Strukturer ger stadga, och det gäller alla och så har det varit så länge människan levt samman. Liksom ifråga om så mycket annat är det lättare att se strukturer hos de andra, men allt och alla är mer eller mindre strukturerat. Att vara människa är att kompromissa och att anpassa sig till andra, mer eller mindre. Jag är jag och som individ förfogar jag över ett visst mått av frihet, men människa blir jag i relation till andra och annat än mig själv, och det kräver kompromisser och regelföljande. Det handlar inte om antingen eller, utan om mer eller mindre tydliga och tvingande aspakter av helhetens relation till delarna. Lika lite som jag är mig själv nog är samhället något i kraft av sig självt, och detta gäller lika för nomader som bofasta.
However, it seems to us difficult to maintain that State societies, even our modern States, are any less segmentary. The classical opposition between segmentarity and centralization hardly seems relevant. Not only does the State exercise power over the segments it sustains or permits to survive, but it possesses, and imposes, its own segmentarity.Segmenterade och uppdelade samhällen står inte i motsättning till centraliserade samhällen. Båda är delar av samma helhet, om än på olika sätt. Det handlar inte om antingen eller, utan om aspekter av både och. Alla helheter består av delar som hålls samman mer eller mindre tydligt. Vem som bestämmer över segmenteringarna är en fråga om hur strikt kontrollerad helheten är. Vore det helt och hållet upp till individen skapas kaos, och om staten bestämmer allt reduceras individen till en bricka i ett spel som hen saknar inflytande över. Det handlar dock inte bara om makt över segmenteringar, makten i sig är ett slags segmentering. Det är viktigt, detta att det aldrig handlar om antingen eller, utan om mer eller mindre av både och.
Perhaps the opposition sociologists establish between the segmentary and the central is biological deep down: the ringed worm, and the central nervous system. But the central brain itself is a worm, even more segmented than the others, in spite of and including all of its vicarious actions.Det finns inga centrum, bara mer eller mindre segmenterade centreringar. Människan är resultatet av samspel mellan hjärtat som pumpar blodet genom kroppen och hjärnan som strukturerar och organiserar delarnas samspel. Utan hjärna kan hjärtat slå vidare, men för att det ska gå att tala om mänskligt liv krävs att interaktionen mellan båda fungerar. Och som sagt. även hjärnan är segmenterad. Forskare som försökt lokalisera medvetandet till en specifik plats, till ett centrum (till exempel Daniel Dennet. Här finns en intressant artikel) har misslyckats och tvingats acceptera att jaget är hjärnan, medvetandet finns inte i hjärnan. Mänskligt liv är kroppens samspel mellan hjärna och hjärta, alltså både och, inte antingen eller. Samma gäller för samhället, det finns inget centrum och ingen periferi, bara samspel mellan segmenterade delar.
There is no opposition between the central and the segmentary. The modern political system is a global whole, unified and unifying, but is so because it implies a constellation of juxtaposed, imbricated, ordered subsystems; the analysis of decision making brings to light all kinds of compartmentalizations and partial processes that interconnect, but not without gaps and displacements.Subsystem som består av subsystem, hela vägen ner till dig och mig. Och vidare, ända till upplösningens rand. Det är en illusion att samhället har ett centrum och att makten är centraliserad. Överallt handlar det om samspel och om grader av sammanhållning och kontroll. Kungen har som bekant ingen makt, makten uppstår i relationen mellan och den kommer alltid underifrån. Makt är en konsekvens av handlingar och ett resultat av koncentrering. Ingen diktator klarar sig på egen hand, det krävs samverkan underifrån för att hen ska få makt att bestämma och den makten är segmenterad och kommer underifrån.
