Bildning är både och, aldrig antingen eller!

Jenny Maria Larsson skriver klokt om bildning i SvD idag. Bygger vidare på hennes ord och tankar, för frågan ligger mig varmt om hjärtat. Bildning är inget mål, det är en resa som man kan få ut mer eller mindre av. Och om målet överordnas vägen dit är det inte bildning man uppnår, även om målet nås. Det är själva grundbulten till en levande skola med kunskapen i centrum, att det man undervisar om inte är statiskt, exakt och mätbart. Ingen skulle komma på tanken att mäta kärlek, för att säkerställa att det man lägger in i sin relation är minst det samma som man får ut av den. Kärlek går inte att jämföra, den kan man bara ödmjukt vänta på och vara tacksam för. Kärlek är aldrig rättvis eller jämt fördelad, men den växer ju mer generös man är med den. Och samma gäller för kunskapen. Brist på insikt om detta är det allvarligaste och mest grundläggande problemet med svensk skola.

Det var mina inledande ord och tankar. Det är så jag ser på bildningens värde och kunskapens karaktär. Det är den syn jag vill sprida i skolan och utbildningssystemet. Och jag tycker mig se att Larsson är inne på samma tankar, eller att hon i alla fall rör sig i samma epistemologiska landskap.

Det är min erfarenhet att det oftast är vi arbetarklassbarn som gjort bildningsresor som är positiva till kanon och uttalad bildningsgrund i skolan. Vilket är rimligt. Läraren och författaren Daisy Christodoulous uttryckte det så här: ”Om vi inte lär ut mäktig och verksam kunskap i skolan hamnar vi i social ojämlikhet, eftersom rikare elever kommer att få den kunskapen från föräldrar och privatlärare, vilket fattigare barn inte får. (Christodoulous är för övrigt också ett sådant barn, med grekiska arbetarklassföräldrar som invandrade till Storbritannien.)

Jag kommer från ett hem där jag redan efter gymnasiet hade övertrumfat mina föräldrars utbildning. Även om jag inte kommer från en klockren arbetarklass växte jag i alla fall inte upp i en släkt som kryllade av högutbildade människor. Jag har fått kämpa för kunskaperna och bildningen, ensam och i ständig motvind beroende på dyslektiska problem och en trolig ADHD-diagnos. Det har aldrig varit självklart, ens att jag skulle börja på universitetet, än mindre att jag skulle få en examen. Därför är det jag har uppnått oerhört värdefullt, och nu talar jag inte om några examina eller titlar. Jag är tacksam för att jag får vara i kunskapen, att jag får förmedla kunskaper och att jag kan ägna mig professionellt åt bildning. Jag har sett vilken skillnad det gjorde för mig och jag vill göra vad jag kan för att hålla möjlighetens dörrar öppna och för att bjuda fler i bildningens universum. Alla har det inte väl förspänt, men det är just dem som liksom jag och andra som fått kämpa för bildningen som det är mest lönsamt utifrån ett samhällsperspektiv att satsa på bildning. För dem som har möjligheten förändras inget och samhället har inget att vinna eller förlora, men för den som kan och vill men inte får är det förenat med både risker och kostnader för samhället att inte hjälpa till.

Vissa måste få det från skolan för att få det alls, det tror jag både Sam Sundberg och Jasenko Selimović håller med om. I en spridd text efterlyser Selimović bildning (DN 18/3) och Sundberg svarar att det där bildningsföraktet han angriper är en halmgubbe (SvD 24/3). Jag vet inte hur mycket Sundberg vistats i eller studerat skolan de senaste tjugo åren, men om han inte märkt av den allt mer njugga inställning till bildning och kunskaper – medveten och omedveten – som Selimović beskriver är han att gratulera.

