Kunskapsklyftor som sliter isär

En god utbildning till alla är skolans uppdrag. Det är inte riktigt så det ser ut, inte om man tittar på resultatet. I talet om skolan, från olika håll, från företrädarnas perspektiv, är idealen fortfarande ohotade. Fria skolval, skolpeng, ökad administration och New Public Management hotar inte målet att försörja hela samhället med kunskap. Här finns en klyfta. För utfallet lever inte upp till visionen. Allt fler med insyn i saken talar allt oftare om att förkunskaperna sjunker, inte hos alla men hos alarmerande många. Det är allvarligt. Klyftor är allvarliga problem, oavsett vad de handlar om. Klyftor sliter isär och hindrar kommunikation, utbyte och förståelse för olikhet. Alla förlorar på ökande klyftor.

Därför väcks mitt intresse när jag ser att Jesper Strömbäck, (som är professor i politisk ­kommunikation vid Mittuniversitetet) och Olle Wästberg, (ordförande för 2014 års ­demokratiutredning) skriver om just detta på DN-Debatt. Vi måste lära oss se bortom drömmarna och visionerna. Bara för att det låter bra och för att många vill betyder inte att det blir så, oavsett vilka kvalitetssäkringssystem som används. Det finns inga garantier för någonting. Därför behöver människor kunna kommunicera. Annars är alla illa ute.

Runt om i världen sveps allt fler demokratiska länder med i en våg av ökad polarisering. Tydligast är det i USA där den gamla traditionen av politiska uppgörelser i kongressen är borta och oförmågan att fatta nödvändiga beslut gör att stats­apparaten stannat upp. Också i Sverige ser vi hur klyftan mellan regering och opposition vidgats.

Förra årets vanligaste ord i debatten före valet var: Jag delar inte den bilden. Därmed uppstod inget möte mellan. Två motståndare som inte lyssnar på varandra talar till kameran för att nå ut med SITT budskap, som vision. Och efter valet har det här liksom i USA handlat mer om att, "ta ansvar", det vill säga hindra regeringen från att genomföra sin politik, än om att värna landets långsiktiga hållbarhet. Ingen lyssnar och klyftorna växer. Alla förlorar, för det skapas en kultur där det anses fegt och fel att lyssna.

Detta är problematiskt. 1900-talet lärde oss att den demokrati som inte ”levererar”, som inte upplevs bidra till människors välfärd, mister sin legitimitet. När kampen tar överhanden i stället för viljan att nå resultat kommer väljarna att känna sig allt mer fjärmade från politik och partier. Ropet på ”starka män” och enkla lösningar ligger nära.

Vad hände med samtalet? Vad hände med viljan att lyssna? Hur kom det sig att den som ändrar åsikt anses svag? Hur gick det till när grundläggande och väl beprövade mänskliga värden övergavs för enkla lösningar, propaganda och kontrollsäkringssystem? Varifrån kommer dumheten som växer fram mellan människor och som skapar klyftorna som gör att utvecklingen accelererar? Så många frågor och så får svar.

Det finns många faktorer som ligger bakom denna utveckling, inte minst globaliseringen och den sammanflätning av ekonomiska, teknologiska och befolkningsmässiga förändringar som omvandlar nästan varje människas liv.

Men en huvudroll spelar det förändrade medielandskapet. Demokratin är beroende av kunniga medborgare. Och de traditionella medierna har varit den viktigaste vägen för politiker att informera och för medborgarna att följa och påverka politiken. Nu väljer dock allt fler bort de traditionella medierna.

Det är inte meningsfullt att försöka hitta svaret, för det är ändå alltid komplext. Det finns inte ett svar på problem av denna dignitet. Svaret är underordnat handling. Medan vi letar efter svar kommer problem att förvärras, för lösningen ligger inte i förståelse för det som varit, utan i gemensamma ansträngningar för att skapa nya visioner och i kampen för att förverkliga dessa. Och en förändrad syn på medierna kan vara en väg att gå. Förståelse för kraften som medierna, i alla fall potentiellt har, är viktig att göra sig medveten om och lika viktigt är det att sprida den insikten, inte bara till några få, utan till alla. Det ligger i allas intresse att veta. Växande klyftor drabbar alltid de med sämst förutsättningar, samtidigt är det där som det största förändringspotentialen finns. För det handlar aldrig om den som har mest makt, utan om vad som kan samla flest röster och mest engagemang. Det är ur djupet av massan som all varaktig förändring växer, både i positiv och negativ bemärkelse. Artikelförfattarna riktar uppmärksamhet mot Internet, vilket är viktigt. För där finns både problem och lösningar.