Technocracy operates by the segmentary division of labor (this applies to the international division of labor as well). Bureaucracy exists only in compartmentalized offices and functions only by "goal displacements" and the corresponding "dysfunctions." Hierarchy is not simply pyramidal; the boss's office is as much at the end of the hall as on top of the tower. In short, we would say that modern life has not done away with segmentarity but has on the contrary made it exceptionally rigid.Det finns saker och förhållanden som ingen undgår. Och segmentering är en sådan. Helheter består av delar, som består av delar som ... Avslutar med att peka på en passage från min bok om alkohol och droger, där jag tangerar detta med segmenteringar
Kunskap betraktas härmed som ett slags evolution, ett stokastiskt system (jfr Bateson 1995:252ff) där utvecklingen eller snarare förändringen, anpassningen till rådande förhållanden, regleras av fler än en enda komponent och alltid i relation till kontexten. Allt kreativt tänkande, menar även Gregory Bateson (ibid), inbegriper slumpmässiga komponenter. Och för att ytterligare understryka att tankarna är vida spridda kan den amerikanske filosofen och partikelfysikern Karen Barad (2007:177) nämnas. Hon menar att det är miljön, de yttre betingelserna, som bestämmer förutsättningarna för vad slumpen [och slumpen vill jag se som tillblivelseekvationens okända faktor X, det vill säga det odefinierbara mellanrum som segmenteringarna öppnar upp] kan generera och att det som kastas ut i världen har att förhålla sig till sammanhanget. Barad (2007:206f) skriver vidare, om människan, att hon som alla andra delar av naturen,
är av världen, inte i världen och definitivt inte positionerad på utsidan blickandes in. Människor är intra-aktiva (re)konstituerade som delar av världens ständiga blivande. Vilket inte är det samma som att säga att människan enbart är en effekt av, men heller inte att hon/vi är orsaken till, världens blivande.[1] [Lite längre fram förtydligar hon hur dessa tankar används vetenskapligt genom att hävda att], realismens mål omformuleras därmed till strävandet efter korrekta beskrivningar av den verklighet som vi samtidigt är del av och intra-agerar tillsammans med, snarare än någon föreställd och idealiserad människooberoende verklighet.[2] (Min översättning).Det handlar med andra ord om att förstå att kunskap alltid är ett resultat av samproduktion. Världen skapar människan och människan skapar världen i en ömsesidig, oavslutbar process av öppna tillblivelser.
______________________________________________________
[1] “In other words, humans (like other parts of nature) are of the world, not in the world, and surely not outside of it looking in. Humans are intra-actively (re)constituted as part of the world’s becoming. Which is not to say that humans are the mere effect, but neither are they/we the sole cause, of the world’s becoming.” (Barad 2007:206).
[2] “That is, realism is reformulated in terms of the goal of providing accurate descriptions of that reality of which we are a part and which we intra-act, rather than some imagined and idealized human-independent reality.” (Barad 2007:207).
4 kommentarer:
"Det handlar med andra ord om att förstå att kunskap alltid är ett resultat av samproduktion."
Du upprepar ofta detta med att kunskap skapas genom kollektiv aktivitet, är något som sker mellan och vars innebörd ständigt växlar och alltid saknar (ett specifikt?) mål.
Hur är det då med bildning? Bör då den inte också skapas kollektivt, mellan, betyda olika beroende på omständigheter och sakna mål? Tänker då att bildning väl oftast uppfattas innebära att förvärva en närmast "privat egendom" av kunskap, förståelse, överblick och god karaktär främst förvärvad genom självarbete och något som ingen annan kan tillföra en utifrån utan måste komma inifrån och ha bildningens egna dygder som strävandemål. Detta synsätt verkar gå emot din syn på kunskap(?). I så fall ställer det höga krav på er universitetslärare att producera bildade studenter...
Uppfostran och undervisning kan man däremot se som ett kollektivt skeende, något mer utifrånkommande, något som kräver minst två personer, men sker mellan, växlar men knappast saknar mål även om de också kanske växlar. Man kan uppfostra och undervisa någon men kan man bilda någon? Enligt ditt sätt att se på kunskap som något som sker mellan så låter det som att du också skulle se det som att man kan bilda andra, att andra är i allra högsta grad delaktiga i en bildningsprocess som med nödvändighet är en process mellan människor och inte i första hand inom människor. Är det så du ser på bildning, att det i huvudsak är något som formas mellan människor, grupper, samhällen och att just detta är odlingen, bildningen, formandet av kulturen, ja Kulturen själv?
Men det finns inget mål enligt dig? Kulturen saknar mål? Men mening finns förmodligen. Att vägen utan mål är meningen och målet. Inte ens Karin Boye (som jag sett att du gillar) verkar hålla med riktigt i så fall. "Nog finns det mål och mening i vår färd..."
Eva
Visst finns det mål Eva, "men det är vägen ..." som gör målet mödan värd. Det jag vänder mig mot på utpekandet, definitionen och jakten på att nå på förhand skapade mål. Jag vill rikta fokus mot vägen, mellanrummen och det vi gör med varandra. Kunskap och strävan efter bildning är aktiviteter, och det är dessa jag menar är viktigare än målet.
