Bruno Latour, om politik och vetenskap 3

Det dök upp en länk i flödet, till en intervju med Bruno Latour. En lång intervju, om angelägna saker som jag tänkte skriva mig igenom i ett par (kanske tre eller flera) bloggposter. Det handlar om kunskap, politik, tro och gränserna mellan. Detta är den tredje posten, och här inleds själva intervjun.

I met Latour in October 2017 in Chicago, where he was teaching a workshop and giving a series of lectures. Our interview ranged widely over his life and interests. We talked about environmental politics in the age of Trump, his abiding fascination with religion, and his experience growing up in a family of renowned wine growers. After decades of academic jousting with the scientific community, Latour has emerged as something of an éminence grise. Now scientists are asking him to help make their case for the validity of climate change research. The irony is hard to miss.

Jag har genom åren skrivit många poster om Latour här på bloggen. Han är en tänkare mellan natur- och kulturvetenskap, en forskare jag möter både på väg mot postmodernismens utmarker och när jag rör mig mot fysikens positivistiskt säkra insikter. Han är en medlare som kan hjälpa båda sidor, skulle man kunna säga. Fast då krävs så klart att man lyssnar. Tyvärr just lyssnade inte vetenskapens största dygd, i alla fall inte i dagens prestationsfokuserade akademi. Även om ingen äger kunskapen är sanningens försvarare många och mäktiga. Likt Vatikanens inkvisitorer bevakar de den rätta läran och förföljer alla heretiker. Jag bli glad av att läsa att Latour faktiskt blir lyssnad på. Så har det inte alltid varit, vilket är paradoxalt eftersom sanningen och verkligheten inte är något man tror på.  Om det bara fanns en enda väg till sanning hade den aldrig behövt försvaras; därför misstänker jag att det handlar om något annat. Kunskap är inte makt. Makt är kunskap. Det är det enda som Foucault hävdade. Han trodde heller inte på verkligheten, han undersökte den liksom Latour. Och det har jag också alltid gjort, undersökt verkligheten eftersom jag verkligen vill veta, förstå och lära mig mer. Postmodernismens allra mest rabiata sanningskritiker hade inte kunnat hitta på sanningen som idag är verklighet: att Fox News kan producera lika inflytelserika reportage som traditionella medier, och att Donald Trump, som är den verklige postmodernisten, kunde väljas till president i USA. En teori om varför han valdes är att han upplevdes som äkta; hans kampanj byggde på känsla och folket var svältfött på just det. Om det stämmer säger det något om relationen mellan sanning och makt. Sanningen är inget man tror på eller försvarar, den kan man bara förhålla sig ödmjuk inför; klimatet och förutsättningarna för livet på jorden däremot kan och bör försvaras.

STEVE PAULSON: Facing Gaia has positioned you prominently among scholars and intellectuals speaking out about climate change. Has this issue been a longtime concern of yours? 

BRUNO LATOUR: I’ve been interested in the politics of nature for 30 years. I’m not a naturalist. I don’t follow bugs and spiders and animals. I’m not like many other people who got into this cause because of their interest in nature. My interest is in the way science works. I’ve read Lovelock very carefully for many years, and when debates about the Anthropocene became common in intellectual circles, I was surprised that Lovelock and [Lynn] Margulis’s argument was not being discussed by philosophers and even not very much by ecologists. I think a lot of scientists wonder if the Gaia theory is real science or some kind of pseudoscience.

Här visar sig forskarnas ängslighet på ett tydligt sätt. Dagens akademi är inte en miljö som främjar nytänkande, man ska rätta sig i ledet och ge stöd åt det och de etablerade. Forskning handlar i hög grad om att försvara det man redan vet. Thomas Khun och Ludwig Fleck som båda studerat vetenskapen i praktiken visste detta, liksom Labour. Paradigmets stjärnforskare har allt att förlora på att nya rön accepteras och de använder därför all sin makt för att försvara det rådande, det som visat sig fungera, det som det finns evidens för. Fast världen och verkligheten förändras och ofta kommer förändringen smygande. Akademins gränser är dock skapade och upprätthållna. Därför kommer den som stöter på en intressant tänkare att dra på sig kritik om hen delar med sig av sitt fynd, om just den tänkaren inte finns med på listan över godkända tänkare. Det händer mig ständigt eftersom jag rör mig mellan discipliner och sammanhang. Jag förstår precis varför forskare inte läst Lovelock, trots att man är inne på samma tankar; för hans metod var inte positivistisk. Han såg livet på jorden som en komplex helhet och försökte förstå klimatet som just en dynamisk helhet, inte genom att bryta ner det i sina minsta beståndsdelar för att studera dessa isolerat från varandra. Jag förstår även varför Latour förstår och läser Lovelock, för de tänker båda på samma sätt. De har båda insett att delarna alltid måste relateras till ett sammanhang för att användbar kunskap ska kunna uppstå. Här har vetenskapen och sanningens försvarare MASSOR att lära!

