Moralens geologi 48

Slutet på resan. Detta blir den sista posten om moralens geologi, post nummer 48. Inom kort öppnas en ny post upp, troligen om kroppen utan organ, men det är inte säkert. Inget är säkert i en värld som förändras genom ömsesidiga tillblivelser, icke-linjära processer av kollektiv handling. Ingen kan kontrollera tillblivelsens riktning, inte kan bestämma vart vi är på väg. Där, i den insikten, finns moraliska implikationer. Det spelar roll, inte bara vad man säger. Tyvärr är moral ofta ett slags läpparnas bekännelse, en bild man vill visa upp av sig. Om vi accepterar den synen på moral får vi ett samhälle där regler och styrdokument är viktigare än det som faktiskt gör. Vi får en ögontjänarmoral som lämnar fältet fritt för allehanda mygel, så länge det inte avslöjas. Ett ord fångar detta, eller tre bokstäver: SCA. På företagets hemsida talas det om organisationens moraliska kompass och att dess värdegrund genomsyrar allt som görs. Efter avslöjandena vet dock vi vad alla texter var värda i praktiken. Kanske straffades de anställda om de bröt mot reglerna, men vem granskar granskarna? Vem ställer makten till svars? Kontrollsamhället hamnar för eller senare där, i den låsningen, att någon måste granska den som granskar, och där tar det slut, för det innebär att man måste hämta in någon utifrån och för mänskligheten finns ingen utsida. Allt och alla befinner sig på insidan. Och kräver vi kontroll av att moraliska regler måste följas får vi ett samhälle där den med makt oundvikligen står över kontroll och följaktligen kan göra som hen vill. De 85 rikaste människorna på jorden förfogar över hälften av jordens samlade tillgångar, men de har inte bara makt över tillgångarna, de har även makten att undgå kontroll. Det spelar väl ingen roll, de är ju så få, kanske någon tänker. Tänk igen i så fall. De förfogar över hälften av jordens resurser ... 

Kontrollsamhället leder oss förr eller senare dit. Därför behövs en annan moral, en moral som handlar om hur vi tänker, men framförallt om vad vi gör. En moral som är kompatibel med hur samhället ser ut och fungerar, en moral som växer underifrån, i handling och som är förankrad i materien. Mellan tanken och handlingen finns kroppen, och en moral som inte harmonierar med hur människans hjärna fungerar är en värdelös moral, för den går på tvärs mot dem vi är. Tro nu bara inte att jag propagerar för socialdarwinism, för det är absolut inte det detta handlar om. Jag vill se en moral som skapas i samspel mellan människor och mellan människor tankar/drömmar och kroppens och hjärnans faktiska funktion. En moral som handlar om vad som sägs är en moral som vilar på tanken om att människan är rationell, helt igenom och hela tiden. Fast det vet vi att hen inte är. Forskning om hjärnan och hur människor faktiskt fungerar visar att väldigt många beslut som tas uppstår av slump, affektion eller ren lättja. Sedan används den rationella förmågan till att i efterhand förklara logiken i handlandet. Den moral jag tänker på har insett detta och accepterat att det är så vi människor fungerar. Moralen får upprätthållas på andra sätt än genom kontroll. Genom öppenhet, transparens. Om alla, utan undantag, avkrävs öppenhet för att accepteras av omgivningen som moraliska subjekt, kommer det att spela mycket större roll vad man faktiskt gör än under nuvarande sanningsregim som utgår från villfarelsen att fullständig kontroll är möjlig och den rätta vägen att gå.

Dessa inledandet tankar är resultatet av mitt arbete med texten av Deleuze och Guattari, i alla fall delvis, för jag har så klart inte bara läst deras text under tiden som jag jobbat med detta, jag har även läst annat. Allt och alla påverkas av varandra, inget är rent och opåverkat. Och det gäller så klart även moralen, oavsett vilken moral vi väljer att leva i enlighet med. Jag vill se den tanken, detta att allt och alla påverkar varandra och vartannat, mer uppmärksammad i samhället. Ingen människa är en ö. Om det vore utgångspunkten för politiken skulle demokratin se annorlunda ut. Om det var så vi såg på varandra skulle samhället bli mer hållbart, för ingen skulle kunna ställas utanför, alla skulle inkluderas och alla skulle dessutom tvingas agera i vardagen för att göra samhället mer hållbart. Ingen hjälp finns på utsidan och ingen annan kan göra det åt oss. Ansvaret är mitt, och jag får stå till svars för vad jag gör. Sveriges Förenade Studentkårer sitter fast i det tänkande jag här dekonstruerar och visar på orimligheten med, därför är jag kritisk till deras utspel om att lärarna ska tvingas genomgå pedagogikkurser. För det förslaget bygger på tanken om att någon annan ska göra det som bara jag kan göra. Ansvaret för min kunskapsinhämtning, mina studieresultat är mina och ingen annan! Tänker vi så får vi en skola och även kunskap som byggs underifrån och som vilar stabilt i kollektivets handlingar. Då behövs inga betyg, ingen kontroll, det behövs bara transparens och ömsesidig omsorg om det som är viktigast och i skolans värld är det inte studenten och inte läraren, utan kunskapen!

Nåväl, dags att titta lite närmare på texten. Hur slutar det. Vad säger professor Challenger? Vad lämnas vi med och hur går vi vidare? 