Du vill rikta fokus på vägen, mellanrummen och det vi gör med varandra. Det ville Martin Buber också. Sympatiserar starkt med det. Det intressanta är att du använder för mig så annorlunda ord för denna önskan. Är ju inte förvånad över att du skrev så för det har jag nog förstått för länge sedan.
Jag kommenterar på dina inlägg för att dra ur dig mer tydlighet, inte alls för att jag skulle vara emot något speciellt. Mycket förstår jag inte heller men jag bara lämnar det. Vem kan förvänta sig att en gymnasielärare med visserligen lång men högst bristfällig utbildning (något jag länge känt på mig att jag har men som blivit än tydligare senaste året) ska förstå en blogg skriven av en docent?
Det du skriver om dina önskemål om möten mellan med kunskapen i fokus engagerar mig på så sätt att jag nu inte arbetar längre (orkar inte med skolklimatet) utan studerar på universitetet igen och hela tiden upplever hur människor, både lärare och studenter, är på väg bort från andra. De flesta visar inte tecken på intresse för annat än att titta i sin telefon eller dator. Samtalar vi studenter med varandra? Knappt alls. Talar lärarna med oss studenter? Nej, knappt ens på seminarier, då allt ska forceras fram i snabb takt då tiden tydligen hastar. På föreläsningar vill läraren helst inte bli störd med fler än ett par korta frågor, det hinns inte med så få föreläsningspass! Sker samarbete mellan oss studenter, samtal kring ämnet, samtal överhuvdtaget? Ytterst lite, oftast inte alls.
Vad sker då? Svårt att svara på. Att komma tillbaka till universitet efter en på många sätt fantastisk studietid på 90-talet innan mobiltelefonerna blev så vanliga, är en sorglig historia. Jag upplever det mest som en medmänsklig kris, inte kunskapsmässig även om jag absolut förstår att forskare och lärare ser det så och kanske det i första hand dessutom. Jag respekterar det då jag ju också själv har sett skillnaden i kunskapsnivå och synen på skolarbete förändras sedan jag först började med undervisning under studietiden på 90-talet. Skillnaden är verkligen stor men jag erkänner öppet att jag mest varit bekymrad över skillnaden i elevers uppförande, hur de förhåller sig till sin medmänniska, ja den rent mellanmänskliga aspekten. Att de har en annan syn på kunskap och sin elevroll ser jag mer som en naturlig produkt av förlorad självrepsekt och trasiga relationer. (Men du kanske ser det som en produkt av minskad kunskap?) Inte är det konstigt att vissa elever har svårt att fokusera på kunskap när de hungrar efter mänsklig värme och kontakt. Det är vad jag ser omkring mig men som kanske avslöjar mycket om mig själv. Jag ser inte i första hand den förlorade kunskapen utan förlusten av det mest grundläggande - vår naturliga kontakt med andra människor.
Detta talar inte emot något du skrivit på din blogg men är bara ett annat fokus utifrån att jag inte är på samma kunskapsnivå som du och därmed inte har samma ansvar för just kunskapen. Att jag annars är noga med att kunskapen i mina skolämnen, varav huvudämnet är ytterst litet i Sverige (vill hålla det hemligt för att jag inte vill identifieras av eventuella läsare) "hålls i ära" är en annan sak. Det är mitt ansvar delat med det ansvar man naturligt har för de problem man ser omkring sig (som ibland är en spegling av det man bär inom sig av livserfarenheter).
Eva
Frågor är bästa sättet att lära sig Eva, både genom att ställa frågor och genom att besvara dem, för det tvingar en att sätta ord på och få syn på sina kunskaper. Jag är övertygad om att du förstår mer än du kanske tror, för dina frågor och tankar är initierade och tvingar mig tänka till. Min ambition är dessutom att alla ska kunna läsa och i alla fall hänga med någorlunda i det jag vill säga, och jag återkommer just därför till vissa frågor ofta just för att upprepa och närma mig ämnet från lite olika håll för att belysa och fördjupa.
Jag tror det ligger enormt mycket i det du skriver om att vi inte möter varandra, som människor idag och jag tror det är ett större problem än mobilerna, som jag tror du har helt rätt i är ett symptom snarare än ett problem. Här finns massor att tänka på och jobba med! Har inte tänkt på det riktigt så, men som sagt, jag tror du har helt rätt, så därför, än en gång stort tack för dina tankar!
Skicka en kommentar