Mikropolitik och segmenteringar 3

Livet levs i segment. Tiden och tillvaron delas upp. Före -- efter, inne -- ute, Hemma -- borta, och så vidare. Livet och tillvaron ordnas i segment. Det handlar inte bara om delar och helheter, för både delarna och helheterna är segmenterade. Segment är helhetens delar, oavsett hur liten delen är. Vad vi har att göra med är konsekvenser av spelet mellan sammanhållning och upplösning. Det handlar om grader av kontroll och kaos, om dynamiken som uppstår mellan och som ser olika ut i olika typer av samhällen.

Strukturer ger stadga, och det gäller alla och så har det varit så länge människan levt samman. Liksom ifråga om så mycket annat är det lättare att se strukturer hos de andra, men allt och alla är mer eller mindre strukturerat. Att vara människa är att kompromissa och att anpassa sig till andra, mer eller mindre. Jag är jag och som individ förfogar jag över ett visst mått av frihet, men människa blir jag i relation till andra och annat än mig själv, och det kräver kompromisser och regelföljande. Det handlar inte om antingen eller, utan om mer eller mindre tydliga och tvingande aspakter av helhetens relation till delarna. Lika lite som jag är mig själv nog är samhället något i kraft av sig självt, och detta gäller lika för nomader som bofasta.

However, it seems to us difficult to maintain that State societies, even our modern States, are any less segmentary. The classical opposition between segmentarity and centralization hardly seems relevant. Not only does the State exercise power over the segments it sustains or permits to survive, but it possesses, and imposes, its own segmentarity.

Segmenterade och uppdelade samhällen står inte i motsättning till centraliserade samhällen. Båda är delar av samma helhet, om än på olika sätt. Det handlar inte om antingen eller, utan om aspekter av både och. Alla helheter består av delar som hålls samman mer eller mindre tydligt. Vem som bestämmer över segmenteringarna är en fråga om hur strikt kontrollerad helheten är. Vore det helt och hållet upp till individen skapas kaos, och om staten bestämmer allt reduceras individen till en bricka i ett spel som hen saknar inflytande över. Det handlar dock inte bara om makt över segmenteringar, makten i sig är ett slags segmentering. Det är viktigt, detta att det aldrig handlar om antingen eller, utan om mer eller mindre av både och.

Perhaps the opposition sociologists establish between the segmentary and the central is biological deep down: the ringed worm, and the central nervous system. But the central brain itself is a worm, even more segmented than the others, in spite of and including all of its vicarious actions.

Det finns inga centrum, bara mer eller mindre segmenterade centreringar. Människan är resultatet av samspel mellan hjärtat som pumpar blodet genom kroppen och hjärnan som strukturerar och organiserar delarnas samspel. Utan hjärna kan hjärtat slå vidare, men för att det ska gå att tala om mänskligt liv krävs att interaktionen mellan båda fungerar. Och som sagt. även hjärnan är segmenterad. Forskare som försökt lokalisera medvetandet till en specifik plats, till ett centrum (till exempel Daniel Dennet. Här finns en intressant artikel) har misslyckats och tvingats acceptera att jaget är hjärnan, medvetandet finns inte i hjärnan. Mänskligt liv är kroppens samspel mellan hjärna och hjärta, alltså både och, inte antingen eller. Samma gäller för samhället, det finns inget centrum och ingen periferi, bara samspel mellan segmenterade delar.

There is no opposition between the central and the segmentary. The modern political system is a global whole, unified and unifying, but is so because it implies a constellation of juxtaposed, imbricated, ordered subsystems; the analysis of decision making brings to light all kinds of compartmentalizations and partial processes that interconnect, but not without gaps and displacements.

Subsystem som består av subsystem, hela vägen ner till dig och mig. Och vidare, ända till upplösningens rand. Det är en illusion att samhället har ett centrum och att makten är centraliserad. Överallt handlar det om samspel och om grader av sammanhållning och kontroll. Kungen har som bekant ingen makt, makten uppstår i relationen mellan och den kommer alltid underifrån. Makt är en konsekvens av handlingar och ett resultat av koncentrering. Ingen diktator klarar sig på egen hand, det krävs samverkan underifrån för att hen ska få makt att bestämma och den makten är segmenterad och kommer underifrån. 

Technocracy operates by the segmentary division of labor (this applies to the international division of labor as well). Bureaucracy exists only in compartmentalized offices and functions only by "goal displacements" and the corresponding "dysfunctions." Hierarchy is not simply pyramidal; the boss's office is as much at the end of the hall as on top of the tower. In short, we would say that modern life has not done away with segmentarity but has on the contrary made it exceptionally rigid.

Det finns saker och förhållanden som ingen undgår. Och segmentering är en sådan. Helheter består av delar, som består av delar som ... Avslutar med att peka på en passage från min bok om alkohol och droger, där jag tangerar detta med segmenteringar


Kunskap betraktas härmed som ett slags evolution, ett stokastiskt system (jfr Bateson 1995:252ff) där utvecklingen eller snarare förändringen, anpassningen till rådande förhållanden, regleras av fler än en enda komponent och alltid i relation till kontexten. Allt kreativt tänkande, menar även Gregory Bateson (ibid), inbegriper slumpmässiga komponenter. Och för att ytterligare understryka att tankarna är vida spridda kan den amerikanske filosofen och partikelfysikern Karen Barad (2007:177) nämnas. Hon menar att det är miljön, de yttre betingelserna, som bestämmer förutsättningarna för vad slumpen [och slumpen vill jag se som tillblivelseekvationens okända faktor X, det vill säga det odefinierbara mellanrum som segmenteringarna öppnar upp] kan generera och att det som kastas ut i världen har att förhålla sig till sammanhanget. Barad (2007:206f) skriver vidare, om människan, att hon som alla andra delar av naturen,

är av världen, inte i världen och definitivt inte positionerad på utsidan blickandes in. Människor är intra-aktiva (re)konstituerade som delar av världens ständiga blivande. Vilket inte är det samma som att säga att människan enbart är en effekt av, men heller inte att hon/vi är orsaken till, världens blivande.[1] [Lite längre fram förtydligar hon hur dessa tankar används vetenskapligt genom att hävda att], realismens mål omformuleras därmed till strävandet efter korrekta beskrivningar av den verklighet som vi samtidigt är del av och intra-agerar tillsammans med, snarare än någon föreställd och idealiserad människooberoende verklighet.[2] (Min översättning).

Det handlar med andra ord om att förstå att kunskap alltid är ett resultat av samproduktion. Världen skapar människan och människan skapar världen i en ömsesidig, oavslutbar process av öppna tillblivelser.
______________________________________________________
[1] “In other words, humans (like other parts of nature) are of the world, not in the world, and surely not outside of it looking in. Humans are intra-actively (re)constituted as part of the world’s becoming. Which is not to say that humans are the mere effect, but neither are they/we the sole cause, of the world’s becoming.” (Barad 2007:206).

[2] “That is, realism is reformulated in terms of the goal of providing accurate descriptions of that reality of which we are a part and which we intra-act, rather than some imagined and idealized human-independent reality.” (Barad 2007:207).

Etik och kunskap ska man kunna räkna med, inte på

Filosofen Fredrik Svenaeus debattartikel om etik på SvD är intressant på många sätt. Den (liksom Hans Ruins artikel i DN tidigare i veckan, som också handlar om det som hände på Karolinska, visar med smärtsam tydlighet upp konsekvenserna av rådande, prestationsinriktade och effektivitetsfrämjande kunskapssyn. Filosofiämnet som tidigare bestod av två inriktningar, teoretisk och praktisk filosofi, håller nu på att klyvas i två ämnen. Den teoretiska filosofin försvarar humaniora och håller bildningsidealet högt, och den praktiska filosofin anammar prestations- och effektivitetstänkandet. Det är en olycklig utveckling, så debatten är välkommen. En akademi och ett utbildningsväsende utan humaniora och (ämnes)mångfald är ingen AKADEMI, det är något annat, oklart vad.

