Vad är en villfarelse? Vad är kunskap? Om detta råder det delade meningar, och så länge det är så att alla inte är överens är allt i sin ordning. Detta är stora och avgörande frågor. Fruktansvärt svåra frågor med svar som ligger utanför de flestas fattningsförmåga. För att kunna föreställa sig ett svar och sedan kunna avgöra vad som är ett bra svar krävs inte bara förmåga, utan tid och lärda samtalspartners. Ingen kan avgöra vad som är sant helt på egen hand. Tyvärr är det inte så det ser ut, för det finns idag inte utrymme för osäkerhet. Därför är alla tvärsäkra på sin sak, för att ge sken av att det man hävdar är välgrundat, för att det idag är viktigare var och hur man säger det man hävdar, än vad man faktiskt hävdar. Enligt rådande logik är det så frågor rörande kunskap avgörs. Men vad säger att det går att lita på rådande logik? Tittar vi på hur det har sett ut inser vi snart att svaren på frågorna har skiftat över tid och sammanhang. Så, vad är sant, vad är kunskap och vad är en villfarelse?
Nietzsche avslutar serien aforismer om förnuftet, i Avgudaskymning, med följande berättelse i sex "akter". Varje epok i kunskapens historia, från Platon till Positivismen och vidare, fångas träffsäkert med några få ord.
Hur den "sanna världen" till slut blev en fabel
Historien om en villfarelse
1.Den sanna världen, uppnåelig för den vise, den fromme, den dygdige -- han lever i den, han är den.
Jag är vägen, sanningen och livet, sa Jesus. Kunskapssynen är den samma som hos Platon. Kunskapen finns inlagd i världen, för oss människor att upptäcka. Och den som har makten kan också resa anspråk på sanningen. Kunskap som något man har, och något som en gång för alla kan avgöras. Här finns inte något utrymme för osäkerhet, antingen har man fel eller så har man rätt. Invändningar blir hotfulla och kunskapen försvaras till sista blodsdroppen.(Idéns äldsta form, relativt klok, enkel, övertygande. Omskrivning av satsen "jag, Platon, är sanningen".)
2.Den sanna världen, ouppnåelig för ögonblicket, men utlovad för den vise, den fromme, den dygdige ("för syndaren som gör bot").
Här har vi flyttat oss fram till medeltiden. Detta är kyrkans syn på kunskap. Full insikt om världen är fördold för människan så länge hen lever, men efter döden, förutsatt att man lever sitt liv enligt kyrkans regler, kan den nås. Det är som upplagt för makt, för om kunskapen är ouppnåelig för oss levande, då ligger fältet öppet för den som gör anspråk på att vara Guds företrädare på jorden att utöva oinskränkt makt över alla som lever.(Idéns vidareutveckling: den blir finare, försåtligare, mer ogripbar -- den blir kvinna, den blir kristen ...)
3.Den sanna världen, ouppnåelig, obevisbar, omöjlig att utlova, men redan såsom tänkt en tröst, en förpliktelse, ett imperativ.
Immanuel Kant medlade mellan empirister och rationalister, som under upplysningen utmanade kyrkans makt över kunskapen, genom att undersöka världen. Aningen med hjälp av sinnena eller logiken. Kants berömda kompromiss går ut på att det inte är möjligt att nå kunskap om tingen. Det enda människan kan veta något om är hur världen upplevs. Här finns rötter till Platon, men idévärlden har ersatts med kyrkans dunkla sanningsbegrepp, som är något som får anstå till efter döden.(I grunden den gamla solen, men genom dimma och skepsis; idén har blivit sublim, blek, nordisk, köningsbergs.)
4.Den sanna världen -- ouppnåelig? I varje fall ouppnådd. Och som ouppnådd även okänd. Följaktligen inte heller tröstande, befriande, förpliktande: vad skulle något okänt kunna förplikta oss till? ...
Under 1800-talet formerar sig en framgångsrik vetenskaplig skola som fortfarande lever och som i högsta grad är relevant; Positivismen. Även pragmatismen, som på många sätt är samma andas barn passar in på denna karakteristik. Även om människan ännu inte har nått kunskap så är det i alla fall möjligt. Och det hoppet lever än. För varje ny upptäckt är det som vi närmar oss sanningen med stort S, som om vi faktiskt håller på att avslöja världens allra innersta hemligheter. Det finns kraft i den rörelsen och även om frågan om kunskapen långt ifrån är avgjord är det positivismen som har tolkningsföreträde idag.(Grå morgon. Förnuftets första gäspning. Positivistens hanegäll.)
5.Den "sanna världen" -- en idé som inte längre är till någon nytta, inte ens förpliktigande längre -- en idé som blivit onödig, överflödig, följaktligen en vederlagd idé: låt oss avskaffa den!
Här förebådar Nietzsche postmodernismen, som söker kunskap om hur sanningar skapas. En prisad företrädare, som arbetar efter vetenskapliga metoder, som passar in på denna kunskapssyn är Bruno Latour. En värld och ett samhälle där alla frågor inte får ställas är inget kunskapssamhälle. Och om sanningen inte får utmanas är det ingen sanning som försvaras, det är makt och inflytande det handlar om. Tänker närmast på debattartikeln om postmodernismens sanningsrelativism som jag bloggade om för någon vecka sedan.(Ljusan dag: frukost; återvändandet till bon sens och munterhet; Platons skamrådnad; alla fria andars helveteslarm.)
Här är mänskligheten inte ännu, men kanske i en framtid när kunskapen är en fråga som angår alla. I ett annat samhälle, med en annan syn på vetande och sökande efter kunskap. Framtiden skapas av oss, så vill vi dit räcker inte att slå sig till ro. Du och jag och alla andra måste agera för att nå dit, för att utveckla en annan syn på kunskap än den vi har idag och som skolan och utbildningssystemet skapats kring. Detta är övermänniskans kunskapssyn, ett vetande för den som kan hantera komplexitet och som inte räds paradoxer. Kunskap för kunskapens skull och världen som den är och fungerar, det är vad det handlar om här. Där är vi som sagt inte. Inte än, men vi kan komma dit om vi vill och är beredda att göra vad som krävs.6.Den sanna världen har vi avskaffat: vilken värld blev kvar? den skenbara kanske? ... Ingalunda! med den sanna världen har vi också avskaffat den skenbara!
(Middag; den kortaste skuggans ögonblick; den längsta villfarelsens slut; mänsklighetens höjdpunkt; INCIPT ZARATHUSTRA.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar