Relationellt lärande och kunskap som mellanrum

Med anledning av att Sveriges Förenade Studentkårer väljer att gå till frontalangrepp mot sina lärare på högskolan, genom att skapa ett ovetenskapligt, ogrundat begrepp som inte bara är förolämpande, utan dessutom riskerar att skada den högre utbildningen i Sverige, som man säger sig värna, vill jag ge min syn på kunskap och lärande. Först bara lite tankar om vad det är SFS säger och vill egentligen. Allt har sin upprinnelse i den rapport som släpptes i dagarna, som heter "Alla fattar utom jag. Hur skapar vi förutsättningar för god undervisning?" Rapporten sammanfattas i tre punkter:

Sverige behöver en nationell agenda för pedagogik som skapar förutsättningar för att alla
lärare och lärosäten att arbeta med pedagogisk utveckling. För att alla Sveriges studenter ska kunna vara garanterade bättre undervisning kräver SFS:

1. Stopp för obehöriga lärare i högskolan. All undervisande personal i högskolan ska
genomgå minst tio veckors högskolepedagogisk utbildning och ha rätt till fortlöpande
högskolepedagogisk kompetensutveckling.

2. Alla bra lärare ska belönas. Det är dags att regeringen initierar en nationell samordning av pedagogiska meriteringssystem, på motsvarande sätt som finns för vetenskap.

3. Se till att pedagogiken utvecklas. Ge en myndighet i uppdrag att samordna högskolepedagogiska frågor och främja pedagogisk utveckling på landets lärosäten.

Bara det faktum att SFS skapar ett eget begrepp, helt utan förankring i verkligheten (för det finns inget som heter obehörig lärare på högskolan. Alla lärare som undervisar på högskolan har akademisk examen, om än inte i pedagogik), är illa nog. Varför ska vi lärare ta detta på allvar? Varför ska vi stillatigande acceptera detta påhopp? Jag är visserligen behörig enligt SFS sätt att se på saken, men det gör mig inte mindre illa till mods. Detta är ett slag i ansiktet på mig. Jag känner ingen lärare som inte är intresserad av pedagogik, och av det jag lärt mig om pedagogik genom år av erfarenhet, genom egna studier och framförallt genom ändlösa samtal med lärarkollegor, kan inte jämföras med det jag lärt mig via kurser i högskolepedagogik, det är en droppe i havet. Därför tror jag inte att en kurs i pedagogik löser några problem. Jag blev, som jag brukar säga, lärare för att jag vill lära och för att jag vill fortsätta lära, tillsammans med kollegor, studenter och det omgivande samhället.

Det SFS missar i sin kritik är att den som arbetar som lektor på högskolan (det finns adjunkter också, men det är Lektorerna som ansvarar för innehållet och examinationen) först har varit student, vilket i mitt fall innebar drygt sex års heltidsstudier och en Magisterexamen. Den som är lektor har därefter studerat på doktorandutbildning i fyra år på (minst) heltid, men ofta mycket mer beroende på att det krävs av en för att klara av att skriva en avhandling och för att man studerar något man verkligen brinner för, vilken krönts med en doktorsexamen. Många med mig har fortsatt meritera sig. Jag är Docent, på väg till professor. Min erfarenhet av lärande och pedagogik vilar alltså på en grund bestående av över 20 år i kunskapsutvecklingens tjänst. Att anklaga mig och mina kollegor för att vara obehöriga uppfattas SJÄLVKLART som en oförskämd, ogrundad, anklagelse!

SFS hänvisar även till forskning, men glömmer även där en avgörande detalj. När studenter kommer dragandes med studier som antas bevisa något och presenterar dessa för oss lektorer är det vi som har kompetensen att bedöma studiernas vetenskapliga kvalitet, inte de kåraktiva studenterna, som inte ens har tagit någon examen på högskolan (när det gjort det är de ju inga studenter längre). Som forskare har jag kompetens och erfarenhet, erforderliga examina och inte minst en djupt känd och väldokumenterad vilja att samtala om kunskap och kunskapsproduktion. Om SFS kan övertyga mig om att det finns vetenskapliga belägg för det man säger böjer jag mig, självklart. Men där är vi inte, LÅNGT ifrån! SFS skjuter sig själva i foten och avslöjar sin inkompetens, och vad som är allvarliga för dem själva är att de dessutom gör sig ovän med dem som värnar deras intresse mest på högskolan: Engagerade lärare, som slår knut på sig själva och som arbetar även på sin fritid för att studenterna på landets högskor ska få den bästa utbildningen som går att köpa för pengar. När detta påpekas för studenterna kan man få läsa följande i sociala nätverk (Högskoleläckan på FB).

