Mina år i akademin 20

Återvänder i tankarna till våren 1997. Det året är det mest omtumlande året i mitt liv. Redan det som hände första halvan av året gör att det kommer högt upp på listan, men det skull hända mer. Om det var jag dock fortfarande lyckligt ovetande de där dagarna av väntan, medan våren vaknade på allvar. Jag våndades en hel del. Arbetade i bageriet. Läste böcker och artiklar om lastbilsförare och planerade för intervjuer. Rastlös är det ord som kanske bäst beskriver min känsla under veckorna efter mötet på Volvo, innan beskedet. Den väntan var visserligen jobbig, men inget stod och föll med beskedet, för oavsett vad man sa på Volvo var jag ju fortfarande doktorand. Även om jag inte fick pengar hade jag försäkrat mig om fortsatta studier. Det kunde inget ta ifrån mig, rätten att studera.

Där stannar jag upp, mitt i berättelsen. Jag ska avsluta bloggposten med att berätta hur det gick, men jag vill först reflektera lite över detta med studier i ljuset av det som hänt under veckan som gått. Rubriken på denna serie bloggposter är, Mina år i akademin. Vad jag försöker göra här är att visa dels hur min väg genom akademin sett ut, dels förklara min tacksamhet över allt jag fått uppleva. Dels inser jag nu att denna serien poster faktiskt också handlar om att försöka förklara varför jag blir så bedrövad över det som hänt och det som håller på att hända.

Akademin ser helt annorlunda ut idag än för 20 år sedan. Villkoren för kunskapsproduktion har dock inte förändrats, så målet borde vara det samma: Kunskap, fördjupad förståelse och lärande. Samhället och kulturen har förändrats, dramatiskt, men genetiskt är människan den samma över årtusenden. Akademin borde inte behöva förändras, för dess viktigaste uppgift och mest grundläggande förutsättningar har inte nämnvärt förändrats. När förändringens vindar blåser är trygghet och kontinuitet viktigare än någonsin, eller borde vara det. Trots detta har akademin under de år jag befunnit mig i den förändrats dramatiskt, och förändringen har dessutom accelererat under den allra senaste tiden. Den allvarligaste förändringen och det som oroar mig mest av allt är att fokus allt mer flyttas från innehållet till formen. Utbildning ska inte (enligt dem som har makten över utbildningspolitiken) vara en passion, det ska vara en strikt kontrollerad, mål- och kvalitetssäkrad samt effektiv väg fram till examen. Denna instrumentella syn på utbildning fanns inte när jag läste, varken hos mina lärare eller hos mig. Jag läste inte för att få någon examen och inte heller för att öka min inkomst, jag läste för kunskapens skull och för att utvecklas som människa.

Kanske kan detta förklara, dels en del av problemen, dels varför lösningarna som presenteras och implementeras inte leder till önskat resultat? Kanske, jag vet så klart inte. Jag kan bara konstatera att SFS i sin rapport som jag skrev om igår ger uttryck för en väsensskild syn på vad utbildning är, jämfört med den syn jag hade som student och som även mina lärare på den tiden hade. Den synen på kunskap möter jag också i min vardag som lärare idag, och jag famlar därför i blindo. Jag vill att mina studenter ska lära sig lika mycket och få med sig lika mycket från sina studier som jag fick av mina. Det enda jag kräver som lärare är att studenterna visar att de vill lära. Gör de bara det kan allt annat lösas, dåliga förkunskaper, bristande förståelse och dåligt självförtroende. Det spelar ingen roll, så länge viljan att lära finns där och så länge studenterna lägger ner tiden som krävs. Tyvärr talar ingen om det idag, man talar om problemen och debatterar olika lösningar. Och SFS svarar med att lägga HELA ansvaret på oss lärare. De menar att studenterna investerar en massa och att de därför har rätt att kräva en god utbildning, som om det var en handelsvara. SFS uppför sig med andra ord som de kunder som rådande utbildningspolitik gjort dem till. Inte minst därför blir det så smärtsamt att tvingas uppleva det som händer, för jag förstår dem samtidigt som jag aldrig kan spela med i det spelet, för jag är och förblir trogen kunskapen.

Jag vägrar överge tron på kraften i kunskapen (och det kunskaps begrepp jag utgår från är vidast möjliga, det viktiga är inte ordet, formen, utan innehållet och det kan se väldigt olika ut). Så länge vi talar om kunskap, så länge vi bryr oss om innehållet, spelar det ingen som helst roll om vi är överens eller ej. Så länge vi samtalar om och bryr oss om INNEHÅLLET och varandra, så länge undervisning handlar om möten mellan två parter som närmar sig kunskapen från var sitt håll, utifrån respektive parts förutsättningar, med ömsesidig respekt för varandra, är det kunskapsutveckling och lärande vi sysslar med. Bara genom att samverka kan undervisningens kvalitet öka, och samverkan kräver att båda parter gör vad som krävs av dem. I ljuset av dessa insikter framstår krav på 10 veckors högskolepedagogik för lärare som ett hån. Jag skulle aldrig ha drömt om att tänka så när jag var student. Och tro mig, jag mötte massor av, med pedagogiska mått mätt, urusla lärare. Men så länge de talade om sina kunskaper och så länge jag själv engagerade mig var det aldrig några problem. Jag ville lyssna och jag vill lära, och jag läste och läste och fortsatte läsa även om jag ibland inte fattade. Studenterna idag ger upp och kräver att jag ska förklara, så att de slipper jobba med texterna. Den synen på kunskap och lärande ligger helt i linje med kraven på mer PEDAGOGIK.

Detta är en tendens som även finns inom forskningen, och det gör inte min oro mindre. Även forskning handlar allt mer om form och allt mindre om forskning. Det viktiga är att reglerna följs (reglerna för referenser, för rubriker, för metod och teori och vilken forskning och vilka forskare man relaterar till). Granskningen av det vetenskapliga resultatet utförs allt mer enligt mallar. One zice fits all. Kvantitet istället för kvalitet. Igår på personalmötet fick vi veta att för att arbetet ska räknas måste det publiceras i följande journals ... Kvaliteten garanteras inte genom vad man skriver, utan var man publicerar sig. Det faktum att jag igår sände ett bokmanus för påseende till ett erkänt kvalitetsförlag spelar ingen som helst roll. Och skulle manuset antas och ges ut kanske jag får en klapp på axeln, men det betyder ingenting! När resultaten uteblir och kvalitetsproblemen ökar är det mer av samma som läggs fram som lösningen. Mer fokus på form, på bibliometri och utanpåverk.

Fortsätter det kan snart ingen tänka självständigt, vilket vore en katastrof. Ser här paralleller till det som håller på att hända på dagens arbetsmarknad där automatiseringen går allt snabbare och allt fler arbeten ersätts av robotar. Roland Heickerö skriver följande i dagens tidning:

Under den senaste tiden har en rad rapporter, dokument och böcker tagit upp den megaförändring vi är inne i nu – den tredje industriella revolutionen – som bland annat kännetecknas av höggradig automatisering, robotisering och autonoma självgående system. Det här kommer att ge en enorm påverkan inte enbart på arbetslivet utan även på samhället i stort. Det man inte nämner lika frekvent är vilka utmaningar som förändringen medför avseende nya hotbilder, risker och krav på säkerhet.

Inom en relativt kort tidsperiod kommer vi att se mer eller mindre helautomatiska fabriker där insatsvaror kan raffineras till färdiga produkter utan människans direkta aktivitet vid såväl tillverkningen som i den administrativa processen.

Vad som är orsak och vad som är verkan här är omöjligt att uttala sig om. Kultur är en komplex, ömsesidig, förändringsprocess som ingen står utanför. Allt och alla påverkas. Människan har dock en viktig egenskap som aktivt och medvetet kan påverka förändringens riktning, möjligheten att agera annorlunda. Vill vi kan vi motarbeta utvecklingen. Styra den går inte, men om vi inte gör motstånd utan istället anpassar oss accelererar den negativa utvecklingen och det som skulle ge oss trygghet och goda resultat vänds till sin motsats.

Paradigmskiftet mot självstyrande intelligenta nätverk och system och helautomatiska processer innebär förutom en rad etiska dilemman och fördelningspolitiska frågeställningar mellan arbete och kapital, även en uppkomst av nya hot, risker och sårbarheter. Dessa måste kunna hanteras. Strategier, tekniker och metoder för ökad säkerhet behöver utverkas inom hela spektrat av funktioner som berörs av utvecklingen. Ett första steg är att föra en öppen diskussion kring den tekniska utvecklingen och dess sociala och säkerhetsmässiga konsekvens så att tekniken blir till hjälp och inte ett hot.

Jag kan bara instämma, men för att kunna föra en öppen diskussion byggd på kunskap och med ökad förståelse som mål krävs en väl utvecklad förmåga till kritiskt, självständigt arbete. Och det är ord som allt fler av dagens studenter inte förstår. I min mailbox ligger till exempel ett långt mail som jag ska svara på på måndag, från en ambitiös och duktig student, som handlar om just detta med självständighet. Vad är det och vad menar du, frågar studenten. Klart vi får problem då, när automatiseringen även tagit sig in i akademin och när inte ens forskare får tänka själva. Detta oroar mig enormt mycket. Jag sökte mig till akademin för kunskapen och innehållet, inte för formen eller någon titel.

