Intellektuella utmaningar behövs

"Det är svårt", säger många studenter idag. Även forskare säger så ibland. Allt oftare på senare tid luftas de orden, ger uttryck för den inställningen. Det känns som värderingen av ordet svårt håller på att förändras, från att ha betraktats som en önskvärd utmaning till att uppfattas som ett problem. Lätt är ett ord som gjort motsatt resa. Allt ska vara lätt och det ska gå snabbt idag. Kanske är det därför Sveriges förenade studentkårer vill att lärarna ska hjälpa studenterna att klara målen? Deras önskan ligger helt klart i tiden. Regeringen vill korta tiden som dagens unga är i utbildning, och enda sättet är att kratta vägen och göra resan genom utbildningssystemet mer komfortabel. Det får till exempel inte finnas några spärrar, alla som vill ska få fortsätta framåt, även om man inte klarat grundläggande kurser. Det anses vara en viktig rättighet. Oklart varför, för med en annan syn på kunskap hade det betraktats som problematiskt att skriva en C-uppsats trots att man inte klarat B-uppsatsen. Jag tror att det är här som skon klämmer. Det är synen på kunskap som är problemet i samhället och skolan. För jag tror inte ett ögonblick att dagens studenter har mindre förmågor än gårdagens. Genetiskt har inget hänt med människorna, det är kulturen och kunskapssynen som förändrats.

Anledningen till att robotforskningen drar till sig så mycket intresse är en annan sida av samma sak. Om robotar kan göra det som är svårt eller jobbigt blir livet enklare. Och enklare är bättre än svårare. Snabbare är bättre än långsamt, lättare mer eftertraktat än tyngre. Den logiken utgör ett slags klangbotten för det moderna samhället. Det är mot dessa förgivettaganden som allt värderas. Därför får vi den skola vi har och som det kommer allt fler larmrapporter om. När kunskapsbristerna ska åtgärdas är det mer hjälp, tydligare instruktioner och fler lättbegripliga kriterier som anses vara vägen fram. Eller differentierade mål där kunskapen delas upp i mindre och mindre portionsbitar. För länge sedan, innan jag började på högskolan, tentades en hel termins heltidsstudieinnehåll av på ett bräde, med en tenta. När jag läste var den största tentan på åtta poäng (åtta veckors heltidsstudier). Idag är det inte ovanligt att fem veckors studier delas upp och tentas av i mindre delar, ibland i form av så kallade duggor där man vecka för vecka redovisar sina kunskaper. Allt mer fokus läggs därför vid tentorna och poängen, för det är ju detta som allt mer av verksamheten på högskolan handlar om. Och när detta att klara sig blir viktigare än kunskapen kommer det som är svårt att betraktas som ett problem, ett hinder på vägen.

Vad är vi rädda för? Vad ska vi ha den högre utbildningen till? Varför är tentor på 30hp så ovanliga? Finns de ens? Skillnaden mellan att på fredagen kunna visa att man kan det som gicks igenom på måndagen, och att efter 20 veckor klara en tenta som handlar om helheten, är enorm. En liknelse från sportens värld skulle kunna vara att man i höjdhopp lägger samman alla hopp som klaras av och mäter resultatet på det sättet. Då skulle den som orkar hoppa flest hopp klara sig, och den som hoppar högst skulle betraktas som en galning. Varför anses det vara ett problem att utsätta studenterna för utmaningar? Varför är det problematiskt att högskoleutbildningar uppfattas svåra eller att många inte klarar av en kurs? Är det verkligen en kunskapsnation vi vill bygga är rädslan för misslyckanden det kanske allvarligaste hotet. Om tanken är att alla ska klara sig, om hög grad av genomströmning är målet, kommer det att gå ut över kunskapskvaliteten och påverka synen på kunskap. Vet alla att alla klarar sig påverkar det så klart synen på studier och vad som krävs för att klara av en högskoleutbildning. Respekten för högre utbildning och akademiska examina urvattnas och kunskapens kvalitet sjunker.

Och det är en sjuka som växer underifrån. Den som går igenom en forskarutbildning på sådan premisser kommer naturligtvis att bli en annan typ av forskare än den som verkligen klarat av en stor utmaning. Detta att alla ska skriva artiklar, vad är det om inte ett slags differentiering av målen. Skillnaden mellan fem artiklar och en monografi är stor. Ett större SAMMANHÅLLET verk torde vara svårare att åstadkomma än fem mindre arbeten. Inte självklart, givetvis. Jag förstår så klart att artikelformatet inom vissa ämnen är lika krävande som monografier. Och det är det jag vill ska betyda mer än det gör idag. KUNSKAPSMÅLET borde styra mycket mer än det gör idag. Om högskolans verksamhet mäts mot andra mål än kunskapen går det ut över den kvalitet man säger sig vilja värna.

Jag vill att högskolan ska vara en intellektuell utmaning, ett kraftprov. Jag vill utmanas av studenterna, inte tvingas försvara kunskapskraven. Jag vill kunna svara den som säger: "Det är så svårt", att självklart är det svårt. Vi är på högskolan. Där ska det vara svårt. Om vem som helst klarar av att ta examen, om det räcker att påbörja en utbildning för att vara säker på att få examen är examensbeviset ingenting värt.

Vad som behövs är en annan syn på misslyckanden. Vi måste uppvärdera misslyckanden och sluta se dem som det. Om misslyckande sågs som första steget mot framgång, istället för som ett tecken på svaghet, skulle skolan se helt annorlunda ut. Om fler fick misslyckas och om kunskapen stod i centrum skulle det inspirera till stordåd och alla vet att det verkligen krävs något för att klara av högskoleexamen skulle fler fokusera mer, och detta att det är svårt skulle betraktas som något positivt istället för som idag  som ett problem. Om vi skapar en kultur som räds utmaningar kommer inga framsteg att kunna göras och inget kommer att kunna bli bättre.