Hur gör man när kartan inte stämmer med verkligheten?

Vissa saker, framförallt vissa egenskaper, går inte att formalisera och fånga, för då förvandlas de och blir till något annat. Det spelar ingen roll hur mycket man vill eller hur mycket resurser man har till sitt förfogande. Det är ett omöjligt uppdrag, ett fåfängt, tids och resurskrävande, försök att uppnå det omöjliga. Tecken på detta finns överallt i samhället. På högskolan håller makten över kunskapen, det vill säga innehållet att tas över av administratörer och externa ledamöter i styrelsen, formen går med andra ord före. Kunskapen får anpassa sig, enligt principen att om kartan inte stämmer med verkligheten så gäller kartan.

Vägen genom utbildningssystemet har under lång till sakta förändrats, från en fri form där studenterna i princip fick en litteraturlista i handen som skulle tentas av muntligt i slutet av terminen eller när man kände sig redo. Handledning av uppsatser och anat inskränkte sig till korrekturläsning och kontroll på slutet. Den som inte var självständig hade ingen chans. Dit längtar nog igen, så mycket frihet är svårt att hantera, men ställd i kontrast mot dagens situation blir skillnaden enorm. Och inget talar för att kvaliteten har blivit bättre, trots att kostnaden har ökat. Idag när jag säger till studenterna att deras arbete brister i självständighet så förstår de inte var jag menar, "Vi har ju gjort som det står i anvisningarna". De gör med andra som de ska, de följer kartan utan att ta någon hänsyn till terrängen. Men är det då kunskap vi sysslar med? Eller är det informationsöverföring?

Alla kan googla, men det är inte samma sak som att tillägna sig kunskap. Kunskap kräver helt andra kompetenser. Kunskap kan inte formaliseras och fångas, för då är det inte längre kunskap det handlar om. Kunskap är en färdighet och det handlar om att lära sig lära och om att kunna hantera det oväntat oväntade. Kunskap går utöver och ligger bortom formen, så det spelar ingen roll hur mycket form eller hur detaljerade anvisningar man tvingar på verksamheten, för det är ett omöjligt uppdrag. Konsekvensen blir att mina 20 år av utbildning och alla erfarenheter jag har av forskning blir värdelösa och ibland hindrande i vardagen. Det enda systemet bryr sig om är min titel, docent. Det betyder enligt UKÄs granskningsmallar att utbildningen håller god kvalitet. Men för mig som har titeln betyder det att jag lärt mig göra saker som jag inte får göra, annat än på fritiden.

Mönstret går igen. Samma sak syns på andra håll i samhället. Demokrati, till exempel, liknar kunskap på många sätt, och det ordet är också en färdighet. Demokrati är inte ett mål, det är en kvalitet som kan vara mer eller mindre utvecklad. Demokrati är en egenskap som liksom kunskap måste hålas levande för att inte förlora sin betydelse. Tyvärr håller även politiken på att tas över av form, som går ut över innehållet. Läser om detta i på DN, i en debattartikel som publicerades för några dagar sedan, av Christina Garsten, (professor i socialantropologi vid Stockholms universitet). Bo Rothstein, (professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet) och Stefan Svallfors, (professor i sociologi vid Umeå universitet). De skriver.

Vilka har makten över svensk politik och vem bestämmer hur morgondagens politik skall utformas? Svaren på dessa frågor har länge varit givna både i den offentliga debatten och i läroböckerna som används på skolor och universitet. Nämligen våra folkvalda politiker, företrädare för olika folkrörelser samt tunga företrädare för näringslivet och de stora fackliga organisationerna. Sverige har ansetts vara en öppen och väl fungerande demokrati och vi har vetat vilka dessa personer är och kunnat ställa dem till svars för deras åtgärder och beslut. Medborgare med intresse för att påverka de politiska besluten har haft goda möjligheter att engagera sig till exempel de politiska partierna, de olika folkrörelserna eller i den omfattande floran av andra frivilliga intresseorganisationer. Särskilt de politiska partierna har framhållit sig själva som medlemsburna och starkt folkligt förankrade organisationer.

Denna solskensbild av den svenska demokratin har dock alltmer kommit att ifrågasättas. Inte minst har de politiska partiernas och de traditionella folkrörelsernas sätt att fungera kommit att kritiseras. Man har pekat på svårigheterna att engagera nya medlemmar och många opinionsundersökningar har pekat på ett svagt förtroende för de politiska partierna.

Det är allvarligt det som sker. Vi får oundvikligen det samhälle vi förtjänar, för om inte vi engagerar oss kommer ingen annan att göra det åt oss. Om kompetensen att arbeta politiskt och om arbetet med att bevara demokratin utarmas kommer formen att bli viktigare och det gör att kompetensen utarmas ännu mer. Och risken är att ingen minns vad demokrati är eller hur man gör? Samma förskjutning som på högskolan och ifråga om kunskap. Dessa båda rörelser hänger ihop och påverkar varandra. Effektivisering och ekonomisering tvingar på oss och samhället en logik som leder till att det som inte passar in den modell som gynnar just effektivisering och förmering av kapital blir problematiskt och önskat. Betydelsen av orden förändras därför, för ingen menar att vi inte ska ha kunskap och demokrati. Men när kunskapen och demokratin inte uppför sig som modellerna säger att de ska, det vill säga när kartan inte stämmer med terrängen, då gäller kartan. Vi närmar oss detta allt mer, allt tydligare. Artikelförfattarna har en idé om vad detta kan bero på.

