Teknologins makt och övermänniskans framtid

Dagens Under Strecket handlar om datorer och människor. Intressant, med tanke på temat, är att artikeln inte har någon författare ... Det är ett jag som skriver, men när jag letar hittar jag inget namn. Det som fångar mitt intresse är rubriken: Datorer tar hälften av jobben inom 20 år. Jag är som bekant skeptisk mot allt tal om framtiden, i alla fall mot alla förutsägelser. Framtiden ligger inte fast, den är lika rörligt föränderlig och perspektivbunden som nutiden, och historien med för den delen. Artikeln handlar dock inte om vad som kommer att hända, utan om just alternativa perspektiv på framtiden.

Men vi får en bättre bild av läget för människan, och kommer att se nya mönster dyka upp, om vi byter synvinkel helt, och börjar se på oss själva med teknikens ögon.

Kluven inför detta, för varför skulle vi vilja se oss själva med teknikens ögon? Vad är poängen med att sätta tekniken i centrum? Det om något skulle ju vara att lägga sig platt för och acceptera en av alla möjliga framtiden som finns virtuellt i det som är här, det som är nu. Om, säger om, det perspektivet blir det rådande, kommer vi att ha nått fram till den teknologiska singulariteten, det vill säga den punkt där maskinerna tar över och människan får se sig omsprungen. Fast det är nu inte detta artikeln handlar om, utan om något annat. Och det triggar fantasin att det inte finns någon författare märker jag. Tänk om den är skriven av en maskin, tänk om SvD iscensatt ett Turingtest?

Hur ser då en människa ut för en dator? Det kan kännas ovant att se på sig själv med artificiella ögon, men när de tekniska systemen blir allt svårare att stänga ner, svårare att inspektera och kontrollera blir det nödvändigt att byta perspektiv.

Jag menar att det inte är NÖDVÄNDIGT, men, men. Intressant, och självklart viktigt att kunna göra det. För framtiden finns inte, den skapas. För att förstå krävs att man har fantasi nog att reflektera över olika scenarios. Och perspektivbyte är en teknik för det. Tekniska system kan komma att ta över och människan kan komma att få se sig utbytt av maskiner och det kan gå snabbare än 20 år. Kan vi inte tänka kring alternativ, om vi tror att framtiden är teleologisk och bestämd och att vi bara har att följa med, då kan vi komma att nå den teknologiska singulariteten snabbare än vi anar.

För ett drygt år sen fick vi en viktig pusselbit som motiverar det här perspektivskiftet. Då gjorde Googles styrelseordförande Eric Schmidt ett anmärkningsvärt yttrande i Davos. Han sade att det finns en ”kapplöpning mellan människor och maskiner, och människorna måste vinna”.

Jag tyckte att jämförelsen haltade: hur kan människor och maskiner befinna sig i samma lopp? Det är ju vi människor som kontrollerar maskinerna. Men jämförelsen haltar bara om man ser på situationen utifrån det gamla invanda perspektivet att människorna kontrollerar tekniken. Talar Schmidt rentav som om han själv inte är människa?

Människan MÅSTE vinna! Det finns inte utrymme för något annat. Ändå är det på inget sätt självklart, för det jag inser när jag läser är att perspektivbytet inte bara är en tankelek. Vi håller på att byta perspektiv och funderar man lite vidare på saken så har det redan skett. Schmidt är inte ensam om att ha anammat teknologins perspektiv. Jag känner mig till exempel inte säker på att Stefan Fölster och Reforminstitutet har mänsklighetens bästa för ögonen när de talar om framtiden. Vad händer den dagen då Google, av ekonomiska eller andra skäl, tvingas (eller helt enkelt bara tar sig rätten att) ta andra hänsyn än dem de säger sig vara varma anhängare av idag? Vi har redan idag lagt en stor del av makten över våra liv i det företagets och dess maskiners händer. Det är en skör tråd som hoppet om mänskligheten hänger på om vi är utlämnade till VDs goda vilja. När systemet väl är riggat och vi inte har några alternativ, då kan allt förändras snabbt.

Teknikföretagen skulle kanske inte erkänna det själva, men jag tror att det här synsättet hos Schmidt är ett tecken på en strategi och inriktning som har vuxit fram hos sådana företag de senaste 3–5 åren. Bygger de redan i dag sina affärsmodeller på ett antagande att maskinerna kommer att gå vinnande ur loppet? Hur kommer värde att skapas i en ekonomi där människor inte kontrollerar ekonomin?