They hesitate when they are coming from biology, but not when they come from earth systems science. Lovelock has been very instrumental in the development of this discipline. It’s the people who are interested in biology and ethology who are most suspicious of Lovelock because he arrived during the dawning of the New Age movement. That was to his detriment, but in fact the theory is extremely important and interesting.

Guilt by association är vanligt i vetenskapen och i många andra sammanhang, trots att tabun och beröringsskräck är religiösa tankefigurer. Jag delar Latours fascination för religion eftersom det finns så enormt många likheter mellan dessa båda sätt att närma sig världen. Både tro och forskning handlar om sökande efter svar, och det ligger djupt nedärvt i den mänskliga biologin att lita på den som är säker. Det drabbar religiösa likväl som vetenskapsentusiaster, men är förödande för utvecklingen av kunskap. Akademin bygger också lika många katedraler som kyrkan. Därför är det i katakomber som finns under katedralerna och som är ett slags labyrintiska gångar, (vilka erbjöd de tidiga kristna skydd mot kejsaren i Rom som förföljde dem innan det romerska riket kristnades), som kunskapen växer och frodas och där kan man mötas över gränser för att utbyta tankar. Katedralen är tro och vetande som stelnat, eller ett slags skrytbygge som kompenserar för tomheten som uppstår när relevansen och användbarheten minskar, vilket den gör när tron och kunskapen inte får vara levande, när det handlar mer om vad som står i en speciell bok än om att faktiskt hantera det oförklarliga och det som inte går att veta något om. Katedralen är maktens byggnad och där försvaras den enda vägen, ibland till och med med vapen. Katakomben är ett slags fristad. Ett slags myller av tankar och förslag som bryts mot varandra och som hela tiden rör sig och förändras. Katakomberna är rhizomatiska och likt växters jordstammar är de en förutsättning för det som växer ovan jord. Liksom i en demokrati växer makten och kraften och livet och en hållbar framtid alltid underifrån. Fundamentalisternas, i båda lägren, ursinniga försvar av den enda vägen misstas ofta för makt, men är i själva verket en försvarsmekanism. Det vetande eller den tro som måste FÖRSVARAS har förlorat sin relevans, det gäller lika för både kyrkan och akademin som båda bygger katedraler och som båda är beroende av livsluften som emanerar från katakombernas myllrande djup. Är det KUNSKAP man söker måste man inse detta och öppna upp sig för världen, verkligheten och sanningen; man måste lyssna och kritiskt analysera alla möjliga och omöjliga hypoteser. Bara så kan verkligt viktigt vetande skapas och komma till användning.

Many people who aren’t scientists have adopted Lovelock’s idea of Gaia as a way of thinking that the Earth is alive.

Så är det ofta. Den som inte har någon prestige att förlora eller en position att försvara har lättare att närma sig sanningen. H C Andersen låter inte för inte det oskyldiga barnet utbrista det förlösande orden i sagan om kejsarens nya kläder. Och för att göra ännu en parallell till religionen kan man peka på vad Bibeln hävdar att Jesus sa (se Lukas 18:25): "Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike." Den som är upptagen av sig själv och det hen äger eller kontrollerar, den som inte inser livets förgänglighet, kan heller inte uppskatta det, tror jag är vad Buddha sa. Det finns många sätt att uttrycka liknande tankar, som alla handlar om livets elementa och kunskapens och människans natur. Vishet finns överallt och inte bara i akademin bland forskarna som ofta dansar kring guldkalvar och dyrkar genier. Inte för inte var det en journalist som avslöjade Paulo Macchiarini. Är det KUNSKAP vi söker har vi massor att lära av Latour!

Yes, but that’s a big misunderstanding precisely because for Lovelock the Earth is not itself an organism. That would not be so interesting scientifically but would be terrible politically. It would resurrect all sorts of natural theology arguments and ideas about the cosmic universe. My interpretation of Gaia, which is based on a close reading of Lovelock and also a lot of interactions with scientists, is about the chemistry of the Earth’s surface being modified or transformed by the activity of lifeforms. It’s like a termite mound. The termite mound is dead, but it’s only there because of the activity of the termites. And so with the gases in the atmosphere. It’s like a biofilm. It’s just the skin of the Earth. That’s why it’s so interesting.

Liksom så ofta i dessa prestationsfixerade dagar finns det aldrig tid nog nog att stanna kvar i en tanke för att tänka den till slut. Livet och forskningen fragmenteras allt mer och kunskapen utarmas. Jag måste sluta snart och får återknyta kontakten med intervjun och tankarna som lyfts där senare. Återkommer inom kort, men jag lämnar bloggen med ett citat från en tidig text jag skrev om ett begrepp som jag i dagarna återknutit kontakten med och som ligger i linje med Gaia-teorin och det Latour talar om här; Hyperobjekt. Orsaken till detta är att jag på min resa genom livet och kunskap kom i kontakt med tänkaren Timothy Morton och jag läser (när jag hinner) just nu hans bok Dark Ecology: For a Logic of Future Coexistence, som jag varmt kan rekommendera. Han ser liksom Latour och Lovelock (även om man använder delvis olika begrepp för att fånga kunskapen) Antropocen som ett slags hyperobjekt, vilket jag försökte beskriva genom att reflektera över arbetsmiljö jag fortfarande tycker är en metafor som fungerar. Håll tillgodo med följande tankar, och på återhörande.