It was over. Only later on would all of this take on concrete meaning. The double-articulated mask had come undone, and so had the gloves and the tunic, from which liquids escaped. As they streamed away they seemed to eat at the strata of the lecture hall, which was filled with fumes of olibanum and "hung with strangely figured arras." Disarticulated, deterritorialized, Challenger muttered that he was taking the earth with him, that he was leaving for the mysterious world, his poison garden. He whispered something else: it is by headlong flight that things progress and signs proliferate. Panic is creation. A young woman cried out, her face "convulsed with a wilder, deeper, and more hideous epilepsy of stark panic than they had seen on human countenance before." No one had heard the summary, and no one tried to keep Challenger from leaving.

Vem är den här Challenger egentligen? Panik är skapelse ... Sjukdom är ett tillstånd som kräver tolkning för att bedöma om det ska betraktas som ett problem och åtgärdas, eller om tillståndet ska accepteras och anses positivt. Jag släpper fantasin fri och skriver det jag tänker, för att försöka vara konsekvent med min syn på moral. Transparens, utan tanke på hur andra uppfattar en, hjälper oss alla att få syn på våra tankar och så länge ingen hävdar att JAG HAR RÄTT, NI MÅSTE LYSSNA PÅ MIG, är det oproblematiskt. Om vi lyssnar mer på vad som faktiskt sägs, inte på vem som talar, öppnar sig möjligheter, för det innebär att allas tankar kan lyftas och mänsklighetens mångfald blir en trädgård att skörda olika frukter från. Den som drabbats av schizofreni adderar mening och lägger till, det är en tanke Deleuze och Guattri ofta återkommer till. Det handlar om ett alternativ perspektiv på tillvaron, och självklart ska personen erbjudas hjälp om hen vill det, men idag lyssnar vi inte på någon som inte godkänts som frisk, vi medicinerar och kontrollerar. Det är detta jag vill peka på, att orden och tankarna från den som betraktas som galen inte når oss. Vi skapar härigenom en tankebubbla som gör att mångfalden utarmas. Om vi utan undantag lyssnade på alla skulle innebörden i begreppet människa och mångfalden som redan idag finns på insidan öppnas upp för oss. Transparens och handling. Challenger må vara galen, men det han säger kan fortfarande tas i beaktande och reflekteras över. Det är ett slags moral som utgår från handling och det är är, inte från ord och drömmar om hur det borde vara. Vad jag far efter är en moral som gör att handlingarna ändras om det visar sig att konsekvenserna blir problematiska, inte orden. En öppnare och ärligare moral som faktiskt utgår från det vi gör.

Challenger, or what remained of him, slowly hurried toward the plane of consistency, following a bizarre trajectory with nothing relative left about it. He tried to slip into an assemblage serving as a drum-gate, the particle Clock with its intensive clicking and conjugated rhythms hammering out the absolute: "The figure slumped oddly into a posture scarcely human, and began a curious, fascinated sort of shuffle toward the coffin-shaped clock … The figure had now reached the abnormal clock, and the watchers saw through the dense fumes a blurred black claw fumbling with the tall, hieroglyphed door. The fumbling made a queer, clicking sound. Then the figure entered the coffin-shaped case and pulled the door shut after it.... The abnormal clicking went on, beating out the dark, cosmic rhythm which underlies all mystical gate-openings"—the Mechanosphere, or rhizosphere.

Är Challenger en hummer? Är han den eller det som håller samman? Mellanrummet som förbinder allt och alla? Det går att ana något sådant här, ett slags dubbelbindning. Mechanosfären eller rhizosfären är strukturer utan centrum, är relationer av relationer av relationer. Enligt Gregory Bateson (som Deleuze och Guattari ofta hänvisar till och är en forskare som befinner sig mellan naturvetenskapen och kulturvetenskapen) är en double bind,

a situation in which no matter what a person does, he "can't win." Och, "It is hypothesized that a person caught in the double bind may develop schizophrenic symptoms.

Dubbelbindningar finns överallt, och de får effekter. Som tankeverktyg, aforism eller ögonöppnare fungerar den teorin även om den övergivits inom psykiatrin där den användes ett tag. Den som fastnar i en låsning där det inte spelar någon roll vad hen gör kommer att drivas till galenskapens rand. Är det vad som håller på i vårt samhälle? Allt fler mår allt sämre och de enda lösningarna vi har till vårt förfogande är mer av samma, för vi har bestämt oss på förhand vad som är bra och vad som är dåligt. Vi är i desperat behov en en ny moral, av nytänkande. Och jag tycker det har varit oerhört givande att skriva dessa bloggposter för under läsningen har jag tvingats tänka i nya banor, jag har utmanats av den fiktiva föreläsningen av professor Challenger.

Gregory Bateson har skrivit boken Mind and Nature. A Necessary Unity, där han skriver om "Det mönster som binder samman." Han ställer där frågan:

Vilket mönster förbinder krabban med hummern och orkidén med gullvivan och alla dessa fyra med mig? Och mig med dig? Och alla oss med amöban i ena riktningen och kronikeravdelningens schizofrene i den andra?

Kulturvetenskap handlar om att ställa frågor, om att ifrågasätta det invanda, det vi tar för givet. Det handlar inte om att tvinga allmänheten till lydnad, med kunskapen som makt. Kulturvetenskap handlar om att bryta upp maktordningar. Om att befria kreativiteten. Förlösa tankar. Det är vad som behövs i dessa dagar av klimathot och ekonomiskt kaos, en moral som utgår från hur människan faktiskt fungerar och för att förstå det krävs att vi aldrig på förhand sätter upp några gränser för tanken och tänkandet. Släpps tanken fri är det inte svårt att förstå att moral ytterst handlar om geologi.