En obehaglig tanke! Jag har ingen aning om hur mycket som ligger i den, men bara misstanken om att det skulle kunna vara så är oroande nog. Och med tanke på vilka beslut som män med makt redan idag är kapabla att ta av ekonomiska skäl är oron berättigad. Den som tycker att det är okej att låta ett privatjet flyga från Dalarna till Stockholm för att hämta en kvarglömd plånbok kan mycket väl få för sig att "vi" inte har råd att anställa några människor alls längre. Den som redan avskärmat sig från resten av mänskligheten och som har sitt på det torra för generationer fram kan enkelt komma att anamma ett annat perspektiv på samhället och människor i gemen, än det klassiskt humanistiska. Och på landets universitet och högskolor håller det perspektiv som skissas på i artikeln redan på att implementeras. Titta bara på vad som händer med humaniora när ekonomi kärvar. Det är enkelt att lägga ner utbildningar och ämnen med hänvisning till "nytta", enkelt att offra människan framför tekniken. Leken med perspektiv framstår inte lika tydligt längre som en lek. Allt fler tvingas allt oftare sätta parentes omkring människan och anta teknikens och ekonomins perspektiv. Har människan kanske redan förlorat kapplöpningen? Nej, så länge det finns liv kan och måste människan kämpa, framtiden är inte ett faktum, den skapas (i alla fall delvis) av oss, genom våra handlingar i vardagen. Vi MÅSTE inte se på oss själva utifrån teknikens perspektiv, vi kan välja andra. Om vi vill så kan vi!

De människor som fortfarande är med i dessa autonoma system fyller huvudsakligen en ansvarsfunktion, ifall något går fel. Det är (hittills) bara människor som rättsapparaten kan ställa till svars.

Det finns redan nu spekulationer om vad nästa steg skulle kunna vara: helt autonoma människolösa företag som maximerar sin nytta utifrån uppställda mål. De kallas DACs, ”distributed autonomous corporations”, och behöver inte ens ha några mänskliga ägare. En DAC skulle kunna hålla sig själv vid liv genom att autonomt agera ekonomiskt, skulle kunna anställa människor, sluta avtal och betala skatt. Faktum är att dagens stiftelser kommer väldigt nära den här beskrivningen, om vi bara bryter ner stiftelseurkunden till ett antal algoritmer som kan hantera stiftelsens tillgångar.

Detta är viktiga påminnelser om att perspektivförskjutningar aldrig eller i alla fall ytterst sällan sker ögonblickligen, mycket oftare handlar det om långsamma rörelser där tanken först väcks, sedan faller i glömska i den allmänna debatten, men ändå lever kvar och sedan smyger sig på tills den stund då vi tingas inse att vi redan har bytt perspektiv utan att vi visste hur det gick till. Det är ett av skälen till att jag väljer att förhålla mig skeptisk till bland annat Stefan Fölster. Jag vill inte tvingas anamma hans perspektiv, jag vill se en annan humanism och vill att människan ska vara i centrum tillsammans med resten av livet på planeten jorden. Det perspektivet kämpar jag för och det är en lika möjlig framtid som den teknologiska singulariteten, om vi bara väljer att tänka och agera så.

Att tala om medborgare utan ekonomiskt värde är en stor förändring i samhällsdebatten. Det hade kanske varit lättare för människan att hävda sig i konkurrensen om det funnits ett tydligt annat människovärde än det ekonomiska, men i ett samhälle där i princip allt går tillbaka på möjligheten att sätta ett pris, uttryckt i pengar, blir det lätt att halka över i en retorik där man talar om människor helt utan värde.

Ekonomiseringen är farlig, den får oss att anamma andra perspektiv än de mänskliga. Det visar debaclet kring Margot Wallströms uttalande om Saudiarabien och de 31 näringslivsföreträdarnas reaktion på politiken, som ju satte människan i centrum, inte ekonomin som försvarades av männen som sitter på den ekonomistiska makten. Intressant att lägga märke till att Wallström är fri i tanken, medan näringslivscheferna tydligt är slavar under ekonomin som de uppenbart har gjort till sitt perspektiv. Wallström visar vägen för ett mänskligare samhälle, som sätter människan i centrum, inte tekniken, inte ekonomin och inte Gud.