Kan arbetsmiljö vara ett hyperobjekt? Är det en väg att gå för att närma sig problemet? Det verkar ju vara ett utbett problem som saknar givna lösningar. Arbetsmiljön påverkar alla, men är svår att greppa. Det är ett komplext problem, och som sådant är det bäst att utredas förutsättningslöst, med ambitionen att upplösaproblemet. Då kanske hyperobjekt kan vara värt att testa, som tankeverktyg. Vi får se. Och en ad hock definition skulle kunna se ut som följer:

Arbetsmiljön är ett objekt som lever och verkar på en annan nivå i världen, ovanför eller vid sidan av individerna som arbetar på företaget eller inom organisationen. Arbetsgruppen saknar ofta förmåga att uppleva objektet i sin fulla vidd, då de som individer (sic) bara har tillgång begränsade aspekt av objektet som helhet. Arbetsmiljön har en egen verkan i världen. Arbetsmiljön, som objekt, ger upphov till olika effekter på olika delar av arbetsstyrkan. Ingen del av helheten har den fullständiga bilden, det finns bara olika upplevelser av effekterna. Enda sättet att förstå och närma sig frågan är att undersöka objektets effekter, i hela sin vidd, inte bara individens, högst begränsade, egna upplevelser av dem.

Arbetsmiljö som objekt är tillräckligt okonventionellt, tankeväckande och ögonöppnande för att inte bära på associationer som leder tanken bort från problemet. Det är en viktig förutsättning för alla långsiktigt hållbara lösningar. Och att betrakta arbetsmiljön som ett objekt, fristående från dem den berör, underlättar en förutsättningslös diskussion kring problemet. Chanserna att upplösa eventuella problem som objektet är ansvarigt för ökar om det går att tala om det som en aktör i eget namn.

Det största problemet med konflikter på arbetsplatser är ju att det blir ofta blir personligt, smutsigt och infekterat. Och att närma sig ett problem med utgångspunkten att det är förkroppsligat, att det sitter inne i enskilda individers biologi. Det är dels att ha en förutfattad uppfattning om vad som är problemets kärna (och därmed var dess lösning finns), dels att be om problem. Att angripa frågan på det sättet är vidare att söka lösningar, men alla lösningar på problem innebär att problemet finns kvar och stör verksamheten. Organisationer som söker den typen av svar på frågor rörande arbetsmiljö riskerar att göra sig beroende av experter på konflikthantering, vilket tenderar att bli ett behov som föder sin egen efterfrågan, fyller sitt eget syfte vilket främjar dess egen överlevnad. (Problemet är alltså också ett objekt, och det ser olika ut beroende på vilken definion man utgår från?).

Men om arbetsmiljön erkänns som ett eget objekt, med egen verkan i världen, öppnas frågan upp betydligt. Problemet nyanseras på ett konstruktivt sätt, vilket ökar chanserna till att dess negativa effekter kan mildras eller elimineras. Samtal om arbetsmiljöns problematiska effekter blir inte personliga. Ingen behöver känna sig anklagad. Mer energi kan därigenom läggas på lösningen. Genom att tankeverktyget hjälper alla berörda parter att se, dels vidden av problemet, dels dess effekter, främjas kreativiteten. Och det är en ovärderlig tillgång i alla problemlösningsprocesser. Problemet är inte (uteslutande) individorienterat, och då måste lösningarna sökas på andra håll än inom psykologins kompetensområde.

Inget (varken indviderna av kött, blod och tankar, eller tingen och teknologierna) kan härigenom friskrivas från eller ställas vid sidan av hyperobjektet arbetsmiljön. Allt och alla är en del av helheten. Samtidigt behöver ingen känna sig anklagad, för ansvaret är utspritt och kollektivt. Den frågan kan därigenom helt lämnas utanför samtalen vars syfte måste vara att upplösa arbetsmiljöns negativa effekter, inte att lösa problemen.

Hyperobjektet arbetsmiljö finns och ger upphov till effekter i världen, inte av/utifrån brist, kompensation eller som något passivt. Arbetsmiljön som hyperobjekt drivs av positiva begär, krafter som samproduceras i och genom möten/interaktion mellan objektets delar. Allt och alla påverkas, men på olika sätt. Vissa delas och aspekter av helheten gynnas av objektet, andra missgynnas. Och eftersom det inte är lika laddat att diskutera effekter som det är att diskutera delaktighet, ansvar och skuld ökar chansen till lösning av problemet betydligt.

Hyperobjekt består av både känslor, handlingar, tankar och teknologier samt materialitet. En kaffeautomat, till exempel är ett utmärkt exempel på en teknologi som i allra högsta grad har med arbetsmiljö att göra, men ofta missas när man försöker lösa arbetsplatsrelaterade problem med hjälp av konventionella (psykologiska) verktyg.