Historien om kirurgen Paolo Macchiarinis uppgång och fall vittnar om etiska systemfel. Det handlar inte bara om att en karismatisk charlatan har förfört Karolinska institutet (KI) och lyckats smita under den etiska radarn. Problemet är istället att ett Frankensteinmässigt läkarideal och människosyn vunnit kraft i takt med att den moderna medicinen på ett allt mer genomgripande sätt teknologiserats. Läkaren är en frontfigur som utforskar det okändas domäner och gör det omöjliga. Han går före in i en framtid där vi inte längre behöver lida av sjukdomar och svagheter utan kan operera, medicinera och manipulera oss fram till ett betydligt längre och lyckligare liv som starka och vackra människor.

Beskrivningen av läkaren är en beskrivning av den teknologiserade och ekonomiserade vetenskapssyn som kommit att bli rollmodellen för all vetenskap. Den som inte kan anpassa sig efter den nya normen anses ha förverkat sitt akademiska berättigande. Den som inte kan visa hög performance, den som inte kastar ur sig publikationer och landar forskningsanslag, blir en kostnad i dagens system. Och det förklarar hur en sådan som Macciarini kunde komma fram och få så mycket makt som han fick. Han gick före och likt upptäcktsresandenas hjältar från 1800- och 1900-talet betraktades han som en modig hjälte. Han visade vägen in i den nya tiden där vetenskapen löser alla problem. Fast är det verkligen så vi ser på kunskap? Är det detta vi vill? Jag är övertygad om att få är beredda att betala priset för den synen på kunskap. Därför är debatten mellan Tännsjö och Ruin/Svenaeus viktig.

Det här är naturligtvis en verklighetsbeskrivning som mycket få läkare, säkert inte heller de på KI, känner igen sig i. De är sysselsatta med att på mer ödmjuka sätt utforska detaljer i det komplexa sammanhang som stavas människan och hennes biologi. Och, framförallt, med att hjälpa sjuka och behövande personer, det vill säga sina patienter. Men det ideal och den målbeskrivning som jag redogjorde för ovan spökar lika fullt i de hus som de är verksamma i. Det som räknas där är medicinska genombrott som kan omsättas i form av artiklar i högt rankade tidskrifter och patenterade teknologiska innovationer. Vad Sverige vill ha är nya medicinska bioteknikföretag och helst ett och annat Nobelpris på köpet. Människan är som alla vet ingen maskin, men det är likafullt biotekniken som har blivit det helt dominerande paradigmet för den samtida ”excellenta” medicinen.

Excellens är det enda som räknas, liksom patent, artiklar och genombrott. Vanligt hederligt forskningsarbete, enträget sökande efter kunskap, anses trist i bästa fall och meningslöst och onödigt i värsta. Man får vad man betalar för, brukar man säga, och vad som räknas spelar roll. Är det bildning som är målet för forskning och utbildning främjas viss kunskap, och är det performance, konkurrens och jämförbara nyckeltal främjas en annan. Idag är det pengar samt publiceringar och citeringar som räknas. Det får konsekvenser, och dessa måste vi samtala om. Det finns inga givna svar eller enkla lösningar på den här typen av problem.

Att så är fallet blir närmast övertydligt i den debatt och de åtgärder som föreslagits för att få ordning på den medicinska etiken på KI. De flesta medicinska ledningspersoner och politiker verkar tro att man kan få goda läkare och ”kvalitetssäkra etiken” genom strängare ramverk och mer detaljerade kontrollsystem. Verksamheten skall nu utredas och genomlysas från alla upptänkliga håll för att få reda på hur Macchiarini kunde anställas och fick arbeta vidare trots att alla varningslampor blinkade för fullt.

I en värld som jagar effektivitet och lönsamhet i alla verksamheter och på alla områden blir det så här, det kan inte komma som en överraskning för någon. Sådant som humaniora, bildning och  vetenskaper som ägnar sig åt att undersöka och som utvecklar verktyg för att förstå och hantera komplexitet, anses överflödigt och man lyssnar istället på dem som säger sig kunna utplåna komplexiteten eller i alla fall hitta genvägar och enkla lösningar. Systemet är riggat på så sätt att det ger fördelar åt vissa och nackdelar åt andra. Det är uppenbart och debatten om etiken på Karolinska visar tydligt på just det. I efterhand är det lätt att se vad man borde göra, men det nyttar ingenting till att debattera vad som var eller vem som gjorde fel. Det viktiga nu är att göra vad man kan för att undvika att det händer igen.

Men det som behövs för att undvika framtida etiska haverier är inte i första hand fler riktlinjer, kontrollinstanser och utredningar. Det som behövs är en medicinetisk forskning och undervisning på KI och andra svenska universitet värd namnet och med en tilldelning som överstiger svältgränsen.

Det behövs en debatt, fast hellre ett samtal där många röster kan och får komma till tals, om begreppet kunskap. Vad menar vi, och vad är rimligt, önskvärt och bra? Det är ett samtal som bara kan föras av vetenskapligt utbildade och kritiskt skolade människor. Kunskap är inget man kan ha åsikter om. Samtalet måste liksom vetenskapen bygga på goda argument, beprövad erfarenhet och den måste bygga på vetenskapliga studier. Kravet på evidens som idag hörs allt oftare och från allt fler olika håll blir bara meningslösa ord om den som ropar på evidensen inte är insatt i vad det är man ropar på. Evidens är lika mångtydigt som kunskap.

Torbjörn Tännsjö är professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och sedan några år tillbaka också adjungerad professor i medicinsk etik vid KI och ledamot av lärosätets etiska råd. Han har i ett par artiklar i Dagens Nyheter försökt skapa bilden av en etik på KI som efter att ha varit styrd av nepotism och filosofisk okunnighet nu långsamt rört sig mot ett stadium av upplysning i takt med att han själv fått ökat inflytande över verksamheten.

Jag delar hans uppfattning att KIs ledning behöver ta den medicinska etiken på allvar och ge den större resurser. Men den typ av filosofi som Tännsjö själv företräder är i själva verket en variant av det teknologiska paradigm som utgör kärnan i den samtida medicinens etiska kollaps. Den kan därför inte hjälpa utan bara stjälpa KI. Idén bakom den formelmässiga etik som Tännsjö i sina artiklar beskriver som ”modern” i kontrast till den traditionella läkaretiken är nämligen att medicinen ska addera ännu en teknologi – den etiska – till sin repertoar för att på så sätt också bli moraliskt excellent. Några stympade och förenklade moraliska imperativ – du bör minimera lidandet, får inte döda, måste respektera individens fria val, bör handla rättvist – tillämpas för att se vad de ger för utfall i etiskt kniviga situationer.

Här blir det nästan plågsamt tydligt hur filosofiämnet slits isär och hur den gren som fallit marknaden på läppen ges pengar och ära samt får sola sig i glansen från potentiella, framtida Nobelpris, medan den andra kämpar i motvind och i bästa får nöja sig med fördjupad kunskap som belöning för slitet i akademins dammiga korridorer, om man nu inte gör nedskärningar och bortrationaliserar verksamheter som inte anses lönsamma och som uppvisar dålig prestationsgrad. Det som räknas är det som mäts, och det som mäts är en viss typ av artiklar, ett sätt att se på kunskap och pengar. Frågan vi som samhälle måste ställa oss är om det är så här vi vill ha det? Jag vill egentligen inte ta ställning i debatten, men jag märker att mina sympatier ligger hos Ruin och Svenaeus som vill det jag vill, som tänker som jag och som håller bildningens och det kritiskt analytiska tänkandets fana högt. Jag räds det instrumentella i Tännsjös filosofi. Vetande och etik går inte att räkna på, för det är förenat med oöverblickbara konsekvenser.

Genom att bli duktig på att tillämpa sådana principer och konstruera möjliga scenarier, gärna med halsbrytande verklighetsfrämmande inslag, kan den medicinske etikern uppnå en expertis som är neutral i meningen av att inte ta ställning till utan bara inspirera till moralisk reflektion över det rätta handlingsalternativet. I själva verket är det här ett sätt att närma sig medicinetiska frågor som i sin tur har blivit föråldrat. Det formulerades i den amerikanska debatten redan på 1970-talet, hade sina storhetsdagar under 1980-talet, och betraktas idag av många kritiker som en teknifierad sandlådevariant som förmedlar en falsk bild av vad filosofin kan bidra med. Inte desto mindre är den förledande enkel och frestande för medicinska fakulteter som snabbt vill etikcertifiera verksamheten.