Det är inte bara den digitala informationstekniken som har gjort att vi har hamnat i den här situationen. Jag skulle vilja peka på ett par andra samhällsfenomen som bidrar. Det första är tendensen till byråkratisering som har präglat alla utvecklade samhällen under hundratals år. Byråkratin är en regelstyrd maskin som främjar tydlighet och opartiskhet. Den är som ett datorprogram som delvis körs i en dator, och som nästan tigger om att stoppas in i en dator i sin helhet, för att uppnå ännu större effektivitet.

Tänker här på kvalitetsarbetet inom högskolan, på målstyrning och på hur hela utbildningssystemet håller på att avprofessionaliseras, genom att kunskap flyttas från lärare och forskare till systemet. Ju mer jag tänker på detta alternativa perspektiv desto tydligare framstår det som att det där loppet redan är i full gång, och vi människor sitter fortfarande kvar på bänken. Det börjar bli bråttom. Det är dags att vi som tror på människan och som står upp för mänskliga värden och rättigheter gör som Wallström, det vill säga värnar våra rättigheter och både hävdar och antar människans perspektiv. Ingen kommer att göra det åt oss, vi måste göra det själva!

Att ha människor kvar inuti byråkratin är bra, så länge de har manöverutrymme och kan utnyttja sitt omdöme. Det är en fin balansakt att låta mänskligt omdöme styra, men samtidigt begränsa mänskligt godtycke!

När regelverket helt tar över byråkratin är det mest humant att betrakta byråkratin som ett verkligt datorprogram, utan mänsklig inblandning. Det gäller bara att regelverket, samhällsutvecklingen och samhällets värderingar inte kommer i konflikt.

Det var ju det. Den detaljen är viktig att aldrig glömma. Hur ser det ut egentligen och hur tänker och agerar vi? Kommer inte människan och de mänskliga värdena allt mer i konflikt med maskiner, ekonomi och byråkrati? Och får inte människan allt oftare stå tillbaka? Jag är orolig och blir inte mindre oroad av att läsa dagens Under Strecket. Och läser man artikeln parallellt med Mats Alvessons kloka inlägg på DN-Debatt idag, om (det meningslösa) värdegrundsarbete på högskolan och i samhället, växer overklighetskänslan. Känslan att det verkligen är Långfredag idag är tydlig. En dag för eftertanke och sorg. Vad är det vi håller på att korsfästa och döma till döden idag? Det borde fler fundera på oftare, innan det är för sent.

Det andra samhällsfenomenet har att göra med naturvetenskapens framväxande som vägvisare för samhällsbyggande och kultur, på bekostnad av religionen som tidigare haft den funktionen.

Vad man än har att säga om religionen har den åtminstone en reserverad plats för människan, och per definition ett säkrat människovärde. I vetenskapen finns inte det. Det ska mycket till för att man skulle hitta ett sätt att på vetenskaplig grund införa en särskild sorts värde för just människoorganismer.

Artikelförfattaren glömmer humaniora, som fortfarande är en VETENSKAP. Se där, ytterligare ett exempel på perspektivförskjutning. Vi behöver en ny humanism, det har jag hävdat länge. Just nu läser jag Alexander Bard och Jan Söderkvist bok Syntesism. Att skapa gud i internetåldern. Där presenteras också ett alternativt perspektiv, med människan i centrum. Särskilt intressant är det att lägga märke till att deras perspektiv handlar om att visa hur människan faktiskt har makten, om vi vill. Liksom Nietzsche konstaterade på 1800-talet, resonerar Bard och Söderkvist inledningsvis om Guds död, men visar samtidigt hur en ny gud kan skapas av oss, som kan fungera som samlande kraft. Människan är bara slav så länge hen vill! Vi kan om vi vill, och om vi inte gör något kommer maskinerna att ta över. Teknologin, ekonomin och det rådande perspektivet på framtiden är ett resultat av och hämtar stöd från territorialiseringens instrumentella, kalla kraft. Människan behöver samlas kring något för att se sin egen potential, och detta något behöver inte komma utifrån, det kan växa fram mellan oss. Internet är en fantastisk teknologi på det sättet, som har förmågan att föra människor samman. Vi kan skapa en ny gud, hitta nya perspektiv och hämta kraft hos varandra. Internet gör det möjligt att samtala över gränser. Hoppfullt, viktigt!

