Här publiceras tankar om (kultur)vetenskapens roll i samhället, och reflektioner över vardagen såväl utifrån kulturella som kunskapsteoretiska perspektiv. De första tio åren uppdaterades bloggen dagligen, men sedan 2021 publiceras en post i veckan, på söndagar. Alla åsikter som uttrycks är mina. Flyktlinjer är helt fristående från min anställning som lektor.
tisdag 14 april 2015
Andlighet
I och med att jag kom i kontakt med Freestyle Christianity har jag fått anledning att reflektera över frågan om andlighet. Vad är det? Vem, om någon, bestämmer över vad andlighet är? Behöver det nödvändigtvis ha något att göra med kyrka och präster? Ett nytt område, ett nytt perspektiv att närma sig gamla kunskaper. Ett område fyllt av nya kunskaper att upptäcka och erövra. Oerhört inspirerande att utmanas. Här finns massor med uppslag till bloggposter. Gör som jag brukar och kastar mig ut, tänker högt och hoppas att det finns välvilliga medmänniskor där ute som kan påpeka för mig om jag går vilse i tankarna. Tillsammans och i samtal växer kunskap ömsesidigt, det är min allt tydligare övertygelse, och däri finns en aspekt av andlighet, tänker jag.
Det var när jag var ute och promenerade på lunchen igår, i solen, längs Trollhätte kanal, som det slog mig att det jag upplevde där och då var ett slags andlighet. Känslan som kom över mig när jag tog mig bort från stressen, kraven och den överfulla mailboxen som ständigt pockar på uppmärksamhet, känslan av att inte bara vara vid liv, utan att vara medveten om just det, är en andlig upplevelse. Andlighet är att känna tacksamhet över att kunna röra sig, är att dra efter andan och känna hur syret ger liv och kraft. Andlighet kan vara ett glas vatten när man är törstig. En vän som lägger en hand på ens axel och bekräftar att hen ser en. Naturen, vårens värme som sakta vinner över vinterns bistra kyla. Det är andlighet, eller så vill i alla fall jag se på begreppet. Jag tror inte på Gud och som jag ser det är Gud snarast ett hinder för andlighet. Jag är ateist, men en troende ateist, ingen dogmatisk gudsförnekare. Jag tror på livet, på kunskapen och på samhörighet.
Kyrkan har inte monopol på andlighet. Religionens svar på frågan om livets mening är lika giltig som vilket annat svar som helst. Det är viktigt att svaret för att bli giltigt måste förhandlas fram mellan människor. Andlighet är en relation och har inget med Gud att göra. Det var när jag landade i den övertygelsen som frågan om andlighet blev viktig, relevant och värdefull för mig. Och så har det nog alltid varit inser jag. Mitt intresse för andlighet går långt tillbaka i tiden. När jag arbetade som bagare var det bara ett jobb, ett sätt att tjäna pengar. Det fanns ingen passion i arbetet och jag hittade ingen mening i det. För varje dag jag tillbringade i den världen dränerades jag på kraft och fick allt svårare att göra sådant som gav mening, som att läsa, samtala och lära. Till slut kom jag till en punkt där jag inte orkade längre, där snart sagt inget spelade någon roll längre. Då vågade jag språnget. Då sa jag upp mig och började läsa in gymnasiet på KomVux. Då började jag leva på allvar och fann meningen med mitt liv.