Kunskap är aldrig neutral! Siffror och evidens är objektiva, men utan tolkning är de värdelösa som vägvisare. För att bli en duktig orienterare räcker det inte att skaffa sig en karta och en kompass, det krävs en hel massa annat också. Samma gäller för etik och vetenskap. Det räcker inte att kunna räkna eller veta hur man sköter en maskin. Vetenskap handlar inte om att följa order och hålla sig strikt till reglerna, utan om att lägga grunden för en hållbar framtid. På Karolinska följdes reglerna och ledningen anpassade sig lojalt efter politikernas riktlinjer. Det slutade i haveri och katastrof. Kulturen blir kall, instrumentell och förlorar den vitalitet och livfullhet som en mer bildningsinriktad syn på kunskap främjar. Etik handlar om människor och kräver personligt ansvar. Regler är bra, men om man i efterhand, när det visat sig att någon dött på grund av att reglerna följts kommer den som utförde ingreppen så klart att värja sig. Ansvar kan och bör aldrig flyttas från individen till systemet, för det riskerar att leda till just det som hände på Karolinska. Och därför behövs bildning, för det är ett sätt att lära sig ta ansvar. 

En bättre idé, särskilt när det gäller undervisningen, är att försöka fördjupa beskrivningen av konkreta etiska dilemman med hjälp av berättelser från olika håll och kanter (läkarens, sjuksköterskans, patientens, de anhörigas) och låta filosofin och de andra humanistiska vetenskaperna stå för substantiella analyser av olika fenomen som rör den sjuka människans situation och den moderna medicinens uppdrag och villkor.

Som sagt, utan analys och kritiskt tänkande kan ingen verklig, användbar kunskap växa fram. Forskning och studier inom humaniora handlar om att utveckla just dessa egenskaper. Det är ingen garanti för att det inte uppstår problem, men några sådana finns inte och det är en av grundpremisserna för humaniora. Kunskap är som kultur något alldeles för komplext och fyllt av paradoxer för att man ska kunna säga något säkert om den. Tvärsäkerhet leder till arrogans och falsk trygghet, vilket i sin tur riskerar leda till hybris. Genikulten som odlas kring framgångsrika människor, det vill säga människor som gynnas av rådande kunskapssyn och kulturella klimat, är djupt olycklig.

Medicinsk etik bör vila på en praktisk erfarenhet som bara läkare och annan personal som arbetar i sjukvården besitter. Men den bör också förmedla en filosofisk och humanistisk bildning som förmår sätta den moderna medicinen i en historisk kontext och som kan presentera teorier om människan som någonting mer än sitt DNA, sina hjärnceller och sina sjukdomar. Den bör även förmedla en kritisk bild av den marknadsekonomiska och administrativt-tekniska struktur som den samtida medicinen befinner sig i.

Instämmer i detta. Vetenskap är en investering för framtiden och framtiden vet ingen någonting om. Därför går det inte att säga något säkert om den. Vetenskap som bygger på tvärsäkerhet, som har det som mål är därför inte särskilt vetenskaplig. Kunskap är något man måste vara ödmjuk inför, lika ödmjuk som inför livet och kulturens komplexitet. Kritiskt tänkande som inte är kritiskt mot sina egna premisser är inte kritisk. Det är insikter och kompetenser som humaniora kan bidra med och därför är humaniora, filosofi och bildning lika viktiga inslag i vetenskapens mångfald som naturvetenskapen.

Idag ligger den medicinska etiken på KI som den minsta lillasystern i en institution som domineras av medicinsk pedagogik, informatik och management (LIME). Platsen och prioriteringarna säger en hel del om KI och fallet Macchiarini. Törs man hoppas på en framtid där KIs ledning ger plats för tjänster som garanterar hela den medicinska verksamheten en filosofiskt-humanistisk kunskapsgrund? Där etik inte reduceras till checklistor och kvasiexpertis à la Tännsjö? Sådana initiativ skulle visa att KI menar allvar med den medicinska etiken.

Jag vägrar tro att vi vill ha och är betjänta av att läkare och forskare fostras till regelföljande. Det är inte hållbart, utan förenat med enorma risker. Kanske är det framgångsrikt på kort sikt, särskilt i ett system som främjar effektivitet, men på sikt och för människorna både inom och utanför akademin är det förkastligt.

Kunskap är aldrig enkelt

Kunskap är ett ämne som är mer aktuellt än någonsin. Tyvärr cirkulerar en hel massa olika missförstånd som leder tankarna och debatterna fel och riskerar att cementera felaktigheter som försvårar arbetet med att nå verklig kunskap. Självklart påverkar detta även skolan och den högre utbildningen, för det är starka krafter som är i rörelse, och det i sin tur gör det ännu svårare att bygga ett verkligt kunskapssamhälle. I och med att utbildningsväsendet ekonomiserats är det inte inte längre den som vet bäst, den som har bäst kunskap, som lyssnas mest på. Idag är det tydligt så att den som hörs mest blir den som får störst inflytande. Och det är långt ifrån alltid den som vet mest. Intellektuell hederlighet kan ibland till och med vara ett handikapp, för den som vet och förstår kan aldrig med gott samvete köra sin linje utan att ta hänsyn till det som sägs och argumenten som anförs. Den som bara vill vinna tar inga sådan hänsyn och kommer därför att få ett försprång. När pengarna är målet blir kunskapens företrädare att särintresse som vägs mot andra intressen, och när kunskap dessutom reduceras till tvärsäkra uttalanden som måste kunna härledas till något slags evidens för att anses giltigt förstärks tendensen att betrakta kunskap som något enkelt, ett slags formalitet.

Hur blev det så här och hur kan man förklara uppkomsten av tänkandet? Jag tror det ligger en hel del i följande. Viljan att förklara, och önskan att förstå, är två djupt mänskliga egenskaper som har med varandra att göra men som måste hållas isär för att kunskap ska kunna uppstå, för att verkligt vetande ska kunna utvecklas. Viljan att veta och behovet av förklaringar är samma andas barn. Det är en stark kraft, ett slags urkraft. Det är den kraften som driver vetenskapen framåt. Önskan att förstå är lika djupt känd, men inte riktigt lika stark. Verklig förståelse handlar om att ta hänsyn även till det man inte vet, och därför kan och får man aldrig bortse från komplexitet och vaghet. Förklaringar måste vara enkla för att vara giltiga, men förståelse handlar mer om en känsla. Matematik har som mål att förklara, och det är naturvetenskapens mål. Förståelse sökes, om man hårdrar, av humanister och teologer. Båda kompetenserna och typerna av svar behövs för att hantera livet och skapa ett hållbart samhälle. Det är olyckligt att tänka antingen eller, och lika illa är det att förväxla förståelse och förklaring, att betrakta dem som samma sak.

För att förklara problemen med sammanblandningen och missuppfattningen om att allt kan och bör förklaras, genom att peka på evidens vill jag peka på ett citat om tolerans och intolerans av Karl Popper. Det brukar anföras som toleransens och frihetens paradox och lyder som följer.

Unlimited tolerance must lead to the disappearance of tolerance. If we extend unlimited tolerance even to those who are intolerant, if we are not prepared to defend a tolerant society against the onslaught of the intolerant, then the tolerant will be destroyed, and tolerance with them.

Vill man bevara det toleranta och öppna samhället måste man förstå denna paradox, för är man obegränsat tolerant mot intolerans kommer toleransen, frihet och även humaniora som är vetenskapen om det som inte går att nå tvärsäker kunskap om, förr eller senare att utlånas. Jag ser en uppenbar risk att dagens utveckling riskerar att leda till detta, om vi inte ser upp och agerar för att hindra utvecklingen. Tyvärr ser jag få tecken på detta i dagens samhälle, där tvärsäkerhet, evidens och förklaringar anses vara den enda godtagbara typen av svar. Trots att verkligheten är oändligt mycket mer komplex än så anpassas samhället och människorna efter kartan, istället för tvärt om. Och detta får till följd att en kultur växer fram som förnekar sig sig själv, sin egen inneboende komplexitet och som bara accepterar svar som är av karaktären rätt eller fel, svart eller vitt. Antingen är du med, eller också mot. Det finns inget utrymme för osäkerhet, otydlighet eller tvekan. Svara snabbt: rätt eller fel?! Samtal vars mål är förståelse anses vara slöseri med tid och debatten som effektivt leder till att frågan avgörs anses önskvärd och framstår som klok, trots att den bygger på djupt problematiska grundantaganden om livet, kultur och den verklighet vi lever i och har att hantera.