Men alltså när det börjar antydas att organisationen inte kan förhålla sig till skillnaden mellan pedagogik och didaktik blir detta rent ut sagt löjligt. Nu är det ju svårt att uppfatta exakt vem Arvids upplysning ovan riktar sig till, men många resonemang tar sin utgångspunkt i att SFS inte vet vad de pratar om. Det är direkt ohederligt och/eller okunnigt. Till att börja med sitter inte SFS och snyter saken ur näsan. Vad de driver utgår från högskolepedagogisk(!) forskning och praktik. Vad gäller begreppet högskolepedagogik och skillnaden mellan pedagogik och didaktik i sammanhanget bör en också plocka upp rapporten jag nämner ovan där de resonerar om terminologin och reder ut begreppen. Att länka wikipediaartiklar intygar i sammanhanget bara att en inte bemödat sig att ens försöka ta till sig vad SFS säger. Vore detta på en så tarvlig nivå att den typen av mästranden av organisationen vore på sin plats hade många såväl större auktoriteter i det, som aktörer som garanterat redan skulle ha gjort det, exempelvis Max Scheja (landets enda professor i ämnet), Swednet eller ICED.

Eddy, med det inlägget har du förlagt nivån till den hos ett argt och kränkt barn.

Inlägget som syftas på är ett inlägg jag gjorde där jag menade att SFS borde byta namn till Sveriges Förenade elevkårer, för man förstår uppenbarligen inte skillnaden mellan att vara student och att vara elev. Visst är jag arg, och självklart känner jag mig krängt. Men jag fyller snart 50 år och har ovan försökt beskriva mina erfarenheter och kompetenser, den som kallar mig barn har en del att bevisa. Jag sökte mig till högskolan för kunskapen och det är för kunskapen jag stannat kvar. Om högskolan utvecklas till något annat, om det är andra saker som ställs i fokus i framtiden, kommer jag att följa kunskapen. Och jag kommer att fortsätta utveckla mina pedagogiska kompetenser och fördjupa mina kunskaper, inte bara på det området utan på alla andra områden också. Jag är och förblir i själ och hjärta en hängiven student. Företrädarna för SFS verkar dock inte förstå skillnaden mellan att vara student och att vara elev, så långt har gymnasifieringen av högskolan alltså gått. Det är ett långt allvarligare hot mot kunskapen och Sveriges framtid, än ett obligatoriskt krav för undervisande personal om tio veckors studier i högskolepedagogik, som för övrigt redan är ett krav på högskolan där jag jobbar och som för länge sedan, med råge, uppfyller.

Kunskap uppstår i mellanrummet mellan människor, den finns inte i några rapporter eller aldrig så stora databaser. Kunskap är aldrig ren eller objektiv, den är alltid resultatet av tolkning. Kunskap förändras när samhället förändras och det som var sant på 1930-talet är (tack och lov) inte sant idag. Kunskap är inte kumulativ och framsteget är en för länge sedan avslöjad myt. Därför är kunskap något vi måste värna. Allt som sägs av forskare är aldrig sant och det spelar roll vem vi litar på. Vi människor är utlämnade åt oss själva och för att överleva måste vi samarbeta. För att detta samarbete ska fungera krävs kunskap, kritiskt förmåga och ansvar för vad man tänker, säger och hur man agerar. SFS kunskapssyn är som sig bör, jag menar, de är ju trots allt fortfarande studenter, grund och de har inte det perspektiv och den erfarenhet som deras lärare. Det som krävs för att kunskap ska kunna uppstå mellan lärare och student, och inte minst för att högskolepedagogiken ska fungera, är ödmjukhet. Var finns den i SFS utspel och deras sätt att bemöta lärarnas invändningar? Jag ser inget av det, och detta oroar mig. För högskolan håller redan av andra skäl på att dräneras på kunskap.

Lärande är en relation. Jag kan bara uttala mig om den halva jag ansvarar för. Varken SFS eller lärarkåren har svaret, men någon insikt om detta finns inte hos SFS, tvärt om blottar man ogenerat sin okunnighet och sitt ointresse. Man väljer att debattera med politiker, hellre än att utmana sina lärare intellektuellt i klassrum, på seminarier och på andra sätt i vardagen på högskolan, där kunskapen som de för övrigt själva hänvisar till, produceras. SFS vill att någon annan ska göra det som bara studenten själv kan göra. SFS letar efter en enkel lösning som ger dem den examen de tycker att de har rätt att få. Den synen på lärande vänder jag mig starkt emot, för den går fullkomligt på tvärs mot alla kunskaper jag, inklusive det jag vet om högskolepedagogik. Relationer bygger man inte genom att sätta sig på tvärs, genom att utebli från undervisningsmoment som inte är obligatoriska (för att läraren är "tråkig"), genom att sluta lyssna på oss lärare, eller genom att kräva att LÄRARNA ska göra mer än de redan gör när STUDENTERNAS resultat uteblir. Jag kan bara hjälpa dem som kommer till mig och ställer krav. Jag blir dessutom inte en bättre LÄRARE för att jag tvingas gå kurser, det blir jag genom att få intellektuellt utmanande frågor från engagerade studenter som är intresserade av KUNSKAPEN mer än examen och betygen. Frågor av typen: Hur lite måste jag göra för att få godkänt? som på senare tid blivit oroväckande vanligt i högskolesverige, får mig att i stället att tappa tron på undervisning, och den känslan minskas inte av att jag av studenter offentligen anklagas för att bete mig som ett argt och krängt barn.