalitet. Den som är stolt har svårt att vara ödmjuk och är man dessutom bara lojal med sig själv kan man lätt få för sig att studierna ska resultera i höga betyg bara för att man varit närvarande och lämnat in sin tenta. Allt annat än bekräftelse av den egna känslan av stolthet är en besvikelse och når man inte målet är det någon annans fel. "Jag är bäst och stolt över vad jag åstadkommit. Jag förtjänar inget annat än det jag vet att jag är värd", tänker allt fler idag. Jag se en kultur växa fram där ingen kan eller får slå sig till ro, där alla ska tävla med varandra och det enda som räknas är personlig framgång och stolhet. Endast tillsammans kan verklig stolhet skapas, det gäller i kulturen och samhället liksom i den högre utbildningen och forskningen. Därför är stolthet dåligt och behovet av snällhet, tacksamhet och nyfikenhet bra och viktigt. Jag är tacksam över att leva i Sverige, inte stolt. De som säger sig vara stolta över Sverige är sällan snälla och absolut inte nyfikna eller tacksamma.

Make America great again, säger Donald Trump och här hemma har vi Sverigedemokraterna som jagar väljare på samma dröm om (nationell) stothet. Det är obehagligt att se vilka känslor som sätts i rörelse och vilka konsekvenser det sättet att se på tillvaron leder till. Tänker på Muhamad Ali som dog för några år sedan. Han kunde skrika I am the greatest, utan problem. Ali slog ur underläge och kämpade för sitt liv i ett land och en tid där och när sådana som han föraktades. Hans I am the greatest handlade inte om stolthet. Det var ett långfinger mot makten och samhällets normer och värderingar som värderade honom och hans bröder och systrar mindre är vita, medelklassamerikaner.  Han använde stoltheten som ett verktyg i kampen för förändring, han slog underifrån som ingjöt mod i de kuvade och marginaliserade. Alis I am the greatest är motsatsen till Doland Trumps Make Akmerica great again och Sverigedemokraternas tal om svenska värderingar. Stoltheten skiljer dem åt. Ali hade något att vara stolt över och han använde det för att försöka göra Amerika till en bättre plats genom att kämpa för medborgerliga rättigheter. Donald Trump är stolt utan att det finns något fog för det och här i veckan har Kent Ekeroth visat hur mycket Sverige betyder för honom och hur han ser på invandrare när han deklarerade att hans ska flytta till Ungern som är ett land som inte tar emot invandrare. Båda ger dumheten ett ansikte och visar vad egoism, misstänksamhet och stolthet gör med människor; de är för mig motsatsen till tacksamma, snälla och nyfikna människor som det behövs fler av för att bygga ett hållbart samhälle.

Ska sluta snart och bege mig ut i solen. Ska gå mina 12000 steg och inemellan sitta på kafé och läsa. Det är där jag trivs allra mest, i friheten, utan krav. Mitt sätt att lära, upptäcker jag allt mer, handlar om att bara vara, om att röra mig genom livet och vardagen, samla på mig intryck, läsa, skriva, uppleva. Sedan somnar jag med huvudet fyllt av intryck. Och det är där och då det händer. Kunskap och lärande, händer. Så fungerar det för mig i alla fall. Jag fyller hela tiden på. Hjärnan fungerar som ett slags reservoar. Jag har svårt att i vardagens brusande flöde sortera intrycken. Därför fokuserar jag på att fylla på med alla möjliga och omöjliga typer av intryck, och så samlar jag på frågor. Det är under natten, när jag vilar eller gör något annat som lärandet, händer. Magi. Jag är ödmjuk inför kunskapen just därför. Vetande är en ömtålig kvalitet, inte en prestation eller ett resultat som går att mäta. Därför är jag kritisk mot New Public Management, som jag här i veckan har lärt mig är en långt mer komplex förändringsprocess än jag tidigare trott. Jag är känslig för allt som hotar kunskapen, allt som riskerar att hindra mig att lära. Därför är jag tacksam och nyfiken och försöker jag vara snäll och ödmjuk.

Jag bloggar för kunskapens skull. Kunskapen är en söt och närande frukt och när jag nu efter många år och mycken möda äntligen lyckats ta mig innanför skalet på den vill jag inte vara utan dess nektar, därför fortsätter jag blogga ett tag till, en post i taget.