Tänk till exempel på följande: Fel begås ytterst sällan i berått mod eller ens medvetet. De flesta vill oftast väl, och tror att de agerar rätt och riktigt. Insikten om vad som är rätt eller fel uppstår oftast senare, i ljuset av handlingarnas konsekvenser och det handlar ofta om insikter som uppstår i efterhand. Fast då är det försent och detta går att handlingarna, när de väl avslöjats först förnekas, och sedan kanske mörkas, eller också skyller den avslöjade på budbäraren. Är det en människa med makt som gjort fel finns en hel arsenal med verktyg och tekniker att ta till för att till varje pris stanna kvar i makten. Vi ser detta gång på gång, på gång. Det är så människor och mänskligt tänkande fungerar. Ingen säger på förhand att de kommer att göra fel, för det vill ingen och tror ingen är möjligt, inte på förhand. Fel handlar till mycket stor del om sådant som på förhand såg klokt och bra ut, men som med facit i hand visade sig problematiskt. I efterhand ser man galenskapen, men förfärande sällan på förhand. Därför vill man kontrollera det okontrollerbara, därför vill man ha säkra svar även om det som bara kan nås förståelse om. Viljan att veta leder till att insikten om att synen på vad som är rätt eller fel ser annorlunda ut före och efter, bortträngs. För det krävs förståelse för livets och tillvarons komplexitet för att acceptera detta. Det krävs mod att inse och acceptera skillnaden mellan vad man anser vara rätt och fel, och hur man agerar i stunden. Människan är aldrig perfekt, människan är imperfekt och det är inget problem, det är som det är. Tror vi något annat är vi ute på ett sluttande plan och i samma stund som vi börjar jämföra människor med maskiner är kampen avgjord, till maskinernas fördel. Det är som med tolerans, frihet och humaniora, ett slags paradox som vi gör klokast i att acceptera, förstå och förhålla oss till.

Det handlar om emergens, om nivåer av kunskap och om vikten av att hålla dessa isär. Vad är kultur? Det är en fråga som är hopplöst komplext, för det handlar för det första om vem jag är. Och jag är en uppsättning molekyler, jag är en förening mellan biologi och kontexten jag lever i. Jag påverkas av mina minnen och min personliga historia och de kontexter jag finns och har funnits i, samt min position i dessa kontexter. Jag påverkas lika mycket som mina nära och kära av vårt gemensamma och ömsesidiga umgänge. Det går inte att skilja det ena från det andra, och det finns inga kausala samband mellan. Vi ingår i andra och olika gemenskaper, på lokal och nationell nivå. Och både i Sverige och utanför landets gränser finns olika grupper av andra människor som aningen ingår eller inte i gemenskaperna. Kultur uppstår mellan och i relation till, allt och alla. Den är ett av verktygen som behövs för att förstå, men kultur har inget förklaringsvärde.

Kulturen är den "plats" där frågor om rätt eller fel, ond eller god, bra eller dålig, vacker eller ful, avgörs.  Och utgångspunkten för den typen av svar är godtycklighet, för det finns ingen objektiv instans där frågan kan avgöras, objektivt och en gång för alla. Det är frågor som det bara går att nå förståelse för, men som aldrig kan förklaras. Komplexiteten och osäkerheten som kulturen härbärgerar och uppstår i är en inneboende del av kulturen, det är inte ett problem som går att lösa och det går inte att avskaffa vagheten. Den är där bara, och det kan vi människor acceptera och försöka lära oss förstå och hantera, eller så kan vi förneka och bortse från. Oavsett vad vi gör måste vi leva med konsekvenserna.

Världen, samhällen och kultur är inte statiska. Vill vi nå verklig kunskap är detta insikter som måste accepteras och är det en kunskapsskola vi vill ha och ett kunskapssamhälle vi vill bygga kan och får detta inte förnekas. Livet och följaktligen även vetenskapen måste acceptera och förhålla sig till olika grader av dynamik och måste förstå att alla frågor inte kan besvaras på samma sätt. Vissa frågor går inte ens att besvara. Kunskap är aldrig enkelt. Förstår vi det är halva jobbet gjort.

Forskningsperformance, byråkrati och kunskapskvalitet

Vad är kärnverksamheten på högskolan? För vems och vads skull bedrivs högre utbildning, och vem ansvarar för kunskapsutvecklingen? Jag vill att KUNSKAP tydligare placeras i centrum. Det är för kunskapen vi har en högskola, som vi undervisar, forskar och satsar pengar på verksamheten. Tyvärr är det lättare att säga att kunskapen ska vara i centrum, än att faktiskt omsätta tanken i den akademiska vardagen och i praktiken. Studenten, som allt mer (av systemet för högre utbildning) betraktas som en kund, placeras ibland i centrum. Och eftersom högskolan därmed hamnar i ett slags beroendeställning och i kombination med det faktum att kunskap är svårt och komplext, får det konsekvenser för kunskapen, som allt mer förskjuts ut i periferin. Enligt logiken: Är studenterna nöjda är allt frid och fröjd, vilket det naturligtvis inte kan finnas några som helst garantier för. Att placera lärarna i centrum är lika illa, för det skulle innebära att det inte finns några incitament i systemet att hjälpa studenterna. Kunskapen däremot, om den placeras i centrum kommer alla aktörer i den högre utbildningen att tvingas förhålla sig till den och det gynnar lärandet och utvecklingen av ny kunskap. Var kunskapen på riktigt i centrum när forskning och utbildning planeras och organiseras skulle alla tvingas motivera sina krav i relation till kunskapen, inte till något annat.

Kunskapen är idag inte i centrum, vilket ordet forskningsperformance vittnar om. På KK-Stiftelsens hemsida finns en rapport där resultatet av en nyligen genomförd undersökning av landets universitet och högskolor där deras resultat avseende forskningsperformance jämförs. Jag läser

Forskningsperformance mäts i denna rapport med två indikatorer; volymen av externa forskningsanslag och vetenskapliga publikationer samt citeringar. Dessa indikatorer är de mest lämpade att använda i en tvärgående analys av universitet och högskolors forskningsperformance i Sverige. De valda indikatorerna har fördelen att de dels kan ge en ögonblicksbild samt att de kan följas över tid för att ge en bild av påverkansförlopp.

Kunskap kan inte mätas. Tror vi det reduceras människan till en maskin och samhället förvandlas till något annat. Kunskap kan bara bedömas utifrån effekterna som kunskapen har ute i samhället, bland människor. Och dessa effekter är oändligt komplexa. Fast idag är det svårt att få gehör för sådant som inte går att mäta, och därför hamnar annat än kunskapen i centrum. Det framgår tydligt av redogörelsen för vad som ska undersökas och som menas med begreppet forskningsperformance. 

Analysfrågor

Konkret avser vi undersöka följande frågeställningar:

a)
Vi kommer att undersöka om det finns någon skillnad på effektiviteten hos lärosätena, baserat på hur forskningsanslag leder dels till internationell publicerbar forskning och dels attrahering av ytterligare externt forskningsanslag.
b)
Vi kommer att identifiera de lärosäten som har högst, men även lägst forskningsperformance.
c)
Vi kommer undersöka hur utvecklingen i forskningsperformance varit över tid i lärosätena, och identifiera vilka lärosäten som haft den starkaste samt den svagaste utvecklingen.
d)
Vi kommer att jämföra grupper av lärosäten för att identifiera om det finns skillnader i
forskningsperformance mellan: Nya och gamla lärosäten Breda och smala (specialiserade) lärosäten, Stora och små lärosäten (mätt som antal studerande), Lärosäten med stora basanslag och lärosäten med små basanslag.
e)
Vi kommer att undersöka om det krävs en vis storlek (kritisk massa) att uppnå hög forskningsperformance.
f)
Vi kommer även undersöka om det finns skillnader i forskningsperformance mellan lärosäten som har liknande egenskaper, såsom de gamla lärosäten, de nya lärosätena, de specialiserade lärosätena etc.

Sammanfattningsvis genomförs analysen för att få större inblick i betydelsen av basanslag för olika lärosäten och för att få till en debatt om prioriteringarna av forskningsmedel till Sveriges universitet och högskolor

Effektivitet, produktivitet, stark/svag utveckling, attrahering av (externa) anslag är ord som är hämtade från en annan värd än den akademiska. Det är managementspråk. Hur mäter man bildning? Det går så klart inte, så man mäter annat istället. Man letar likt nattvandraren som tappat sina nycklar, inte där man vet att de ligger, utan där det går att leta. Detta gör att mätandet hamnar i centrum, inte kunskapen. Det i sin tur påverkar den akademiska kulturen och ger upphov till en glidning. Vi rör oss allt mer och allt tydligare från kunskap till produktion och makten över verksamheten förskjuts också, frän kollegiet till linjen. Konsekvensen av att man talar om utbildning och forskning på det här sättet blir att det uppstår ett ökat behov av management och ledning, av kontroller och system för säkring av kvalitet. Bildningsuniversitetet håller på att kvävas av New Public Management som bara kan hantera det mätbara och som fokuserar produktion och effektivitet. Att kunskap är och fungerar helt annorlunda rycker systemet åt axlarna åt.

En högintressant bok som behandlar dessa frågor och som försöker förklara hur det kunnat bli som det blivit, inte bara på högskolan utan i samhället som helhet, är Reglernas utopi : om teknologi, enfald och byråkratins hemliga fröjder skriven av David Graeber. Jag läste den i somras på engelska men nu finns den i svensk översättning. Hittade en recension av boken som jag använder. Den är hämtad från GP och är skriven av Mattias Hagberg.

Vilka är engelskans mest skrämmande ord, frågade Ronald Reagan under en presskonferens i augusti 1986. Och han svarade själv:" I’m from the government and I’m here to help." Ett år senare fyllde Margaret Thatcher i med sina mest berömda ord: "Vi har levt för länge med föreställningen att staten ska lösa människors problem… Men, vet ni vad, det finns inget sådant som ett samhälle. Det finns bara individer – män och kvinnor, och familjer… och de måste först och främst ta hand om sig själva."

Så såg åttiotalets nidbild av välfärdsstaten ut: en väldig och resursslukande koloss, som egentligen inte åstadkom något annat än en skrämmande passivitet.

Sedan dess har nedmontering av staten varit ett kärt ämne för såväl högern som en stor del av vänstern. Nästan ingen politiker vill längre bli sammankopplad med statlig styrning. "Ned med byråkratin", har blivit ett kärt slagord för politiker över hela världen. Mot offentligt styrd välfärd har politikerna satt marknadslösningar och privatisering. Med minskad byråkrati skulle friheten öka.

Men har byråkratin verkligen minskat? Eller har den bara muterat?

Under Alliansen genomfördes den så kallade autonomireformen vars syfte var att öka lärosätenas frihet och självbestämmande. Friheten frön statligt inflytande ansågs vara nödvändig för att högskolorna skulle kunna utveckla sin verksamhet och bli bättre på att skapa ny kunskap. Om det verkligen blivit så råder det minst sagt stor osäkerhet om. Mycket talar för att det i praktiken blev precis tvärt om. Det är ett exempel på en typ av konsekvens som Graebers bok kan förklara, vilket ger oss verktyg att arbeta för förändring.

Reglernas utopi – Om teknologi, enfald och byråkratins hemliga fröjder heter en ny bok av David Graeber, fint översatt av Joel Nordqvist.

David Graeber är antropologen och aktivisten som blev något av en akademisk superstjärna när hans bok Skuld erövrade världen för några år sedan. Den var en monumental genomgång av pengarnas historia som ställde många invanda sanningar på huvudet. I Reglernas utopi gör han samma sak fast i ett mindre format. Här är det inte den detaljorienterade akademikern som håller i pennan utan den flyhänte essäisten. Och här är det inte pengar och skulder som står i centrum utan byråkratin.

Låter det torrt och tråkigt?

Det är i så fall inte så konstigt. Få områden har laddats med så mycket negativ energi som den statliga administrationen. Reagan och Thatcher initierade en omfattande och framgångsrik kampanj med målet att svartmåla allt offentligt.

Men David Graeber är inte tråkig. Han får till och med en lång utläggning om det tyska postväsendets historia att bli brännande politisk läsning. Det är imponerande.

Känns det igen? Även i Sverige finns det starka krafter som vill utmåla staten som något ont. Men staten är vi, det är vårt sätt att organisera samhället. Om vi betraktar staten som ond får det konsekvenser för hur vi ser på statlig inblandning, på skatteuttag och regler och så vidare. Därför finns det stora ekonomiska intressen av att sprida bilden av staten som ond. Retoriken i kritiken handlar om att kritisera staten för dess byråkrati och dess krångliga regler som leder till ineffektivitet. Byråkrati anses vara en statlig uppfinning, och det fria näringslivet blir då den perfekta utopin. Fast Graeber visar att det är precis tvärtom. Alliansens politik har marknadsförts med löften om frihet, enkelhet och effektivitet, men i praktiken har det inneburit ökad administration. Att vi tror att det är tvärtom är ett resultat av lyckad marknadsföring och lobbyarbete. Näringslivets frihet kräver enormt mycket byråkrati och regler!

Det finns i dag en vitt utbredd uppfattning om att samhället blivit mindre byråkratiskt. Tankegången ser ut ungefär så här: Med marknadslösningar och privatisering har samhället befriats från tungrodd administration. Därmed har friheten för den enskilde ökat. Valen har blivit fler och mer anpassade till individen.

Resultatet av denna uppfattning är att staten i dag ses som en döende anakronism, tyngd av tvång och stelbenta regelverk, medan marknaden börjat förknippas med ord som frihet och demokrati.

Men allt detta är i själva verket ett monumentalt missförstånd, skriver David Graeber. Enligt honom lever vi inte alls i en tid av minskad byråkrati. Tvärtom. Samtiden är den mest byråkratiska epoken någonsin. Det är bara det att vi inte ser det.

Kultur fungerar så, den är inte det vi ser eller tror. Kulturen finns mellan och den är komplex och svårtydbar, den kräver tolkning för att avlockas betydelse. Därför är det olyckligt och förenat med stora risker att vi börjar tala om forskningsperformance, för det lämnar fältet öppet för det som hände på Karolinska, som låg i topp i alla mätningar, men där (delar av) verksamhetens konsekvenser var fruktansvärda. Kunskapen var inte i centrum, utan prestationen av det som räknas: Pengar och prestige. Och under mina år i högskolan är den tydligaste förändringen ÖKAD administration och MINSKAD tid för arbete med kunskap och tänkande. Vi sitter i administrativa möten enormt mycket oftare än vi möts i analytiska seminarier. Graeber sätter ord på min känsla och förklarar hur det kunnat bli som det blivit.

Dagens byråkrater och dagens byråkratier ser helt enkelt inte ut som gårdagens. Den gråa statstjänstemannen är utbytt mot en glättig privatanställd strateg och den hårt arbetande mellanchefen på vårdcentralen mot en flyktig konsult.

Under nyliberalismen har staten och marknaden växt samman till ett enda väldigt administrativt system, såväl nationellt som internationellt. När David Graeber ska sätta ord på samtiden säger han att vi lever i den "totala byråkratiseringens tid." Nästan allt i våra liv struktureras och organiseras av detta maskineri. Dag för dag minskar utrymmet för politiskt nytänkande och för radikala framtidsvisioner.

Byråkratiseringen växer fram inifrån och den hämtar kraft från personalen och medborgarna som därmed omedvetet binder ris för sin egen rygg. New Public Management och dess företrädare omfamnas som räddare, som frihetens och enkelhetens riddare. Trots att det i praktiken leder till mer administration och minskad kunskapseffektivitet möts problemen som systemet ger upphov till av krav på mer regler, mer mätning, kontroll och fler utvärderingar. Motiverat av att skattemedel måste användas effektivt. Det är kusligt hur mycket dagens samhälle liknar det samhälle som George Orwell beskrev i sin bok 1984. Reglernas utopi hjälper oss se och förstå detta och ger oss verktyg att arbeta för förändring.

