Meningen med mening

Med full fart på väg in i årets mest galna period, uppsatstiden. Det börjar i maklig takt efter jul, ångar på under februari, för att öka i mars och explodera runt påsk. Det som inte blivit gjort innan är svårt att jobba ikapp. Nu kommer paniken hos studenterna, när jag tvingas tala om för dem att deras förarbete och plan för examensarbetet, den vi instruerade dem att jobba med, inte håller måttet. Den som inte funderat på vad hen vill undersöka, var kunskapen finns hur den nås och vilken teoretisk referensram som ska användas för att analysera empirin och hur forskningen ser ut på området, kommer från och med nu ligga minst två steg efter den plan för arbetet som vi lärare noga gick igenom vid inledningen av vårterminen och som dessutom finns nedskriven och utlagd på kursens hemsida. Nu är det försent att reparera. Det är inte mitt fel att studenterna försätter sig i denna situation, det är helt och hållet deras. Ändå blir det mitt fel, för många reagerar genom att pressa mig, genom att försöka få det till att det är jag som felat: "Vi har försökt nå dig för att fråga ...". Hur då frågar jag. "Du är ju aldrig på ditt rum". Nej, jag sitter inte på mitt rum och väntar på att få svara på frågor, jag har undervisning att sköta, böcker att skriva, artiklar och andra texter att läsa och en aldrig sinande ström av möten att gå på. Jag är tydlig med att vill studenterna ha hjälp får de maila, och på mail svarar jag så gott som alltid samma vardag.

Vad jag vill illustrera med inledningen är hur det ser ut idag på högskolan. Bristen på självständighet är stor och förmågan att som vuxen människa ta ansvar för sin egen utbildning är minimal. Inte hos alla, men hos alarmerande många. Det är allvarligt och skiftet har gått fort, för bara några år sedan såg det helt annorlunda ut. Jag vet inte om skillnaden handlar om att det nu är så att den så kallade curlinggenerationen som tagit steget in i (och snart ut ur) högskolan. Känslan är i alla fall den, och då tänker jag att risken är uppenbar att vad vi här bevittnar är den första generationen i mänsklighetens (och förhoppningsvis också den sista) historien som inte kommer att kunna ta sig förbi sina föräldrar intellektuellt sett. För detta är en generation som aldrig har fått ta eget ansvar. En generation som genom hela skolan matats med instruktioner och manualer, ivrigt påhejade av entusiastiska vuxna som peppar och älskar och som konsekvent väljer att bara se till det som är bra. Det är en generation som lärt sig att göra vuxna glada och som när det målet uppnåtts kunnat ägna sig åt att surfa på nätet, eller vad det nu är för förströelse som faller dem på läppen. För att få högsta betyg har de mest ambitiösa aldrig behövt göra annat än läsa kriterierna för MVG och sedan bara göra.

Curlinggenerationen är den första generationen som genom hela sin skolgång och utbildning befunnit sig inom och som undervisats enligt New-Public-Management-paradigmets målfokuserade constructive allignment filosofi. Curlinggenerationen är med andra ord bra på att följa instruktioner och uppfylla mål. De har fostrats till lydiga, regelföljande ögontjänande medborgare. Och nu har de kommit till slutet av utbildningssystemet, nu ska de ut i livet och ta egna beslut och eget ansvar. Krocken som studenterna upplever när de inser att de inte har en aning om vad det innebär att arbeta självständigt och hur man använder kritiskt tänkande för att analysen ska leda till ny kunskap, är plågsam att se. Jag klagar inte, gnäller inte, jag tycker synd om studenterna. Deras föräldrageneration och samhället har svikit dem, för nu är de vuxna, nu får de klara sig själva men de saknar verktygen och erfarenheterna att klara av att ta ansvar. De kan upprepa, följa instruktioner (så länge instruktionerna inte handlar om eller innehåller ord som: tänk själv, arbeta självständigt, argumentera med egna ord, försvara dina åsikter, visa hur du kommer fram till dina slutsatser, för det är instruktioner som kräver eget, självständigt tänkande). När dagens studenter får kritik för brister funderar de inte på vad kan förbättras eller förtydligas, nej studenterna skyller på instruktionerna, på oss lärare och på att det är alldeles för mycket att göra. Kort sagt på allt och alla andra än dem själva. Tragiskt nog är detta inte det största problemet, för det är att de inte vet vad de vill. Curlinggenerationen är den mest aktiverade generationen, som skjutsats av sina föräldrar från den ena aktiviteten till den andra, och som därför berövats möjligheten att reflektera över vad de håller på med och vad de vill med sina liv. Kanske är det därför många väljer att stanna hemma om momenten som erbjuds för att hjälpa dem utveckla ett självständigt tänkande inte är obligatoriskt?!

Jag är oroad mer än något annat. För detta är samtidigt en generation studenter som det går att prata med. Jag känner att de lyssnar och de flesta försöker. Seminarierna är ofta trevliga och vi talar om problemen. Men det är olyckligt att denna typ av samtal kan föras först nu, alldeles i slutet av deras utbildning, så att säga i skarpt läge. "Vi borde fått göra och höra detta tidigare", säger studenterna. Problemet är att de både har fått höra och göra, det är bara det att de inte lyssnade eller förstod vad de hörde och gjorde, för de var fullt upptagna med att vara till lags, koncentrerade på att ge oss lärare vad de trodde att vi ville ha. "Vi vill inte ha något", säger jag. Det är studenten själv som måste vilja på egen hand för att lyckas. Studenterna måste förstå att om man inte gör mer än vad som krävs kommer man aldrig att lära sig vad det innebär att fullt ut ta eget ansvar. Sådana insikter tar tid att utveckla och förstå. Nu är vi alldeles i slutet av utbildningen och då är det försent. Det smärtar att se paniken i ögonen på studenterna och även om jag vränger mig själv ut och in för att hjälpa finns inte tiden, därtill är studenterna alldeles för många och det saknas resurser. Kraven på effektivisering i kombination med curlinggenerationens bristande förmåga att ta eget ansvar och prestera utöver det som står angivet i målbilden.

Igår var jag på ett seminarium på Valands konsthögskola i Göteborg. Det var en paneldiskussion på temat Övervakning. Två forskare och tre konstnärer visade på och resonerade kring olika ingångar till frågan, olika aspekter av begreppet. Abstraktionsnivån var hög, associationsbanorna inte alltid klart uttryckta. Oerhört intressant, på väldigt många olika sätt. Först där insåg jag hur mycket jag saknar att vara i den världen, i det komplexa, abstrakta det teoretiska. Skillnaden mellan det jag upplevde där och då och min arbetsvardag är slående. På jobbet är det konkretion, evidens och effektivitet. På Valand och inom konsten och kulturvetenskapen är det abstraktion, komplexitet och meningsskapande som undersöks, utan strikta krav på att komma fram till något konkret. Högskolans slimmade och genomkontrollerade värld är i förhållande till miljön på Valand död. Inte konstigt att studenterna får problem, när de av systemet de befinner sig i berövas möjligheten att utveckla förmågan att skapa mening. Det är som jag ser det kärnan i problemet som jag försöker ringa in ovan.