Skillnaden mellan nu och då är enorm. När jag antogs som doktorand antogs jag, kort och gott. Jag skrevs in på doktorandutbildningen och sedan var det upp till mig att göra vad som krävdes, eller i alla fall låg ansvaret för lärandet helt och hållet på mig. Det var som som fick ställa krav, komma med förslag, be om hjälp och göra allt arbete. Sedan fick jag hjälp och stöd. Dokumentationen var minimal. Allt fokus låg på innehållet. Självklart förstår jag att alla inte klarar av att ta ett så pass stort ansvar och jag menar heller inte att det var oproblematiskt eller att det var bättre förr. Det är inte för att propagera för en återgång till hur det var jag skriver. Jag skriver för att ge perspektiv, för att visa hur det var eller i alla fall hur jag upplevde det. Framförallt skriver jag för att jag bryr mig om akademin, som är mitt hem och den bästa platsen jag kan tänka mig. Och det menar jag även om det ser ut som det gör idag och trots att jag allt oftare tvekar på om jag ska fortsätta. Det finns ingen annanstans där det är bättre. Samhället är som sagt en helhet och ingen kommer undan kulturen, som sedan början av 1990-talet varit mitt studieobjekt och forskningsområde. Boken jag sänt till förlaget heter, Studier av förändring, i rörelse. För en angelägen kulturvetenskap i takt med tiden. Den handlar om alternativa vägar fram och framförallt om verktyg för förändring. Den boken är frukten av alla mina år i akademin. Det är ett helt igenom självständigt verk där jag satsat allt på innehållet, kunskapen, lärandet och det som är viktigast. Jag har där tagit mig alla de friheter som förvägras mig i akademin idag. Men nu var det inte detta det skulle handla om, utan om den där våren 1997.

Det kom ett besked någon månad senare. Volvo hade valt ut mitt projekt som ett av dem de ville gå vidare med. Letar i mina gamla papper. Hittar anställningsbeviset. Forskning 100% står det. Från och med 970601 till och med 19981130. Titeln var: Forskningsassistent och lönen 14000:- Lyckan var fullkomlig. Härmed var empiriinlsamligen till mitt avhandlingsprojekt garanterad. Jag svävade på moln efter mötet på Volvo i slutet av maj där förutsättningarna gavs. Äntligen!

Under sommaren gjorde jag intervjuer och besökte Vänersmuseet i Lidköping där jag fick nys om att det fanns arkivmaterial som jag hade användning av. Jag reste till Helsingborg och andra ständer och sökte upp några av chaufförerna jag åkt lastbil med under förstudien. Jag och familjen besökte Tånga hed utanför Vårgårda för där anordnades en utställning med lastbilar och så fort jag hittade en artikel eller något som handlade om lastbilar eller chaufförer samlade jag på mig det. Nere i källaren står fortfarande, av nostalgiska skäl två sparade flyttkartonger med material. Jag anmälde mig även till Nordiska Sommaruniversitets (som för övrigt är hotat, för att politikerna inte anser sig ha råd?!) möte i Mariefred, som följande poster kommer att handla om. Följande får sammanfatta denna post, denna vecka och även det som hänt i akademin och med synen på kunskap sedan sommaren 1997. Orden kommer från artikeln jag läkat till i parentesen och är skrivna av  en lång rad prominenta forskare med lång erfarenhet av kunskapsproduktion.

NSU är frukten av ett kontinentalt universitets- och lärdomsideal korsat med en nordisk förenings- och folkbildningstradition. I ett samhälle präglat av New Public Management framstår emellertid de kollegiala beslutsformerna som en belastning. I sitt förslag skriver Nordiska ministerrådet att NSU är trögrörligt på grund av de demokratiska processerna. Enligt detta synsätt bör forskningens innehåll inte styras av utövarna själva, utan av forskningsråden.

Om bildningsidealet är vägledande följer emellertid andra slutsatser för hur akademiska och kulturella verksamheter bör bedrivas, vilket kan illustreras med avstamp i två inlägg i den pågående debatten om bildning. Jasenko Selimovic skriver att bildning är en väg till individuell utveckling som inte får underordnas statens behov (DN 18/3). Jenny Maria Nilsson försvarar bildningsidealet mot anklagelsen om elitism. Bildning är en förutsättning för klassresor och för utjämnandet av ekonomiska villkor (SvD 4/4). Historiskt sett har dock bildning varit nära förbunden med statskonsten, och därmed med de styrande klasserna. Det finns en lärdom att dra av detta, inte med avseende på det faktum att bildning var förbehållen samhällets övre skikt, utan för att den försökte inpränta omdömesförmåga i de styrande. Är bristen på dylika bildningsideal hos dagens makthavare förklaringen till varför stödet till autonoma bildningsinstitutioner som NSU alltmer undergrävs?