Nyliberalismen är för David Graeber inte i första hand en ideologi utan en administrativ teknologi för att överföra makt från offentliga byråkratier till privata. Det kan vara smart att hålla i minnet att några av världens mest omfattande och toppstyrda byråkratier är banker och storföretag.

Det som sker händer mitt framför ögonen på oss, inte i det dolda. Det är vi själva som gör det med eller mot varandra. Det är inte bättre analysverktyg, mer statistik eller mätningar som krävs. Vad som behövs är balens mellan olika typer av kunskap, och en mångfald av ämnen som på olika sätt försöker förstå samhället. Effektivisering av utbildning låter kanske bra, men det är bara en konsekvens av att kunskapen inte är i centrum. Är det KUNSKAP vi vill ha måste vi tänka om, för kunskaps- och lärande processer kan inte effektiviseras. Hur mycket man än försöker och vad man än mäter så finns det inga genvägar till verkligt, användbart vetande. Bildningsuniversitetet behöver återupprättas och kunskapen måste placeras i centrum, annars kommer förmågan i samhället att se, förstå och analysera det som händer att utarmas och då finns inget skydd mot människor som Macciarini och andra som utnyttjar systemet för egen vinning.

Övertygar David Graeber? Både ja och nej. Intuitivt känns den bild han förmedlar trovärdig. Den förklarar många fenomen i vår värld. Samtidigt brister hans framställning i empirin. Essäerna saknar många gånger hårda fakta som kan underbygga bilden av samhället som totalt byråkratiserat. Det är synd. För David Graeber är helt klart något mycket viktigt på spåren. Han har en ovanlig förmåga att öppna upp vardagen och peka på oväntade samband. Han berikar debatten om samhället.

Finns det hårda fakta som stödjer Graebers tes, eller handlar det om saker som inte går att mäta? Det är en avgörande fråga, som allt för sällan ställs. Evidens är viktigt, ingen tvekan om det, men för mig som kulturforskare leder det tanken i helt fel riktning att kräva evidens. Jag undersöker förutsättningar för förändring och utvecklar verktyg att tänka med för att arbeta med långsiktig hållbarhet. Det är komplexa problem som förenklas till oigenkännlighet om svaren måste förenklas. Vetenskap är inte en verksamhet, vilket tanken om forskningsperformance bygger på. Vetenskap är en mångfald av olika verksamheter, med olika kunskapssyn och kunskapsmål, olika verktyg och sätt att garantera kvalitet. För att kunna tvinga in verksamheten i en struktur som gör det möjligt att mäta och öka effektiviteten krävs att verkligheten anpassas efter kartan. Vi såg hur det gick på Karolinska. Frågan vi måste ställa oss är värt risken? Det fanns uppenbarligen evidens nog att anställa Macciarini, och kvalitetssystemen gav honom grönt ljus. Utifrån ett forskningsperformance-perspektiv var allt frid och fröjd, vilket också ledningen för Karolinska hävdade ända tills de tvingades avgå. Och det faktum att det var en journalist som avslöjade missförhållandena visar hur lätt det är att synen förvrids på det sätt som Orwell beskriver i 1984, och som Graeber visar i sin bok. 

Därför är Reglernas utopi ett fantastiskt underlag för diskussion och reflektion. Men den är alltför tunn för att slå hål på nyliberalismen på allvar. För det krävs fakta. Sanna byråkrater lyssnar nämligen inte på något annat – vare sig de sitter på ett departement eller på en internationell storbank.

Kanske är det just det som är problemet, att sanna byråkrater har makt att lyssna bara på det som gynnar deras fortsatta makt? Så länge högskolans forskningsperformance är hög finns inga problem, eller? För att komma någon vart och för att bygga ett hållbart samhälle behövs det absolut evidens, men framförallt behövs det reflektionsförmåga, tid att tänka och insikt om vilken typ av problem vi har att hantera och vilka riskerna är.

Kunskapen behöver placeras i centrum och bildning måste vara målet med högre utbildning!

Effektivisering till döds

Allt fler människor känner sig hotade av övertalighet när funktionerna de uppburit och ansvarat för avskaffas av olika anledningar och utan förvarning. Digitalisering, robotisering, effektivisering och nedskärningar har blivit vardag. Ingen kan (ska?) känna sig trygg och säker. I effektiviseringens namn ska alla tvingas upp på tårna och förväntas att under en allt större del av arbetsdagen prestera på toppen av sin förmåga. Systemen trimmas hela tiden och alla kostnader ses ständigt över. Tid för återhämtning finns inte. Människorna som verkar i systemen och som systemen väl ytterst skapats för, behandlas som kostnader och förbrukningsmateriel. Utbrändhet, otrygghet och en kropp som dignar under ständigt ökande krav är något som allt fler känner av. Inte Stefan Fölster dock, för honom går det bra. Han fokuserar på annat, inte på mjuka frågor som människor, och känslor.

För en ekonom som dagligen tar tempen på Sveriges utveckling ter sig dysterheten ganska märklig. I nästan alla avseenden går det bättre för Sverige än på decennier. Tillväxten är hög. Svenskars inkomster efter skatt (och inflation) är 50 procent högre än för 20 år sedan. Denna rejäla ökning av levnadsstandarden har nått alla grupper. För tjugo år sedan talades det om fattigpensionärer och nyckelbarn. Det är länge sedan jag hörde någon använda dessa ord.Allt fler uppgifter drivs som projekt, gärna underfinansierade projekt där man först utlyser medel som söks i konkurrens och där det krävs medfinansiering. Under en kort tid genomförs insatser inom ett avgränsat område. Sedan upplöses gruppen.

Siffrorna ser bra ut. Mätningarnas resultat pekar uppåt. Allt har blivit bättre, alla mätningar visar detta. Ändå är det något som skaver. Kommer just från ett möte på högskolan. Samma där, alla siffror pekar uppåt. Vi håller budgeten, och trots minstat takbelopp är antalet helårsstudenter (HST) högt, och Helårsprestationerna (HPR) ligger på 78 %. Ser man till det som mäts, till det som går att mäta, finns inga problem. Att vi allt mer sällan talar om innehållet och det faktum att akademin håller på att avakademiseras eftersom det inte finns tid för eftertanke, inläsning och annat som är svårkontrollerat, föregås med tystnad. Istället talar vi FORSKNINGSPERFORMANCE. Där ser det riktigt bra ut! Mäter man ANTALET publikationer och ser man till STORLEKEN på landade forskningsanslag är allt frid och fröjd. Alla siffror pekar uppåt, så vad spelar det då för roll att vi aldrig möts i seminariesammanhang där texternas innehåll diskuteras? Vi möts för att lägga upp publiceringsstrategier, inte för att utveckla forskningsfärdigheter. Vi hjälps åt att vässa ansökningar, men sedan, när pengarna rullar in och projekten ska besättas uppstår problem, för det finns allt som oftast inte riktigt tid för att genomföra forskningen på sådant sätt att den leder till ny kunskap. Overhead stjäl en del, och sedan får man sällan det man sökte. Och en stor del av tiden används i praktiken för att jobba med nästa ansökan.

Anledningen till att det ser ut som det gör är att det anses finnas ett stort behov av att spara. Intäkterna ska maximeras och utgifterna minimeras, i alla led och verksamheter. Status quo betraktas som ett tecken på ökade kostnader, på samma sätt som en minskad ökningstakt på vinsten betraktas som ett tecken på sjunkande lönsamhet. Allt detta är en effekt av mätsamhällets framväxt, där systemen är viktigare än människorna, där formen är mer värdefull än innehållet. Kunskap, känslor av välbefinnande och andra notoriskt svårmätbara värden och parametrar föregås med tystnad eller som i fallet Fölster, förnekelse. Det går ju så bra. Mätvärdena pekar uppåt, varför klaga? Ja, ett skäl att mana till eftertanke är det som hände i det det akademiska flaggskeppet, Karolinska. Där såg allt ut att vara frid och fröjd, allt som mäts och betyder något, pengar och publikationer rullade in in och utifrån ett forskningsperformance-perspektiv fanns inga problem, bara lysande, föredömliga framgångar. Ända tills medierna och den där kritiskt granskade journalisten började blanda in andra värden, ställde andra frågor och började tala om mänskligt lidande, om innehåll och kvalitet (i ordets humanistiskt, ursprungliga mening). Då föll det fina formen ihop som ett korthus och det anseende som det tagit hundra år att bygga upp raserades på några dagar. Ledningen har avgått en efter en, de ansvariga har lämnat skeppet och överlåtit åt andra att städa upp.

Hans Ruin har skrivit en enormt viktig och mycket klok text om konsekvenserna av perspektivskiftet, från innehåll till form i vetenskapen, och vad som händer när mätbarhet blir viktigare än etik och kvalitet, i ordens verkliga mening. Äntligen någon som tar bladet från munnen och pekar på orimligheterna i dagens mätfixerade samhälle där kritiskt tänkande betraktas som ett problem och där systemen tar över människorna i en förfärande fart. Ivrigt påhejat av mätfixerade människor som Stefan Fölster och andra som varken vill eller orkar se till något annat än till ekonomins siffror, dess form och det som går att kontrollera och effektivisera.

Den växande förekomsten av kostsamma tribunaler och etiska forskningsinstitut vittnar om ett pågående sönderfall mellan det tekniska kunnandet och det etiska tänkandet. Det ansvar som borde ligga inom den teoretiska-tekniska kulturen själv, opereras ut ur den och uppträder som en självutnämnd kompletterande expertis. Eftersom den ofta saknar ett djupare historiskt och kulturkritiskt perspektiv riskerar den att i förlängningen snarare öka åtskillnaden av funktioner som istället behöver knytas samman, nämligen yrkesutövning och praxisbaserad etisk reflektion inom varje mänsklig verksamhet. En handlade människa i utsatta ansvarspositioner måste ändå till sist själv vara förmögen att med gott omdöme hantera de beslut som hon är satt att styra över.

Etik håller på att reduceras till ett regleverk och till mätbara parametrar. Kanske är det bara en tidsfråga innan vi mäter etisk performance och jämför olika verksamheter? Jag tror i och för sig att nuvarande system kommer att likt Karolinska kommer att falla samman under sin egen tyngd och som en konsekvens av systemets alla inneboende inkonsekvenser, men det finns inga garantier. Kunskapen, kvaliteten och etiken, filosofin och det kritiskt tänkandet, det akademiska innehållet, har hittills haft fruktansvärt svårt att hävda sig gentemot formkrav och mätfacismen som sprider sig som en löpeld i samhället. Kunskapskvalitet är svårt att mäta för det handlar om kvaliteter som till sin natur är vaga och svårbestämbara, eftersom det handlar om arbete med sådant som är okänt innan det upptäckts eller skapats. Etisk medvetenhet är inget man kan köpa eller skaffa sig snabbt och det är inget man kan eller bör delegera.

Ett sådant omdöme är inget som kan överlämnas till någon etisk expert. Det kan i bästa fall stärkas som en följd av att människan övas i att tänka över sin verksamhet och sin plats i ett större sammanhang. Det inbegriper också att på ett tänkande sätt möta smärtan i de dilemman som ett verkligt handlingsliv ofta rymmer. När den praktiska filosofin med lånta fjädrar från riktig forskning uppträder som sakkunnig inom verksamheter som hanterar verkliga människor och inte fantasisituationer, bidrar den i värsta fall snarare till att ersätta omdöme och empati med ett lekfullt kalkylerande kallsinne. Visst behöver beslutsfattare ofta vara både kallsinniga och kalkylerande, men att kalla denna förmåga för deras etik är inget annat än cynism.

Artikeln är ett svar på och en uppgörelse med en tidigare artikel skriven av Torbjörn Tännsjö, men jag är mer intresserad av det Ruin skriver om etik, kvalitet, kunskap och kritiskt tänkande, som samhället är i desperat behov av för att inte gå samma öde som Karolinska till mötes. Tänkande varelser kan aldrig göra som Stefan Fölster och slå sig till ro med att siffrorna ser bra ut. Människor representerar värden som aldrig går att mäta. Människor, humaniora och kritiskt tänkande är liksom etik kvaliteter som måste värnas gentemot mätbarhetens förödande, förförande, förgörande makt över allt och alla. Cynismen är en sjukdom som i inledningen av sjukdomsförloppet upplevs positivt, inte helt olikt heroinmissbrukarens smekmånad med det förödande drogen som snart tar över och använder kroppen som verktyg för sin egen narcisistiska kärlek till sig själv.

Detta gäller inte bara den tekniska-medicinska världen, utan även den ekonomiska. Det är som om vi inte längre ens förväntar oss att eliterna själva ska ta ansvar, utan att de måste hållas i schack av etiska kommittéer och kontrollorgan. De människor som fattar de mest komplexa och livsavgörande besluten betraktas som om de vore fritt verkande krafter, när de i själva verket är individer som fått ta del av – eller åtminstone borde ha fått ta del av – kulturens mest avancerad utbildningar. Det leder till avpersonifiering av ansvar när man som forskare och tekniker ska anhålla om att få handla från ett separat organ sammanställt av så kallade etisk expertis.

När det finns kontrollsystem och det enda som räknas är det som mäts kommer de som vill att kunna utnyttja systemet, utan att det finns några som helst spärrar. Ser det bara bra ut på pappret spelar det ingen roll att allt som verkligen betyder något brakar samman, det går bra ändå. Cheferna i SCA är ett talande exempel, bland många. Och kraven på sänkta löner för människorna längre ner i organisationen är ett talande exempel på cynismen som idag betraktas som ett uttryck för ansvarstagande. Där det enda som räknas är det som går att mäta kommer människorna, kunskaperna, etiken och humaniora att förlora, även om det är att likna vid att såga av grenen man sitter på.

Filosofin bär på ett långt arv över en lång historia, som potentiellt kan låta oss föra samtal med föregångare om de grundläggande villkoren för mänskligt liv och handlande. Den kan för ett ögonblick låta människan stiga ut ur sitt nu och sätta det i ett större sammanhang, och därmed också påminna henne om hennes ändliga horisont. I sin bästa form kan den väcka respekt för vikten av en ödmjuk och prövande hållning inför svåra problem.

Samtal finns ingen tid för idag, för samtal betraktas som slöseri med tid, som en oeffektiv form för kunskapsutveckling. Och hur mäter man utfallet? Debatten är enkel och alla förstår vem som vunnit, och det är det enda som räknas. USA är på god väg att likt Karolinska rasera hela sitt land och allt vad man byggt upp under generationer för att debatten och mätbarheten, ekonomin och effektiviseringen är det enda som räknas. Donald Trump förkroppsligar effektivitetssamhället och så länge hans siffror, hans politiska performancevärden pekar uppåt anses allt vara frid och fröjd. Hoppet vi alla lever på är att det amerikanska folket ska vakna och att det även där ska träda fram någon som Hans Ruin, som förstår vad som verkligen betyder något.

Stora delar av den samtida filosofin eftersträvar i dag istället att bli en specialiserad normalvetenskap. Man publicerar sina resultat i liknande former och forum som naturvetare och medicinare, dvs som artiklar i fackpress där bedömningen ofta sker inom karteller av peer-reviewers. Man undervisar på många håll inte längre i filosofins historia. Man skär av sina egna intellektuella rottrådar och förvandlar sig själv och sina elever till närsynta specialister. Dagens belöningssystem inom universitet och forskningsfinansiärer bidrar till att att påskynda denna utarmning av det filosofiska och humanistiska vetandet. Från de tunga representanterna för filosofin kommer ingen opposition. Man har förlikat sig med systemet och gjort dess villkor till en fördel där man kan verka ostört på isolerade akademiska öar utan insyn och fördela statliga forskningsmedel mellan sig.

Bara det att vi på allvar MÄTER och talar om en sådan fullkomligt oakademisk sak som forskningsperformace, att vi på allvar reducerar kunskapskvalitet till ett nyckeltal bland andra, att vi accepterar att barnet kastas ut med badvattnet, säger allt. Vad ska vi med innehåll till när formen skiner som guld? Och vad ska vi med kritiskt tänkande till när det går att räkna fram kvaliteten och jämföra värdena med andra, föregående år och ställa detta i relation till avkastningen på insatt kapital. Allt går nu bra, så varför klaga? Cynismen igen, men nu håller den på att slå rot i akademin. Var dyker nästa Macciarini upp? Har vi råd att chansa på att han var ett olycksfall i arbetet, eller är han en konsekvens av systemet? Hur avgör man vad som är vad? Spelar det någon roll, siffrorna ser ju ut att peka uppåt?