Vad som är positivt är att den absoluta mängden information har ökat drastiskt genom internet. Aldrig har det varit lika enkelt för den som har motivationen att hitta mycket och kvalificerad information. Baksidan är samtidigt att det ökade utbudet av medier har bidragit till ökade skillnader mellan grupper när det gäller i vilken grad man följer olika nyhetsmedier. Det i sin tur riskerar att leda till ökade kunskapsklyftor och deltagandeklyftor mellan grupper, klyftor som riskerar att förstärka andra socioekonomiska skiljelinjer. Genomgående finns det till exempel tydliga samband mellan utbildning och politiska kunskaper. Just kunskapsgapet kring samhällsfrågor riskerar att bli en av de viktigaste klassfrågorna. Dessa kunskapsklyftor riskerar i sin tur att snedvrida representationen och bidra till en elitisering av politiken.

Den underliggande förklaringen är att ett ökat medieutbud gör att människor måste vara mer selektiva, och då blir människors motivationer mycket viktigare. Det gör att människor kan välja parallella medieuniversum. Detta spelar en tydlig roll i USA där undersökningar visar hur många republikaner väljer Fox News som nästan enda nyhetskälla och därmed ständigt får sina uppfattningar bekräftade.

Denna tendens att söka sig till information som bekräftar de egna åsikterna och verklighets­uppfattningarna brukar kallas ”confirmation bias”, och bidrar till den polarisering som i värsta fall lamslår politiken. Vi kan se tendenser till samma sak i Sverige, där allt fler tycks hämta sin enda information från ett antal webbplatser på nätet.

Slutsatsen jag drar av detta är att samtalet måste uppvärderas, i politiken, i medierna och i skolan. Det var när vi slutade lyssna och utbyta tankar med oliktänkande som klyftorna började växa. Det var när debatten ersatte samtalet som kunskapen utarmades. Det var när vi började tala om elitsatsningar och spetsutbildningar, när landet Sverige som helhet ansågs vinna på att toppa laget. I samma stund som utbildningspolitiken övergav tanken om allas rätt till utbildning, och ändrades till allas frihet att välja skola och när utbildningsministern började drömma om ett Nobelpris, som raset inleddes. Det är inte spetsen som ger oss bredd, det är ur folkdjupet som spetsen växer. Först när många engagerar sig kan de gynnade få, som har tur, lyckas. Skillnaderna mellan människor är mindre än vi tror och de överskattas konsekvent, vilket gör att klyftorna kan växa utan att uppfattas som ett självförvållat problem.

I dag presenteras också ny forskning inom det pågående projektet ”De förändrade medie­landskapen och demokratin” som visar att andelen ”nyhetsundvikare”, de som väljer bort traditionella nyhetsmedier, fortsätter att öka. Mellan 1986 och 2013 ökade andelen från 8 till 17 procent.

Samtidigt blir de digitala medierna allt viktigare, dels genom att fler tar del av traditionella nyhetsmedier via nätet, dels genom att sociala medier blir en allt viktigare nyhetskälla. Det kan dock noteras att sociala medier ännu är mindre viktiga som nyhetskälla än nyheter i tv och radio, morgontidningar på papper och nyhetssajter på internet.

Det är också allt fler som söker sig till informationskällor vid sidan av de traditionella nyhetsmedierna, exempelvis bloggar eller genom att följa politiker via sociala medier. Samtidigt är det framförallt de mycket politiskt intresserade som drar nytta av dessa möjligheter, och de konsumerar också traditionella nyhets­medier i högre grad än andra. Exempelvis läste 35 procent av de mycket politiskt intresserade regelbundet någon politisk blogg under val­rörelsen 2014, men bara 4 procent bland de icke-intresserade. Nätet riskerar därför att fördjupa snarare än utjämna skillnaderna i nyhetskonsumtion och politiska kunskaper.