Detta är den springande punkten, att bildning inte talar för sig själv, aldrig bildning är självklart och att det är ett komplext och vagt begrepp. Liksom humaniora är bildning en ömtålig kvalitet som aldrig kan beskrivas i detalj. Bildning kan bara upplevas, inte beskrivas. Bildning är ett sätt att leva, snarare än en kravlista eller en målbild att debattera. Debatten är bildningens raka motsats, vill jag hävda, och slår återigen ett slag för samtalet. Och tycker därför att Larsson har viktigare saker att tillföra ämnet än de krigande männen. Larsson ser problem och förtjänster hos båda, och visar därmed i handling vad bildning är och hur den kommer till nytta.

Misstaget Selimović gör är att han inte nämner (han kan knappast ha missat det) att vi haft och delvis ännu har stolta bildningstraditioner som tjänat oss väl. Skolan kan aldrig helt rå på klassamhället, vilket inte heller är dess enda uppgift, men folkbildningsidealen var skelettet i ett av världens mest jämlika skolsystem och det vittrade oroväckande snabbt. Nu spelar socioekonomisk bakgrund lika stor roll i Sverige som i ett utpräglat klassamhälle som USA. (Forskning på detta presenteras i till exempel DN 26/3 2013 under rubriken: ”Klass styr skolresultaten – trots rekordresurser”.)

Politikerna som ville skapa världens bästa skola raserade i själva verket något värdefullt och viktigt, som faktiskt var världsledande på många sätt. Men inte på de sätt som ansvariga, självförhärligande, egofixerade politiker ansåg var det rätta. Skolan som började reformeras i rasande takt under slutet av 1980- och 1990-talen var jämställd och där odlades ett bildningsideal som jag är tacksam för att jag fick del av. Reformerna raserade med andra ord mer än de byggde upp, för reformerna utgick från orimliga drömmar och grundlösa förhoppningar.

Här bör påpekas att den försämring i läsning, skrivning, räkning och problemlösning som skett bland elever i Sverige gäller samtliga klasser, det är bara mer ödesdigert för somliga. Tvärtom vad somliga tror så är den skola som är jämlik också bättre för begåvade elever, vilket syns i Pisamätningarna.

Jämställdhet och minskade klyftor är bra för alla, oavsett om man befinner sig i toppen eller botten. Det är när den som är gynnad förstår det som länder som Sverige under de gyllene rekordåren kan växa fram. När den som har delar med sig för att fler så få det bättre, även den som ger, kommer alla att få fler chanser och fler kommer att kunna lyckas och därmed dela bördan som de mindre lyckligt lottade utgör. Men när egoismen får råda fritt kommer välståndet, kunskaperna och allt det som gör samhället hållbart att utarmas, vilket drabbar alla.

Att det inte skulle vara så är en av de många missuppfattningar som politiker hade när de gjorde om skolan i början av 90-talet. I Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” beskrivs hur politiker av olika kulörer trodde vårt skolsystem var uselt. Man styrde, vill jag påstå, bort från bildningsideal och mot vissa kompetenser man önskade människor skulle ha, man ville till exempel frammana kreativa, kritiskt tänkande och entreprenöriella individer.

Så spändes vagnen framför hästen och det är eventuellt misstaget också Sundberg gör, han vill ha rätt saker i fel ordning. ”Självständigt tänkande” är ändå det viktiga, menar han. Ja, det är viktigt, men självständigt tänkande utan bildning kan lika gärna leda till konspirationsteorier på vaken.se. För bildning är inte en motsättning till autonomi och alla de där egenskaperna jag nämnde som man vill dra ur elever i den nya tidens samhälle, utan en förutsättning för dem.

Bildning är den grund som allt annat vilar på. Det är när många strävar efter det målet, som är så klokt utformat att ju närmare man kommer det desto mer krävs av den som vill nå det. Men den som kommit nära har också under vägs lärt sig hantera utmaningen. Ingen når därför målet, men alla lockas att söka sig vidare, och den samlade kunskapen i samhället växter och kommer alla till del. Fler blir därmed autonoma, kreativiteten ökar och det entreprenörskap som var målet med reformerna av skolan både utvecklas och sätts i rörelse. Om man inte spänner vagnen för hästen vill säga och tvingar alla att konkurrera om och kämpa för ett mål som ingen förstår. Först när ansvariga för landets utbildningssystem förstår att det är genom att ge som man får, inte tvärt om, kommer skolans rykte att kunna återupprättas.

Även om jag är positiv till en litteraturkanon, så har jag ingen hund i loppet om dess vara eller icke vara i skolan. Varje god svensklärare har en egen uppsättning angelägna böcker som hen undervisar i och det ska finnas stort utrymme för variation, det eleverna vill läsa och det just den läraren menar är väsentligt. Sundberg talar emot sig själv när han menar att det inte är något problem om elever får välja alla böcker (som i fallet med Selimović son) men skriver samtidigt: ”För det behövs engagerade svensklärare som stöttar, utmanar och inspirerar eleverna, inte statligt påbjudna litteraturlistor.” Den svensklärare som sällan ålägger sina elever att läsa något är knappast engagerad i varken eleverna eller deras framtid och det finns såklart en särskild anledning att förse den växande människan med det som inte naturligt kommer i dennes väg.

Bildning är en unik mix av tvång och frihet. Det krävs både och för att det man önskar ska uppnås, inte aningen eller. Utan initialt tvång kan ingen frihet njutas sedan och den som inte vet vad hen går miste om kommer aldrig att kunna utveckla sin smak. Bildning handlar om att höja ribban, om att stå på jättars axlar och om att aldrig bli färdig. Alla kan alltid bli bättre! Engagemang och tillit är svårt att tvinga fram, det är ett slags nåd att bedja om. Därför krävs ödmjukhet, tid för eftertanke och marginaler, för att det alla vill ha ska kunna uppnås. Världens bästa skola kan inte tvingas fram. Det finns ingen enkel väg, det enda som verkligen fungerar är hårt arbete, underifrån. Ju fler som bidrar till arbetet och som engagerar sig, desto större är chansen att lyckas. Därför måste fokus ligga på det som görs i vardagen, inte på det som kontrolleras av någon annan, någon annanstans, i efterhand.

Jag vill inte bråka utan påpeka att bildning är ett levande begrepp som kontinuerligt införlivar nya fakta om världen. Är din variant hämmande och auktoritär så gör du det fel. Sedan de var små har jag för mina barn förklarat det praktiskt: bildning är ett nät du väver i hela ditt liv. Tider, platser, människor, händelser, litteratur, kultur, historia; ju tätare och mer omsorgsfullt du väver nätet, desto bättre blir du på stabila analyser och egensinnigt tänkande.

Kanske det vackraste och klokaste jag har läst om bildning! Någon annan definition behövs inte, det räcker att alla förslag och beslut jämförs med den tanken. Om det man vill göra pekar i den riktningen är det bra, annars är det förkastligt. Svårare än så är det inte. Det var så det såg ut och så man tänkte, innan den svenska skolan utsattes för alla bildningsfientliga reformer.

Varje gång någon nämner Wilhelm von Humboldt bör hen också nämna att han menade att bildning var för en förfinad elit och inte för människor i allmänhet. Idén om bildning för alla är rätt ny, rätt skör men också rätt underbar. Och vi kan göra gemensam sak. Att läsa Odyssén och Harry Potter är en bredare väg till både den bildning Selimović önskar och till det självständiga tänkande som Sundberg vill ha.

Rätt ny, rätt skör men också rätt underbar. Vackert uttryckt. Den svenska skola som nådde världsrykte var en unik parentes. Ett slags kunskapens motsvarighet till Edens lustgård. Vi kan närma oss den skolan och den synen på utbildning igen, om vi gör gemensam sak, och om vi slutar debattera och börjar samtala istället. Om vi väver en tät väv av kunskaper och erfarenheter, och om vi tvingar alla att väva, men med trådar de väljer själva.

Bildning är både och, aldrig antingen eller!