Vi håller på att förvandlas till en kultur utan minne och historia, och till sist utan ansvar, där vi överlåter till den ena upphandlade experten efter den andra att lösa det ena eller andra problemet. Om filosofin alls ska ha en roll måste den byta riktning. Den måste inse att dess samtida gestalt, som å ena specialiserad normalvetenskap och å andra sidan självutnämnd etisk expertis, riskerar att svika den ursprungliga sokratisk-platonska anda ur vilken den föddes, nämligen som en övning i att leva som också en övning i att dö, och i att lära sig att tänka väl, genom att pröva sig själv och visa besinning.

Bland de filosofer som är verksamma inom det i dag omfattande fältet applicerad etik finns självfallet många enstaka kloka personer som försöker göra det bästa av situationen och bidra till att erbjuda intellektuella redskap inom de miljöer där de är verksamma. Problemet är den grundläggande hållning som denna krets ledande företrädare ofta ger uttryck för och det sätt på vilket de under falsk varubeteckning säljer in sin kunskap och forskning.

Jag förfäras av dessa ord, för det är en träffande beskrivning av akademin idag. Glappet mellan linje och kollegium som gårdagens båda debattartiklar visade på växer förfärande snabbt och det är en kamp där den som värnar verklig kvalitet, kunskap, kritiskt tänkande och etik och kvalitet är en förlorare redan på förhand. Jag delar Hans Ruins förtvivlan. Det är plågsamt att se och förstå, samtidigt som man tvingas hålla god min i det cyniska spel som pågår mitt framför ögonen på en. Jag bloggar och tar alla chanser jag får att påpeka problemen, men det är svårt att nå gehör eftersom så många bryr sig så mycket om formen och så lite om innehållet, och för att det idag finns förfärande lite tid för eftertanke i den akademiska världen.

Det finns ingen vetenskap om hur vi ska handla väl, vilket redan Platon såg. Det kan ur ett visst perspektiv ses som en skandal att mänskligheten inte under de efterföljande 2500 åren kommit fram till en sådan vetenskaplig etik. Men snarare än att påstå oss ha åtgärdat detta förhållande bör vi påminna oss om att människan gjort sig skyldig till några av sina mest fasansfulla förbrytelser just när hon trodde att hon hittat de rationella verktygen för att en gång för alla avgöra skillnaden mellan rätt och fel.

Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Och forskning, utbildning, etik, kunskap och (verklig) kvalitet är inte bara komplext, utan därtill enormt svårt. Det går inte att mäta eller ersätta mänskliga värden eller humanioras kompetenser med system, maskiner eller nyckeltal. Livet kan bara levas och komplexiteten och svårigheterna går bara att hantera genom att möta dem tillsammans. Vi människor behöver varandra mer än pengarna och alla glädjekalkyler som konsulter med dunkla motiv försöker sälja på oss med löften om lycka, framgång och evig tillväxt.

Mikropolitik och segmenteringar 2

Segmentering handlar om ordning, är ordnande praktiker, tillvarons gränser och strukturerna som alla har att förhålla sig till. Vissa segmenteringar är eviga och tvingande, andra tillfälliga eller efemära. Det finns strukturer skapade av materia, och så finns det kulturella gränser och ordningar som bara finns i huvudet på och mellan människor. Jag är och är ett slags segmenteringar eftersom vår tid på jorden är begränsad. Innan vi föddes fanns vi inte, och när vi dött existerar vi inte längre.

Europas gränser är under förhandling. Allt fler länder vill stänga och hindra flyktingar och andra från att komma in och få del av det som erbjuds den som haft turen att födas på rätt sida. Segmenteringar är inget nytt påfund, och det är inget som rör andra. Allt och alla påverkas, men det är kanske lättare att se och förstå om det inte handlar om mig eller oss, här och nu. Tänker man där och då kommer saken i ett helt annat läge, men ...

Why return to the primitives, when it is a question of our own life? The fact is that the notion of segmentarity was constructed by ethnologists to account for so-called primitive societies, which have no fixed, central State apparatus and no global power mechanisms or specialized political institutions.

Strukturalismen var teorin på modet under mitten av 1900-talet och strax efter. Antropologen Claude Levi-Strauss studerade naturfolk och andra och fann att deras samhällen var lika ordnade som Europas industrialiserade samhällen. Innovationen som strukturalismen innebar handlade om att visa att det finns liknande strukturer även här. Regler och ordnande strukturer är inte bara sanktionerade uppifrån, de växer fram och påverkar oss människor lika mycket underifrån och mellan. Mycket har sagts om strukturalismen och dess dekonstruktion av sanningen och annat, men jag betraktar den tanketraditionen som ett viktigt led i utvecklingen av humanvetenskapen. Det är ingenting som vi nu gjort upp med och lämnat bakom oss, utan påverkar vetenskapen och samhället lika mycket nu som när det begav sig, fast på andra sätt. Insikten om att sanning är ett problematiskt begrepp är avgörande för all kritisk vetenskap, för lika illa som blind tro på auktoriteter, är naiva ifrågasättanden av det som sägs i namn av vetenskap. Det är strukturalismens arv, och det bör vi vara rädda om.

In these societies, the social segments have a certain leeway, between the two extreme poles of fusion and scission, depending on the task and the situation;

Sammansmältning och uppbrytande, mellan dessa båda poler händer vardagen. Samhället blir till i dynamiken som uppstår mellan kaos och kontroll, regler och frihet, struktur och upplösning. Det gäller alla samhälle, moderna som primitiva, här idag och där igår. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och och om relationerna mellan. Hållbarhet råder när förhållandena är någorlunda balanserade.

there is also considerable communicability between heterogeneous elements, so that one segment can fit with another in a number of different ways;

Gränser och segmenteringar är aldrig absoluta, alltid kontextuella. Gränser öppnas och stängs beroende på vem som rör sig var. Och det som är ett hinder för mig är en möjlighet för dig. Inget är enkelt eller givet, allt handlar om sammanhang och relationer. Inget är enkelt, allt är komplext och föränderligt. Förändring och rörelse är livets och tillvarons enda konstanter. Samhället och dess gränser är resultatet av förhandlingar, öppna och medvetna förhandlingar som resulterar i sanktionerade lagar, och dolda förhandlingar som utförs omedvetet i vardagen men vars resultat ibland kan vara mer tvingande än lagarna som kräver aktiv bevakning för att gälla.

and they have a local construction excluding the prior determination of a base domain (economic, political, juridical, artistic);

Nivåer av konkretion och grader av materialisering, det är viktigt att hålla i minnet när man talar om strukturer, segmenteringar och mikromakt.

they have extrinsic and situational properties, or relations irreducible to the intrinsic properties of a structure; activity is continuous, so segmentarity is not grasped as something separate from a segmentation-in-progress operating by outgrowths, detachments, and mergings.

Allt och alla både påverkar och påverkas. Segmenteringar och strukturer är en del av tillvaron, överallt och i alla tider. De är integrerade i tillvaron och ingenting som påförs utifrån. Frågan är hur de fungerar och om det finns möjlighet att fly från dem. Är alla segmenteringar lika tvingande, eller finns det möjligheter att bryta sig loss? Om det kommer denna tråd att handla. Hur funkar det egentligen, och hur uppstår och fungerar makt? 

Primitive segmentarity is characterized by a polyvocal code based on lineages and their varying situations and relations, and an itinerant territoriality based on local, overlapping divisions. Codes and territories, clan lineages and tribal territorialities, form a fabric of relatively supple segmentarity.

Det handlar inte om regler och strukturer eller ej, utan om olika regler som fungerar på olika sätt. Inget samhälle är möjligt utan segmentering, som kan vara stark eller svag, utbredd eller begränsad. Allt och alla påverkas, som sagt fast på olika sätt. Och därmed var min bloggtid slut. Arbetet pockar på uppmärksamhet. Återkommer som vanligt, för bloggandet är den struktur som jag hänger upp mitt liv på, är det som ger stadga åt tillvaron och tankarna.