Viktigt är också att konsumtionen av olika medietyper får olika effekter på individernas kunskaper. Den rapport som presenteras i dag visar exempelvis att kunskapseffekterna främst finns genom att titta på tv-nyheter, läsa morgontidningar på papper, lyssna på nyheter i radio och ta del av nyhetssajter på internet. Däremot hittas inga positiva kunskapseffekter av att ta del av nyheter via mobil eller surfplatta när man kontrollerar för användning av andra medier och bakgrundsfaktorer som politiskt intresse.

Problemet med dessa resonemang är att de ensidigt tittar på och utgår från hur människor söker och tar till sig information. Jag vill se ett tydligare fokus på och en mer utbredd förståelse för hur människor kommunicerar med varandra. Det är där skon klämmer. Problemet finns i kulturen, där allt fler lyssnar allt mindre på sina meningsmotståndare. Genom att makthavare väljer att isolera sig, väljer att inte lyssna på någon annan än den egna kampanjstrategen kommer förmågan att lyssna att utarmas och kompetensen att samtala riskerar att försvinna. På SVT visades i veckan som gick hur politiken de senaste 10 åren vridits i just denna ritning (I två dokumentärer visades hur Moderaterna tog makten, genom att inte lyssna: här, och här. När väljarna valde att inte ge Reinfeldt och Borg förnyat förtroende valde de att lämna politiken, vilket är talande för den som inget annat vill än att vinna). Där är vi. Så ser det ut. Klart att klyftorna växer då, när förmågan att samtala betraktas som ett tecken på svaghet. När fokus i skolan inte är på kunskap och lärande, utan på betyg.

Parallellt ser vi en utveckling där journalistiken förändras och fördjupas, men där den generella trenden är att förutsättningarna för nyhetsjournalistiken försämras. Det gäller inte minst lokalt, där 125 lokalredaktioner har försvunnit och antalet journalister har minskat med 36 procent på bara tio år.

Att kritisera medieledningar som vidtar åtgärder för att behålla lönsamheten och reagera på sina användares preferenser är bekvämt, men löser inte de problem som medieutvecklingen för med sig. Däremot är det viktigt att inte förhärliga allt det nya och att tänka igenom vad som kan göras för att motverka ökade kunskapsklyftor och balansera tendensen att människor föredrar information som bekräftar de egna åsikterna och verklighetsuppfattningarna. Annars riskerar vi en utveckling där politiken och väljarkåren blir allt mer polariserad.

Debattartikeln så här långt innehåller bara problembeskrivningar och beskrivs hotbilder. Alla vet att vi har problem och att klyftorna ökar, problemet är dock att det saknas arenor för att samtala om problemen och olika lösningar. Samtalskompetensen måste utvecklas om förhållandena ska kunna ändras, om problemen ska kunna lösas. Det viktiga är inte vad som görs, utan att det görs i en samtalande anda, att förslag på lösningar dryftas mellan många och att ingen strider för just sitt förslag, sin lösning. Det finns ingen best practice! Det är viktigare att inse det och att jobba med det man har, än att utreda frågan vidare eller utarbeta nya kontrollsystem.

I det sammanhanget vill vi framförallt lyfta fram två saker. Den enda handlar om public service, vars betydelse har ökat i takt med att andra aktörers möjligheter att satsa redaktionellt och nå ut brett har försvagats. Den andra handlar om skolans roll, som är helt central för att bidra till elevernas motivation att hålla sig informerade och för att utveckla deras medie- och informationskunnighet. Ett källkritiskt medvetande är en helt nödvändig kompass i det nya medielandskapet.

Håller med om Public Service och skolan, men inte om den källkritiska medvetenheten, för den tror jag faktiskt finns. Problemet är inte att människor inte kan granska källor, problemet är att allt fler väljer att inte göra det, för det finns allt mindre att vinna på det. Idag är det den som hörs mest och som får flest klick som vinner makten. Det är problematiskt och först när vi kommer tillrätta med det problemet, det vill säga först när vi inser att vi måste börja samtala, lyssna och utbyta tankar med varandra och med våra meningsmotståndare. Först då kan vi hoppas att klyftorna mellan människorna i samhället minskar.