Ett av ämnena jag läste som student på universitetet på 1990-talet var kristendomens historia och filosofi. Det jag minns särskilt tydligt, det som kursen fick mig att inse, var att tro är något rörligt. Tro är liksom kultur förändring mer än något annat. Även om bibelns bokstav är låst är ordens innebörd och mening allt annat än fixerad. På den kursen talades det om framväxten av den kristna kyrkan, om debatterna, till exempel, om hur man ska se på jungfru Maria och hennes status som obefläckad? Hur går det ihop med det vi vet om barnalstring? Det var en av många liknande frågor som dryftades av kyrkofäderna under århundradena efter år noll i den kristna tideräkningen. Kyrkan växte fram i dialog och fixerades först när den vuxit sig tillräckligt stor och stark, det vill säga när det skapats en hierarki med makt att försvara. Är Gud, Jesus och den helige anden en och samma Gud, eller tre separata gudar? Det finns inget självklart svar på den typen av frågor och förslagen på tolkning var många. Kyrkofäderna fick strida för sin tolkning och den som förlorade fick välja mellan att svära trohet till vinnaren eller förkastas som kättare.
Kyrkomötet i Nicea år 325 var det första ekumeniska kyrkomötet. Först där, först då, antog kristendomen sin "slutgiltiga" form. 250 biskopar möttes för att lägga grunden till det som senare skulle bli den katolska kyrkan. Det var där som det beslutades att Jesus var gudomlig och att tre gudar i själva verket är en. Det var här som trosbekännelsen, efter många försök och bittra strider om orden och dess innebörd formulerades. Det var även här som Bibeln antog sin nuvarande form, det vill säga det beslutades vilka texter som skulle ingå och vilka som skulle uteslutas. Och här beslutades också att det som inte stod i överensstämmelse med kyrkomötets beslut, det vill säga den rätta tron, den andlighet som mötet beslutat om, skulle betraktas som heresi. Och sådär har det fortsatt, sådär har kyrkans företrädare hållit på. Förhandlingar har strandat, människor har uteslutits, fördömts och utbrytare har startat nya kyrkor. Svenska kyrkan är som bekant protestantisk och utgår från Luthers tolkning av Bibeln, från hans uppror mot den katolska kyrkan. Hans tro, som stred mot påvens, kom efter hand som hans tolkning av bibeln vann anhängare att resultera i ett förödande religionskrig som varade i 30 år och som drabbade Mellaneuropas bönder mycket hårt. Försvaret av den rätta läran är en historia om liv och död, bokstavligt talat. För mig kan det aldrig vara andlighet, det är kamp om makt, inget annat.
Andlighet handlar inte om att tvinga fram konsensus. Andlighet handlar om att känna samhörighet, med andra människor, med naturen och med livet på jorden. Andlighet handlar om att vara vid liv här och nu, inte om det som händer efter döden. Detta är min syn på andlighet, för mig är detta andlighet, men jag är lyhörd och samtalar gärna om begreppet och vilket innehåll det går att fylla det med. Inget är skrivet i sten ifråga om andlighet. Resonemanget om kyrkofäderna visar det och även den mest rabiata fundamentalist inser (om han bara tar sig tid att tänka efter och ett steg åt sidan för att få perspektiv) att allt som formaliseras har föregåtts av förhandling. Så ser livet ut, det befinner sig i rörlighet och förändras, liksom människan. Och en relevant andlighet och angelägen kan aldrig gå på tvärs mot livet, för då är det inte andlighet, då är det något annat.
Andlighet är viktigt, för utan mening förlorar livet sitt värde. Religion är inte så viktigt. Kyrkor är organisationer med makt över människor och deras tankar. Den som predikar den rätta läran bestämmer det som är obestämbart och använder makt för att driva igenom och försvara sin tro. Det är lika illa om det är kärlekens budskap som förkunnas som det är att fördöma otrogna och kättare. Rena läror är döda, för de kan inte röra sig, inte förändras. Andlighet behöver kunna andas. Hålla andan kan man bara göra korta stunder. Andligheten jag tänker på kan bara hållas en stund, sedan måste man släppa taget, tänka efter och skaffa sig perspektiv. Andlighet handlar om att iaktta livet, om att suga in livsluft och om att låta syret ge kroppen och tanken liv, men det handlar lika mycket om att andas ut, om att ge växterna kväve. Andlighet handlar om balans och relationer. Djuren behöver syre och växterna kväve. Båda andas in, andas ut. Andlighet är att vara del av den relationen, att ingå i den komplexa helheten, att vara ödmjuk inför livets skörhet. Andlighet är därför mångfald och hållbarhet, samtal och skapande av mening som förändras i takt med livet.
