Det måste få bli fel för att kunna bli rätt

Tilliten, eller snarare bristen på tillit, är kärnan i problemen som syns snart sagt överallt. Den växande oförmågan bland människor att bry sig om och lita på varandra. Vad beror det på, att färre och färre känner tillit? Ja inte beror det på att man inte kan lita på nästan, för tillit är en av de mest grundläggande mänskliga egenskaperna. Om barnen inte kunde lita på sina föräldrar hade de gått under och allt annat hade följt med dem i fallet. Tillit är utgångsläget och grunden för allt. Det är inte där skon klämmer.

Problemet kommer som så ofta in från sidan och växer ur något som införts av omsorg och för att göra allt bättre. Det var inte så att det fanns bristande tillit, och så infördes kontrollsystem för att garantera en måluppfyllelse som annars vore osäker. Fast det var inte ens så att mål inte uppfylldes, för det är också en grundläggande mänsklig egenskap, att göra rätt för sig. Kan man så vill man sägs det ofta i utbildningssammanhang och det är en klok iakttagelse. Den som gör ett dåligt jobb mår dåligt, det är med andra ord av ren självbevarelsedrift som människor litar på varandra och utför sina uppgifter efter bästa förmåga.

Varför har alla dessa kontrollsystem införts då, varifrån kommer det behovet? Den frågan är inte helt enkel att svara på. Problemet är komplext, annars hade vi aldrig famlat så i blindo som vi gör när vi konstaterar att kunskaperna sjunker, att tilliten minskar, arbetslösheten ökar och samhällets sociala kapital löses upp. Lösningen är dock inte fler kontrollsystem, för det innebär mer av samma medicin som försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i. Lösningen är att ta ett steg åt sidan och betrakta helheten lite från sidan. Och det behövs tid för att se mönstret, så eftertanke och kritisk analys är också viktigt. När detta efterfrågas händer dock något. Ingen är mot analys, eftertanke och alternativa perspektiv, alla är för. Därför borde det vara enkelt. Men så var det detta med ekonomin. Det kostar pengar att bygga in marginaler, att stanna upp och tänka efter, att analysera komplexitet och gå till botten med olika problembeskrivningar.

Det kostar pengar. Vi har inte råd! Vi måste skära ner, spara och effektivisera! Känns dessa ord igen? Alla har hört invändningarna, alla tvingas hantera situationer av detta slag. Ekonomiseringen är det som skapar behov av kontrollsystem, som får alla att vändas mot varandra och som får tilliten att krackelera. Känslan av att ingen kan lita på någon kommer inte utifrån, den växer fram mellan oss och genom det vi gör och hur vi tänker. Problemen är våra och kommer sig av vår längtan efter pengar, som paradoxalt nog gör att kostnaderna ständigt ökar, vilket får som konsekvens att systemet vänds in mot sig själv i ett slags feed-back-loop som förstärker behoven och får tilliten att minska än mer. Alla tvingas bli vaksamma och färre delar med sig av sina resurser och kunskaper.

Kravet på prestation, som följer i spåren av ekonomiseringen, tvingar fram bristande tillit, som leder till minskade marginaler, ökade risker och som förstärker längtan efter nya och bättre KONTROLLSYSTEM som i sin tur leder till ökat behov av administration som kostar pengar och som gör att det måste sparas än mer. Här finns problemet, mellan dig och mig, mitt i vår vardag. Lösningen är med andra ord hur enkel som helst. Det räcker att vi börjar lita på varandra, att vi ökar vårt överseende med misstag och att vi ser till att det finns marginaler och tid för eftertanke och analys. Det är ENKELT, inte svårt. Men just därför hopplöst komplicerat. Vi har skapat ett system som gått i baklås. Det är roten till alla problem som det dagligen och stundligen förs fram nya lösningar på, som spär på problematiken och som ökar det skenbara behovet på sådant som trasslar in oss alla allt mer i den härva vi befinner oss i och som gör att vi får allt svårare att lita på varandra.

Problemet är att det måste få bli fel för att kunna bli rätt och bara om tilliten kan och får brista ibland kan människor börja lita på varandra. Nyckeln till lösningen handlar om att inse och förstå hur bräckligt livet och samhället är och att det aldrig någonsin eller någonstans finns några som helst garantier. Därför är livet så värdefullt, för att allt när som helst kan ända med förskräckelse. Om fler förstod detta och agerade oftare i enlighet med den insikten skulle det inte vara lösningen, men det skulle innebära att den negativa trenden kanske kunde vändas och att lösningen vi alla sitter fast i skulle kunna börja lösas upp. Lösningen är med andra ord insikt om att det inte finns någon LÖSNING. Det handlar om att vi måste börja förstå att det enda vi kan göra är att lita på varandra, för om vi inte gör det kommer ingen annan att göra det åt oss och det går aldrig att tvinga fram något sådant som tillit.

Om vi accepterade att elever kan och får misslyckas i skolan skulle den uppväxande generationen förstå vad som krävs för att lyckas och de skulle lämna skolan redo för livet. Som det är nu lämnar de skolan med betyg som inget betyder och med en fatal och helt grundlös tro på sin egen förmåga. Genom att inte låta unga misslyckas (i en förlåtande miljö) skapas ett samhälle där ingen kan lyckas, på riktigt. Genom att uppmuntra och curla, och genom att skapa ett system som bygger på bevakning och kontroll, byggs en låtsasvärld upp som är kall och instrumentell.

Intern tillit har allt mer ersätts med extern kontroll. Jag vänds mot dig, det växer upp murar mellan oss och skapas kompensationsbehov som gör att fler kräver mer pengar som behövs för att kunna köpa "lycka". Klart att ingen litar på någon annan då. Klart att det behövs kontroll, effektivisering och jakt på kostnader. Klart ingen kan slå sig till ro. Självklart finns inget tålamod med misslyckande. Det är som sagt inte bristande insikt som är problemet, få saker är så pass genomanalyserade som bilden av dagens problem. Det är inte där det brister. Det är tilliten som är problemet, det vill säga bristen på tillit.