Att skapa mening är en kompetens, är något man gör, ensam och tillsammans. Här finns tydliga kopplingar till det jag skrev om igår, till andlighet. Gud är död och det finns ingen mening där ut för människan att upptäcka eller avtäcka. Ska livet och det vi håller med på, till exempel uppsatser eller forskning, få mening måste denna mening skapas. Och om den kompetensen utarmas kommer meningen att gå samma väg. Fortsätter vi på den inslagna vägen riskerar livet och samhället att sluta ha någon mening. Tomheten riskerar att gå segrande ur striden. Vad händer med människan då? Vad kommer en mänsklighet som saknar förmågan att skapa mening att göra, med och mot varandra och mot livet på jorden? Vill inte tänka på det. Här, i dessa tankar, i detta hot, finns alla argument jag behöver för att värna humaniora och konstens värde. Förmågan att skapa mening är vad curlinggenerationen saknar. De har sedan barnsben drillats i förmågan att reproducera mening, har lärt sig bli experter på att följa instruktioner och att vara vuxenvärlden till lags. Det fungerar så länge man är barn och det finns vuxna att charma, men det fungerar inte när man är vuxen och ska ta eget ansvar, för sitt liv, samhället och kommande generationen. Historien sluta ju inte med dem som är unga nu. Livet på jorden är en process och den tar inte slut för att människan saknar förmåga att skapa mening. Tillblivelsens riktning påverkas dock, och det är en fasansfull framtid vi går till mötes om politikerna lyckas med sitt uppsåt att strypa konsten och ta död på humaniora. "Jag följde bara order", är inget någon vill höra igen, inte om vi tänker efter lite. Ändå är det vad vi lär den uppväxande generationen. Det är allvarligt och det är på allvar.

Nyttan och särarten med konstvetenskap är att den som går en sådan utbildning lär sig förstå vad mening är och hur mening skapas. Konstnärers viktigaste kompetens är att skapa mening, att upptäcka möjligheter och presentera alternativa tolkningar av det som är givet, det vi kan se. Världen är inte en och den samma, den skapas genom mångfalden av perspektiv. Och det är svårt att förstå, det tar tid att lära sig inse och ännu längre tid att lära sig hantera och göra något konstruktivt av. Som tur är finns det fortfarande konsthögskolor, och jag är tacksam för att jag lärt mig vad mening är och hur mening skapas. Det som oroar mig är att det finns allt mindre tid för detta, och det blir allt svårare att övertyga. Motståndet mot meningsskaparna växer sig starkare och starkare. Kontrollsystemen blir allt effektivare och övervakningen som seminariet handlade om tar sig allt mer intrikata former och påverkar allt fler allt mer. Det är allvarligt och det är på allvar. Det handlar inte om ett konstprojekt, det handlar om dig och mig och vår gemensamma framtid i samhället och här på jorden.

Kraven på evidens och bibliometrin som mätinstrument är effektiva redskap för kontroll och övervakning. Men det handlar om reproduktion av tomhet, det ger oss mer av sådant som vi redan har. Måluppfyllelse och kvalitetskontroll ger oss inget nytt och oväntat, det leder till degenerering, utarmning och inavel. Konsten garanterar liv, motstånd ger oss oväntade effekter och tvingar fram kreativitet. Det är obehagligt om man inte är van och kanske skrämmande för den som inte lärt sig hantera det oväntade. Men det finns inget alternativ. Om kulturen inget tillförs, om det rådande inte utmanas och om vi som lever här och nu inte överskrider dagens förhållanden, om ingen skapar något nytt och tar oss förbi den situation vi befinner oss i, kommer vi alla snart att gå under. Handen på hjärtat, vill du vara den som står där sedan, med en enda sak att säga till ditt försvar: Jag följde bara order? Vänta lite innan du svarar. Tänk efter innan du bestämmer dig för vad du ska tycka. Gör inte som du brukar, det vill säga klicka på något av de färdiga alternativen. Det ser så enkelt ut och det är skönt att slippa ta ansvar. Fast det vi alla gör är just, tar ansvar. Ingen annan gör det, vi gör det vi gör med eller mot varandra.

Det är meningen med mening, att lära sig skapa innebörder i det som saknar egen mening. Livet har ingen mening utanför meningen som vi ger det. Om man drabbas av känslan att tillvaron saknar mening står man inför ett val. Man kan konsumera sig bort från oron, men det är bara att fördröja effekten. Förr eller senare kommer man avkrävas ett svar. Man kan sticka huvudet i sanden och förneka, men det leder till samma sak. Man kan skjuta budbäraren, vilket är meningslöst. Eller så kan man stanna upp och tänka efter: Vad är meningen med allt? Vad vill jag med mitt liv? Vad känns meningsfullt för mig? Hur kan jag göra för att skapa mening?

Tänk om det var detta som skola och utbildning handlade om. Jag säger som jag brukar, TÄNK OM!