Det finns många idéer om orsakerna till denna förtroendekris för den svenska demokratins centrala institutioner. I ett nyligen avslutat forskningsprojekt vid Institutet för framtidsstudier har vi valt att undersöka en till sin omfattning och verksamhet i stora delar okänd kategori politiska makthavare som vi valt att benämna de policyprofessionella. Detta är personer som inte är folkvalda eller valda av medlemmarna i till exempel en facklig organisation utan som är anställda för att bedriva politik. De återfinns i stort sett överallt i det politiska systemet, till exempel i Regeringskansliet, i riksdagen, i de politiska partierna, i många kommuner, i fackliga och andra intresseorganisationer samt inte minst vid pr-byråer och så kallade tankesmedjor. De har en uppsjö av olika titlar, vanliga är politiskt sakkunnig, presschef, politisk sekreterare, samhällspolitisk chef, talskrivare, informatör, kommunikatör osv.

På högskolan är motsvarigheten till politikens policyprofessionella, administratörer som blir fler och fler och som ställer krav på lärare och forskare, för att systemet ska fungera. Form går före innehåll. Det är tragiskt att se för alla som bryr sig om det som verkligen betyder något: Kunskapen, demokratin och innehållet i verksamheterna!

De policyprofessionella består företrädesvis av unga, Stockholmsbaserade och högutbildade personer och de utmärks som regel av en mycket stark vilja till politisk makt. De har emellertid oftast inte alls någon håg för att själva försöka bli förtroendevalda – den traditionella formen för politisk påverkan uppfattar de som långsam, oglamorös och, intressant nog, mindre effektiv när det gäller att driva politik än att verka som policyprofessionell. I vårt material framkommer också att många policyprofessionella har en överraskande negativ bild av den representativa demokratin och också av de folkvalda politikerna. I flera fall uppfattar sig de policyprofessionella ha betydligt mer makt än deras folk- eller medlemsvalda uppdragsgivare.

De policyprofessionella är numera en så omfattande politisk kategori att man också skapat sig en egen mötesplats (Almedalsveckan i Visby), en delvis egen vokabulär med begrepp som ”politikutveckling” och inte minst omfattande särskilda nätverk som är en viktig resurs i påverkansarbetet. Med ett begrepp hämtat från antropologin kan man i dag se de policyprofessionella som en ny politisk ”stam” i det svenska politiska landskapet med sina särskilda sociala koder, ritualer och kännetecken.

TV-programmet om Reinfeldts väg till makten beskriver detta systemskifte i politiken skrämmande väl. Det som var drivkraften för gänget som skapade De nya Moderaterna var en stark vilja till makt, vilket bevisades av att de valde att lämna politiken när de förlorade valet. Orka hålla på och engagera sig, känns den inställningen igen? Vad gör detta med och och hur påverkas samhället?

Vad betyder denna utveckling för hälsoläget i den svenska demokratin? Ett resultat från vår undersökning är den ökande betydelsen av pengar i svensk politik. Att ha råd med många PR-konsulter och tankesmeder blir i detta nya politiska landskap allt viktigare. Ett annat problem är att man som policyprofessionell ena dagen kan vara anställd i regeringskansliet med ett starkt inflytande över omfattande vapenaffärer och nästa dag vara anställd av de försvarsindustrier som är direkt beroende av dessa vapenkontrakt. Till skillnad mot andra länder saknar Sverige så kallade karensregler som begränsar denna trafik mellan politiskt makt och ekonomiska vinstintressen. Utvecklingen innebär också en stark professionalisering och centralisering av den politiska makten inom partier och organisationer. Medlemmar som vill påverka möter inte sällan ett batteri av anställda personer med betydligt mer information och kunskap än vad de själva har. I storstädernas kan vi konstatera en mycket stark ökning av anställda informatörer samtidigt som antalet journalister som skall granska den kommunala makten minskar kraftigt.

En annan effekt är att detta ökar otydligheten i vem det är som faktiskt beslutar i viktiga frågor. Grundlagen säger till exempel ingenting om hur man skall utkräva ansvar av denna nya och omfattande kategori politiska beslutsfattare. Slutligen pekar vi att det myckna bruket av pr-firmor och tankesmedjor för vad som benämns ”politikutveckling” kan leda till att de politiska partiernas egen förmåga att själva generera politiskt nytänkande efterhand domnar bort. Att ersätta aktiva medlemmar och folkvalda med dessa anställda ”specialister på politik” eller inhyrda pr-konsulter kan på längre sikt innebära att man gör den svenska demokratin en allvarlig björntjänst.

New Public Management är ett omstritt ord som kan betyda många olika saker, men att debattera för eller mot eller ägna sig åt att tjafsa om vad det är för oss inte en millimeter närmare förändringen som är så viktig för allt det vi värnar och vill ha, egentligen. Kunskap och demokrati, det vill säga verkligt vetande och folkstyre. NPM gör oss alla en björntjänst för det är en karta som inte stämmer överens med verkligheten, det är en fåfäng dröm om att kontrollera det som inte går att kontrollera.

Bryt upp, bryt upp! Bara den som får tänka fritt och kan agera självständigt kommer att kunna hantera ett så pass komplext system som ett samhälle. Detta går inte att delegera och det finns inga enkla lösningar. Blod, svett och tårar är vad som krävs, inga glassiga PR-konsulter eller administratörer som värnar sina system mer än det som ska administreras. Förmåga att tänka självständigt, vilket kan leda till att vi får något annat än det vi trodde att vi ville. Något bättre, förhoppningsvis.