Jag vänder på perspektivet igen. Det jag ser, med vetenskapens ögon är ungefär det som jag ser med datorsystemens. Enligt naturvetenskapen har människan ingen privilegierad plats i världen. Det går att krasst bedöma människan utifrån vetenskapliga kriterier, ungefär som när Dawidow och Malone diskuterar människor utan ekonomiskt värde.

Vi människor har skäl att skapa goda förutsättningar för vårt eget välstånd. En snäv inriktning på att skapa nya jobb kommer dock inte att duga inom en snar framtid. Låt automatiseringen sköta det den är bra till, och låt människor överlåta enahanda arbeten åt maskinerna.

Även om datorer snabbt går om oss när det gäller att fatta snabba beslut inom begränsade domäner är människorna de enda som kan se besluten i ett större sammanhang. Kanske behöver man säkerställa att det finns kvar människor på strategiska platser för beslutsfattande, och där oväntade händelser kan få stora konsekvenser, som vid störningar i infrastrukturen. Det skulle betyda att fler människor får arbeten på tåg, stationer, torg, skolor, sjukhus, men också i konst, kultur och musik – om vi nu verkligen får mer tid frigjord genom automatiseringen.

När jag slutar läsa har jag inte fyllts av hopp. Oron har snarare ökat, men det är å andra sidan första steget mot handling. Oro kan mobilisera, kan göra att man får ändan ur vagnen och faktiskt gör något. I den tanken finns det hopp. Jag väljer i alla fall att se på det så, jag tar det perspektivet. Jag tar makten över mitt liv och står upp för det jag tror på. Avslutar denna Långfredagspost med att återanvända ett resonemang från för något år sedan, i serien Dagens Nietzsche, om övermänniskan. Så här skrev jag då, och det gäller även idag och är i högsta grad relevant i relation till dagens Under Strecket.

Övermänniskan är en MÄNNISKA som genom bildning och erfarenhet lyft sig över det mänskliga, eller snarare det biologiskt givna. Övermänniskan är med andra ord lika mycket människa som alla andra. Det handlar inte om en människa som står över och som ser ner på andra människor. Övermänniskan överskrider det som är givet på förhand och ett sätt att göra det på eller med hjälp av är bildning. Genom att tillägna sig kunskap och genom att utveckla förmågan till kritiskt tänkande kan alla sträva efter att lyfta sig över och ta sig bortom det som är givet och känt. Det handlar om en tro på och kärlek till människan. Zarathustra förkunnar: "Övermänniskan är jordens mening!", och det är viktigt att lägga märke till. "Förbliven jorden trogna", säger han vidare. Och vad är det om inte starka och tydliga argument för hållbarhet? Jag väljer att se orden på det sättet i alla fall. Den som inte håller med är välkommen att argumentera för sin läsning. Jag har inga anspråk på att sitta inne med sanningen, jag strävar efter ny kunskap och vill  lära mig. Zarathustra fortsätter.

Sannerligen, en smutsig ström är människan. Man måste redan nu vara ett hav för att kunna upptaga en smutsig ström utan att bli oren. Se, jag förkunnar eder övermänniskan: hon är detta hav, i henne kan edert stora förakt gå under.

Det mänskliga, det givna, biologin. Det som är, det är en sida av människan. Men det finns en annan sida också: viljan att lära och förmågan att förändra. Människan historia är en historia av överskridande av det mänskliga och det är detta Zarathustra/Nietzsche vill locka till. Och Nietzsche själv föregår med gott exempel. Han har studerat och lärt sig massor. Han delar med sig och tänker högt. Han försvarar inget utan rör sig hela tiden, söker ständigt ny kunskap. Och Zarathustra fungerar här som mellanhand, som förmedlare av visheten.

Hans ord, liksom kan man ana även Nietzsches, möts dock med skepsis. Man skrattar åt honom och visar därigenom att man är långt ifrån de övermänniskor som Zarathustra vill hjälpa dem att bli, som vi alla kan bli om vi bara anstränger oss. Låt oss inte skratta, låt oss ta oss samman, enas om vårt eget värde och agera i egen sak. Vi är alla övermänniskor om vi vill och agerar så. Vi kan om vi vill och det är inte särskilt svårt!