Kontrapunkt som modell för kunskap

Här kastar jag mig ut på djupt vatten, eller kanske snarare, jag trippar försiktigt ut på tunn is. Jag har ingen aning om ifall tankarna bär eller ens om jag verkligen vet vad jag uttalar mig om här. Därför är jag mer än tacksam om någon med mer och bättre insikt och pedagogisk förmåga kan leda mig rätt, alternativt förklara att och hur jag är fel ute. Helt fel ute är jag inte, det är jag ytterst sällan eftersom jag aldrig hävdar något bestämt. Jag har aldrig varit rädd för att tala och skriva om sådant jag inte riktigt behärskar, eftersom det alltid varit kunskapen jag eftertraktar och söker. Jag vill lära och bli bättre, inte tala om hur det är. Jag har inga svar, jag söker efter dem och finner frågorna mer intressanta. Därför har jag så svårt med försöken att målstyra utbildning, och jag finner det närmast motbjudande när jag hör om människor som läser taktiskt. Effektivisering och specialisering leder kanske till att man når sina mål, men något essentiellt går förlorat på vägen.

När man talar om Snille och Smak eller Känsla och Intellekt, eller Teori och Praktik, talar man om det som händer mellan, inte om två olika saker. Eller det är i alla fall så jag ser på saken, och det är detta som jag tänker på i termer av kontrapunkt (som inte bara är en bildningspärla i SVTs tablå, utan även en musikteoretisk term, och det är den jag kommit att intressera mig för) och som jag tänker mig kan fungera för att beskriva den syn på kultur och kunskap som jag far efter.

Som så ofta vänder jag mitt till Wikipedia som är ett fantastiskt verktyg att tänka med och vars innehåll också växer fram i dynamiken mellan alla som läser och redigerar inläggen. Det är ett levande uppslagsverk, och det är det som är poängen. Kunskap måste vara levande för att bli spännande och användbar. Kunskap är et slags kropp som behöver en själ för att vara levande, inslag av disharmoni. På Wikipedia kan man aldrig vara helt säker på att det som står där är helt igenom sant och tillförlitligt, och det ser jag som själva poängen. Det går inte att bara passivt konsultera lexikonet; man måste ta ett eget ansvar för det man tar till sig, använder och för vidare. Fast nu var det kontrapunkt jag skulle försöka definiera, och jag läser:

Kontrapunkt (från latinets punctus contra punctum 'not mot not') är en teknik för polyfon musikalisk komposition, en uppsättning verktyg för att fläta ihop olika stämmor som är självständiga (var och en mer eller mindre sin egen melodi), men ändå lätt få dem att hänga samman både lodrätt (i stämväven) och vågrätt (över den tid stycket tar).

Separata urskiljbara enheter som samverkar för att något annat ska uppstå mellan som både är del av och fristående från delarna. Tänker här på det sätt att skriva och tänka som Deleuze och Guattari praktiserade och som beskrivs så vackert i inledningen till Tusen Platåer, fritt tolkat: Vi var två, men ändå flera och vi skriver mellan varandra. Deleuze och Guattari stjäl varandra och skapade sina verk på egen hand, tillsammans. Jag vill se det som ett slags uttryck för kontrapunkt, inte som en metafor eller synonym, utan mer som en aforism, eller ett simulacra som är två termer jag ofta återkommer till här på bloggen och i mitt tänkande. Liknande, men inte identiskt. Verktyg att tänka med istället för information som överförs oförändrad från en sändare (eller expert) till en mottagare. Åter till kontrapunkt och Wikipedia.

Nästan all klassisk musik och nutida konstmusik kan sägas ha betydande inslag av kontrapunktik jämfört med de flesta "folkligare" eller mera populärmusikaliska genrer, även när den är homofon. Bistämmor har ofta en egen medvetet formad skönhet, arbetar i skymundan med motivisk utveckling som är viktig för stycket, glimmar till då och då med ett eget motiv eller dras in i ett i egentlig mening kontrapunktiskt skeende ett tag. Om kontrapunktiska tekniker ändå spelar en underordnad roll i kompositionen, brukar man kalla musiken homofon i alla fall - eller polyfon men inte kontrapunktisk.

Kontrapunkt i egentlig mening är när tonsättaren (eller improvisatörerna) tänker musiken linjärt, som ett strukturerat spel mellan melodiska linjer, i minst lika hög grad som en följd av samklanger eller en enda melodisk linje med eller utan ackord, och låter den mångfald och extra djupdimension det kan tillföra bli en bärande del av innehållet.