Ödmjukhet är ett avgörande inslag i den andlighet jag här försöker ringa in. Ödmjukhet inför olikhet och alternativa tolkningar. För mig har studier och sökande efter kunskap en andlig dimension. Där i tänkandet, skrivandet, lärandet uppstår meningen med mitt liv. Forskning är en andlig verksamhet, så länge sökandet efter kunskap och sådant som fungerar är fritt vill säga. Tyvärr uppvisar vetenskapen lika mycket tecken på kontroll, fastlåsning och krav på rättning i ledet, som många av kyrkorna. Vetenskapen som organisation är på många sätt samma andas barn som religionen. Likheterna är påfallande. För att göra karriär gäller det att säga rätt saker, i rätt forum och den som inte hänvisar till och citerar de rätta auktoriteterna betraktas som heretiker. Tilltron till den vetenskapliga metoden som vägen till Sanningen är närmast religiös och handlar lika mycket om tro som kyrkans sanktionerade lära. Vetenskap handlar om makt över tanken, det visar kraven på bekännelse till eviga sanningar som är utbredd inom akademin. Kunskapen (som aldrig går att fånga och låsa fast) närmar man sig indirekt, via formaliserade bedömningsinstrument snarare än genom kritiskt tänkande. Citeringar, publiceringar och utvärderingar är exempel på kontrollinstrument och det är det som går att väga och mäta som avgör var forskaren befinner sig i kunskapshierarkin, det vill säga hur nära man befinner sig sanningen. Inom alla discipliner finns det en eller några få auktoriteter som alla måste följa och när det uppstår kontroverser skapas nya discipliner. Rören där kunskapen låses fast och den rätta läran försvaras blir smalare och smalare och djupare och djupare. Alienationen och ensamheten växer när man bara umgås med likasinnade, inom ramen för självrefererande kotterier.
Andlighet kan lika lite som kunskap låsas in, låsas fast och tvingas på någon. Friheten i sökandet är därför central. Utan en fundamental öppenhet för ändrade åsikter och nyfikenhet på nya perspektiv är både religion och vetenskap meningslösa verksamheter som bara handlar om kontroll och förmering av makt. Mening uppstår i sökandet, mellan människor. När mina tankar möter dina och vi utmanas ömsesidigt växer båda och utvecklas vi tillsammans som människor. Att leva är att lära, lära nytt, lära om och att utmanas i sina övertygelser. Kunskap är inte ett mål som ska nås, det är en spännande resa i okänd terräng. Det är så jag ser på andlighet, som sökande efter något som är bättre, efter det som fungerar.
Andlighet är en nomadiserande verksamhet, är rörelse. Andlighet är samtal, både det som händer i mötet och det som mötet resulterar i. Emergens är ett annat sätt att definiera andlighet, skapande av mångfald och upprätthållande av liv. Andlighet är komplext, icke-linjärt och går aldrig att definiera, det är sökandet efter definitioner och samtal om olika förslag på definitioner som är det viktiga. Andlighet är ett slags struktur, men den saknar centrum. Rhizom, aktörer sammankopplade i nätverk. Det är andlighet för mig. En ömtålig kvalitet som måste visas omsorg och som måste tas om hand, liksom livet på jorden och den tid som var och en av oss får oss tilldelad.
Andlighet är känslor av samhörighet, upptäckarglädje, utmaningar och ömsesidighet. Det fungerar som sammanfattning, i alla fall för mina tankar om andlighet just nu. Det kan komma att ändras, för det är också en central aspekt av andlighet: förändring, rörelse och liv.
Etiketter:
Synteism och andlighet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar