Moralens geologi 46

Denna serie närmar sig slutet. Detta är upploppet. Vad kommer sedan? Vad ska jag skriva om efter att detta samtal nått vägs ände? Kanske, som det känns just nu blir det så, skriver jag om kroppen utan organ. Vi får se. Lovar som vanligt inget, det blir som det blir. Jag är en tankens nomad som rör mig, framförallt är jag i rörelse. Resan har inget mål och den får sin mening här och nu, i det jag gör och är upptagen med för tillfället. Tankar går in i och ut ur varandra. Just nu och vid sidan av allt annat läser jag som bekant Alexander Bards och Jan Söderqvists senaste bok. Den handlar bland annat om just detta, om meningen med livet. Finns meningen utanför, eller innanför, är den transcendent eller immanent? Deras tes, som jag stämmer in i, går ut på att meningen skapas mellan oss som lever här. De menar att mening är det som är här och det som är nu, inte det som kommer senare eller (ännu värre) efter döden. Så vill jag se på mitt liv och det jag gör. Jag befinner mig i rörelse, tillsammans med allt och alla andra, och meningen skapas i mellanrum. Att sitta och skriva på bloggen är för mig att skapa mening i mitt liv, och om mina tankar kan vara till hjälp för andra ökar det värdet med det jag gör, även om jag framförallt skriver för att ge mitt liv mening. Jag är jag, men jag blir den jag är i relation till dem och det jag interagerar med. Ingen människa är en ö, och fri kan bara den (människa) vara som inser detta och hur beroende hen är av andra. Detta förstår inte alla. Framförallt män med makt har svårt att inse att de är ingenting utan sina medmänniskor och alla de relationer och ömsesidiga beroenden de oundvikligen är en del, och även beroende, av.

P G Gyllenhammar får illustrera detta, eller hans självbiografi får fungera som illustration. Oberoende är stark, heter den. Vem är oberoende, egentligen? Alla är beroende av något och ingen kan leva som människa utan relationer till andra. Att vara människa är att ingå i relationer (inte bara) med andra människor. P G vill vara oberoende, vill utstråla autonomi. Jag kan tycka synd om honom, för han har inte fattat vad det handlar om. Han ser sig som en self made man, och han är stolt. Det förstår jag, men oberoende är inte ett tecken på styrka, det är närmast ett tecken på en psykisk sjukdom. Jag säger inte att P G är det, men en psykopat är det närmaste en människa kan komma oberoende. Fast det kommer med ett pris, för den som inte kan knyta an till andra känslomässigt blir ensam. Fast ingen står utanför eller över relationer. Alla ingår i flera relationer, blir till tillsammans med resten av världen. Du och jag är två, men redan det är en ansenlig mängd. Ungefär så inleder Deleuze och Guattari sin bok 1000 Platåer. Det är ett sätt att beskriva och förstå vad ett strata är, fler än en men färre än många. Delar (både materia och det som är immateriellt) och mellanrummen som förenar dem. Om detta handlar moralens geologi, om strata. Lager överlagrade av andra lager.

Parallellt med vart annat pågår olika processer. I samhället, på jorden och inne i mitt (och ditt) huvud. Kanske kan dessa parallella processer tagna tillsammans betraktas som ett slags strata? Kultur kan förstås som strata, på strata med mellanrum som förenar dem. Det handlar om en komplex och föränderlig helhet. Jag är osäker, erkänner det, men tror det går att få ihop ovanstående tankar med innehållet i texten av Deleuze och Guattari. En sammansatt helhet, som hålls samman av ett mellanrum.  

Then there was the system of the strata. On the intensive continuum, the strata fashion forms and form matters into substances. In combined emissions, they make the distinction between expressions and contents, units of expression and units of content, for example, signs and particles.

Strata är lager på lager, inklusive mellanrum. Strata är de brott som finns i tillvaron och som gör att vi kan uppfatta tiden, det som skiljer det ena från det andra, men även det som håller ihop delarna. Allt är del av samma emergenta helhet, på samma sätt som du och jag och djuren och växterna vi omger oss med är del av livet på jorden. Helheter är uppdelade i aspekter, som förenas och skiljs åt av mellanrum. Och därmed blir mellanrum inte det samma som tomhet. Det är viktigt, mellanrummen bär på minst lika mening som delarna. Ingen av delarna eller mellanrummen är oberoende, helheten är uppbyggd av och förändras relationellt. Relationer är därför viktiga och strata är sammanhållna helheter, eller ett slags relationellt fenomen.

In conjunctions, they separate flows, assigning them relative movements and diverse territorialities, relative deterritorializations and complementary reterritorializations. Thus the strata set up everywhere double articulations animated by movements: forms and substances of content and forms and substances of expression constituting segmentary multiplicities with relations that are determinable in every case.

Relationer, rörelse och sammanhållning. Delar och mellanrum. Där skapas världen och meningen med livet. Förändring är den enda konstanten. Förändring är det som upprepas, det som ständigt återkommer. Rörelsen stannar aldrig, men den kanaliseras och delflöden av den klipps av vilket temporärt hindrar flödets karaktär, men ingen är och förblir vad det varit. Ingen är oberoende, alla är relationella. Vi behöver varandra lika mycket som vi behöver vara för oss själva ibland. Jag är den ende som är jag, men det ödet delar jag med allt och alla andra, det gör mig inte unik. Tvärtom, det är ett trivialt påstående som gäller alla.

Such are the strata. Each stratum is a double articulation of content and expression, both of which are really distinct and in a state of reciprocal presupposition. Content and expression intermingle, and it is two-headed machinic assemblages that place their segments in relation.

Jag blir jag i andras ögon. Min kropp är materia som får mening genom att ingå i ett kulturellt sammanhang och jag blir jag när du ser och bemöter mig. Vi är de relationer vi ingår i, ingenting annat. Du och jag är dubbla artikulationer för varandra. Vi är inget utan varandra. Och mellanrummet mellan oss är det som förenar och skiljer oss åt. Form och innehåll är två sidor av samma sak, olika aspekter av samma, sammanhållna helhet.

What varies from stratum to stratum is the nature of the real distinction between content and expression, the nature of the substances as formed matters, and the nature of the relative movements.

Detta är ingen enkel passage. Men vad vore då poängen att jobba med texten? Tänker på studenterna jag möter i mitt arbete, som tycker det är svårt och stannar där. När de stöter på motstånd vill de att jag ska förklara, ända tills de förstår. De vill och orkar inte jobba med sådant de inte förstår. Men hur ska de då kunna komma vidare i sin intellektuella utveckling? Jag skulle vilja lägga den här typen av texter i deras händer, jag skulle vilja läsa Deleuze och Guattari tillsammans med mina studenter. Tyvärr tillåter inte nuvarande regler det, för det måste finnas ett tydligt och klart mål med kursen, och detta mål måste jag arbeta mot och leda studenterna fram till. Utbildning är redundant, är upprepning av det samma. Blir mer och mer trött på det, för akademin som helhet håller på att utvecklas i den riktningen. Idag ska man uppfylla mål, man ska visa att man kan det som någon annan redan vet. Utbildning har blivit ett mål, istället för en resa. Fast om jag ska vara konsekvent i mitt tänkande finns inget annat att göra än att enträget påpeka detta, för att försöka förändra helheten inifrån. Jag är inte autonom, har inte skådat ljust och kan inte hävda att jag har rätt och alla andra fel. Jag har ingen relation till akademin, jag är i en relation med den och med alla andra.

We may make a summary distinction between three major types of real distinction: the real-formal distinction between orders of magnitude, with the establishment of a resonance of expression (induction); the real-real distinction between different subjects, with the establishment of a linearity of expression (transduction); and the real-essential distinction between different attributes or categories, with the establishment of a superlinearity of expression (translation).

Tre sätt att definiera skillnad. 1. Induktion, det vill säga en förståelse uppbyggd underifrån genom att stapla iakttagelser på varandra, genom att närma sig en omvärld man inte fullt ut kan bli del av och som man aldrig kommer fram till. 2. Transduktion, det vill säga att nästla sig in i någon, genom att aktivt närma sig det man interagerar med, genom att agera tillsammans och överta delar av det som är den andres. Att överbrygga mellanrum och öppna upp sig för den andre och det andra. 3. Översättning, genom att resa anspråk på att fullt ut förstå, genom att bli den andre.

Tre sätt, som jag inte själv riktigt förstår, men som jag försöker använda på det sätt jag förstår orden och dess innehåll. Kanske är jag ute och cyklar, men jag lär mig i alla fall massor under vägs och jag har inga problem att ändra mig om jag inser eller övertygas om att jag har fel och att det finns en bättre förklaring. Induktion handlar, om jag tänker på det i antropocentriska termer, om ett jag som är intresserad av andra men som bevakar sin autonomi som håller distans. Transduktion är en som interagerar och som insett sitt beroende av allt och alla andra, som går in med liv och lust i relationerna hen är del av och låter sig influeras och som influerar, som utbyter erfarenheter. Översättaren så, känner inga gränser, hen övertar och uppgår i den andre. Tror sig veta hur andra är och tänker, känner och vad de behöver, bara utifrån sig själv och sina behov.

Sådär, ungefär, tänker jag. I alla fall just nu. Och med detta sagt tar jag med mig en bok och sätter mig på balkongen i solen och läser. Det är mitt sätt att ta vara på det som är och nu, mitt sätt att leva och fördjupa relationen med omvärlden.