"Ett strukturerat spel mellan melodiska linjer", det är just detta jag far efter.  Kontrapunkt är inget i sig, det är det som händer mellan. Och det som händer mellan är sig aldrig likt även om det alltid är det samma. Det finns inget ett till ett förhållande i relationen mellan kunskapens subjekt och objekt, tänker jag. Utbildning handlar inte om att överföra information eller fakta utan brus och störningar, så effektivt som möjligt. Kunskapsutveckling bygger på ett slags evolutionärt spel mellan ett överflöd av möjligheter och en begränsad miljö, den har inget mål och den dynamiska processen lever sitt eget liv. I citatet talas det om improvisationer och kontrapunkt förstår jag som en teknik att arrangera musik som bygger på motrörelser, det vill säga på dynamiken som uppstår mellan. Jag vet inte om det är kontrapunkt, men tänker att jazzimprovisation bygger upp samma typ av harmonisk dynamik. Improvisatören tänjer på det ursprungliga temat och utforskar dess gränser och skapar något nytt och eget mellan det givna och det som sker i stunden, tillsammans med publiken. Det är både unikt och igenkännbart samtidigt. En mycket speciell kvalitet som håller på att gå förlorad i dagens samhälle där specialiseringen hela tiden utmanar gränserna för det möjliga och där effektivitet och kvantitet är viktigare än kvalitet (som för övrigt är ett minst lika svårdefinierbart begrepp som kontrapunkt).

Själva poängen är att det INTE går att definiera eller beskriva i detalj, eftersom det handlar om aspekter av livet och tillvaron som är vaga till sin natur. Associationer kräver en bred uppsättning kunskaper om en rad OLIKA områden, som kombineras och ger fördjupad förståelse för HELHETEN. Bara så kan en kunskapsskola växa fram, också mellan människor. Den skola som idag håller på att administreras till döds är motsatsen till en kunskapsskola, det är en informations- eller faktaöverföringsanordning, återigen för att tala med Deleuze och Guattari. Det är först när man kan göra något eget, i ett helt annat sammanhang, av kunskapen man skaffat sig som man inser vad man verkligen kan. Och detta kan ingen annan mäta eller kontrollera. Där och när kunskapen finns och omsätts i handling vet man, och ofta vet man inte själv vad man vet och kan. Försöken att målstyra skolan och den pedagogiska modell som går hand i hand med New Public Management och som kallas konstruktiv länkning, som handlar om att leda elever och studenter genom utbildningen och mot målen, längs en så rak väg som möjligt, för mesta möjliga effekt och precision för minsta möjliga brus, är förödande för all utveckling. Kunskap är en OMVÄG, ofta måste man gå vilse för att hitta rätt eftersom det är genom sina misstag man lär sig hantera livet.

Jag tänker ofta på något jag kommit att kalla indirekt kunskap; detta att lära sig saker i andra sammanhang än det de är avsedda och designade för. Det menar jag skulle kunna liknas vid kontrapunkt, och det är hur som helt antitesen till NPM. Det är så jag har lärt mig, vilket avspeglade sig i urusla betyg, men också i det faktum att jag faktiskt lärde mig för livet när jag gick i grundskolan. Det man talade om på religionen föll på plats under historielektionen, och jag lärde mig svenska på historielektionen och så vidare. När jag läste dagstidningen eller såg på TV, eller var ute i skogen med kompisar, det vill säga när jag gjorde något helt annat upptäckte jag att kunskapen utvecklades och att jag såg sambanden mellan. På lektionerna förmedlas fakta men kunskapen uppstår emellan, i dynamiken som uppstår i spänningsförhållandet mellan teori och praktik som alltid skaver lite. Det där skavet är det viktiga. Kunskap är liksom ljuv musik resultatet av resonans, inte en exakt och brusreducerad, livlös frekvens.

Jag ansvar sedan ett år för ett projekt som går under namnet: Välfärdsverkstaden, där målet är att främja integrationen i Trollhättan. Om jag skulle göra som man bör och brukar, som NPM-ideologin säger skulle jag kalla in ett antal experter på ämnet och ta för givet att den bästa kunskapen, presenterad av de bästa forskarna, ger det bästa resultatet. Jag tänker precis tvärtom, och inom ramen för projektet har jag fått förtroendet och möjligheten att testa mina idéer om kunskap och lärande och här kan jag praktisera kontrapunkt. Rådande syn på kunskap är verklighetsfrämmande och hotar att rasera både det svenska skolsystemet och grunden för ett hållbart samhälle. Inom vetenskapen yttrar sig det i det artikelsystemet för meritering som växer fram i rasande fart, vilket gör ämnena smalare och smalare och förmågan att nå överblick och förståelse för helheten och dynamiken som uppstår där som går förlorad. Kunskapskvalitet ersätts med bibliometrisk pseudoexakt mätning av något annat. Det är tragiskt att tvingas se på hur något så viktigt och värdefullt som kunskap behandlas så vårdslöst och jag vill skrika: Kom tillbaka Sten Broman, allt är förlåtet. Vi behöver sådana som dig för att gjuta liv i samhället, kulturen, skolan, den högre utbildningen. Kontrapunkt är ingen best practice, ingen ny och het pedagogisk modell, det är en beskrivning av livet som bara kan levas för att lära sig något om.