Moralens geologi 44

Kompetensen att diskutera teorier håller på att utarmas. Det handlar idag om rätt eller fel, sant eller falskt. Och allt som inte kan sorteras in under det kunskapsteoretiska paraplyet betraktas (illvilligt) som uttryck för postmodern sanningsrelativism. Det gamla vetenskapskriget, som rasade mellan konstruktionister och positivister på 1990-talet, eller i alla fall frågor som där och då debatterades håller återigen på att aktualiseras. Föreningen Humanisterna med Christer Sturmark i spetsen är drivande i den rörelsen. Inget ont om den rörelsen, med dess vetenskapssyn är som jag ser det ovetenskaplig. Det finns där bara utrymme för en och en enda syn på kunskap, vilket stänger vägar för nytänkande och riskerar att, liksom all dogmatik, fastna i den enda läran. Följande citat, hämtat från Humanisternas hemsida, visar vad jag menar är en syn på vetenskap som redan på förhand vet vad som är rätt och vad som är fel.

Empiriska studier, logiskt tänkande, kritisk analys och öppen argumentation är metoder för att få fram en så saklig och objektiv verklighetsbeskrivning som möjligt. Enighet bland forskare innebär inte någon garanti för att beskrivningen av verkligheten är korrekt, men inom vetenskapen finns metoder för att med tiden komma till rätta med missuppfattningar.

Detta är en begränsande syn på vetenskap, menar  jag. Det bygger på utgångspunkter som företrädarna vet är sanna, redan på förhand och utan att det finns några bevis för saken. Vetenskapen kommer med tiden att rätta till alla missuppfattningar. Det är den enda vägen mot sanningen som beskrivs här, och Humanisterna vet vad som är vad och hur vi kommer dit. Det är bara en tidsfråga innan världens och mänsklighetens alla frågor besvarats. Ekot av Jesus, som sa, "Jag är vägen, sanningen och livet", ekar starkt. Humanisterna vet och manar till efterföljd. Humanisterna går till storms mot alla som inte ställer upp på deras definition, deras livshållning, deras sätt att hantera frågor. Argumentet som tankebygget vilar på är antagandet att allt kommer att bevisas, i framtiden (det är alltså inte bevisat än. Hur rimmar det med kravet på evidens?).

Det går inte att förklara allt med hjälp av dagens vetenskapliga metoder, men med hjälp av mänskligt förnuft och kunskapssökande kan människan förstå mer och mer av den värld hon lever i. Hennes fattningsförmåga har dock sina gränser och kanske kan hon aldrig förstå allt.

Kritiskt tänkande ska inte bara appliceras på frågor som kan ges vetenskapliga svar och vid tillämpning av vetenskapliga rön, utan också på samhällets normbildning. Kollektiva ideal, sedvänjor och sociala överenskommelser är föränderliga och måste omprövas i ljuset av ny kunskap, nya erfarenheter och diskussion i moraliska frågor.

Kritiskt tänkande som ett slags religion alltså, som den enda vägen, det enda rätta. Jag är som sagt inte kritisk till Humanisterna, deras ambition ligger helt i linje med mina ambitioner. Jag vill också ha ett samhälle byggt på kunskap. Vi skiljer oss dock åt i synen på kunskap. Och jag kan inte för mitt liv begripa vad Humanisterna anser sig vinna på att smutskasta mitt och många andra kulturvetares sätt att arbeta vetenskapligt. Det finns en olycklig låsning där, i deras sätt att försvara sina grundläggande värden. Jag är ingen sanningsrelativist, alla sådana anklagelser är förtal. Det gynnar inte den vetenskaplighet som Humanisterna säger sig värna. Problemet som finns inbyggt i deras tankemodell är att de likt Platon utgår från att det finns en idéernas värld och att den harmonierar med sinnenas värld, samt att sanningen finns i världen, för oss människor att upptäcka. Problemet är att denna tanke, denna teori, behandlas som en utsaga om hur det är. Fast det återstår fortfarande att bevisa.

Humanisternas problem är att de inte förmår se skillnad mellan teori och verklighet. För dem finns bara verklighet, och teori för dem, liksom för delar av den vetenskap de hyllar som sanningens härförare, är ännu inte falsifierade hypoteser. Teori för mig är något annat också, och det är när jag talar om det som jag drar på mig kritik som sanningsrelativist. När jag talar om teori talar jag emellertid inte om hur det är, utan om hur det kanske skulle kunna vara. Jag testar nya vägar för tanken, jag utmanar gamla sanningar och väljer medvetet att se på världen utifrån olika perspektiv. Jag, till skillnad från Humanisterna, väljer att vänta med att uttala mig om det som är sant innan det bevisats för mig. Framtiden, som för Humanisterna redan är intecknad, och som vi närmar oss längs den enda vägen, är för mig en öppen fråga. Framtiden finns inte, bara det som är här och ny finns, och nuet är det ständigt föränderliga perspektiv utifrån vilket både historien och framtiden betraktas. Där finns skillnaden mellan mig och filosoferna jag finner mest intressanta, och företrädarna för Humanisterna och andra som tänker på samma sätt. Skillnaden finns inte i synen på vetenskap.

Moralens geologi är inte en studie av verkligheten, inte ett sökande efter sanningen, det är en reflektion kring en teori. Och teorin som reflektionen handlar om är inte en hypotes, det är ett förslag på alternativa sätt att se på verkligheten och det som är, det som går att iaktta där ute. Det är ett missförstånd att postmodernismen skulle kritisera Sanningen, det som kritiseras är problematiska (det vill säga ogrundade och dåligt formulerade) definitioner av BEGREPPET sanning. Moralens geologi handlar inte om några spekulationer kring verkligheten. Resonemanget vilar tungt på vetenskapliga resultat. Tankarna är logiska och förs fram som underlag för den öppna argumentation som Humanisterna också efterlyser. Deleuze och Guattari sysslar med vetenskap, fast det är bara en lite annorlunda vetenskap än den enda väg mot sanningen som stakats ut och som försvaras av Humanisterna.

Det blev en lång introduktion till dagens huvudnummer, men det kändes viktigt att klargöra detta med tanke på den senaste tidens debacle och framförallt i ljuset av diskussionen om kunskapsras i den svenska skolan (läs förresten denna kloka debattartikel, av Malin Ideland, i Aftonbladet). Och med detta sagt kastar jag mig ut i teorin eller den TANKEvärld som undersöks av Deleuze och Guattari och som alltså inte ska ses som en hypotes om verkligheten. Det är en teori, en karta som kan användas för att orientera sig i verkligheten med hjälp av. Det gäller för denna kartan, liksom för alla andra kartor, att om den inte fungerar är det enda rätt att sluta använda den, men att strida om vem som har den rätta kartan är meninglöst, för den typen av strider handlar ju inte om verkligheten, utan om förslag på förklaringar av den samma. 

A final distinction must now be noted. Not only does the abstract machine have different simultaneous states accounting for the complexity of what takes place on the plane of consistency, but the abstract machine should not be confused with what we call a concrete machinic assemblage. The abstract machine sometimes develops upon the plane of consistency, whose continuums, emissions, and conjugations it constructs, and sometimes remains enveloped in a stratum whose unity of composition and force of attraction or prehension it defines. The machinic assemblage is something entirely different from the abstract machine, even though it is very closely connected with it.

Skillnaden mellan en abstrakt maskinen och konkreta maskiniska assemblage, liknar skillnaden i vetenskapssyn som beskrivs ovan. Det är helt enkelt olika saker. Deleuze och Guattari väljer att se bortom det konkreta och funderar kring hur verkligheten FUNGERAR och de bryr sig inte så mycket om hur eller vad den ÄR. Deras studier tar sin utgångspunkt i tanken på att framtiden inte finns, den skapas här och nu. Och studerar man verkligheten så blir förändring ett centralt begrepp. Förändring är den enda konstanten i den teori om världen som Deluze och Guattari formulerar, och det som driver förändringen väljer de att beskriva, till exempel (för de använder andra teorier också på andra ställen) i termer av abstrakt maskin. Det som förändrar, utan att precisera saken närmare. Abstrakta maskiner finns och verkar i mellanrum, de existerar på platser som ser ut som tomrum om de studeras med hjälp av konventionella verktyg och perspektiv. Har man bestämt sig för att bara det som går att finna evidens för är sant, kommer man inte att se något annat än meningslös tomhet i mellanrummen. Men det är som att säga att kärlek BARA är kemiska reaktioner i hjärnan, vilket alla som någon gång varit kära vet är rent nonsens. Kärlek är något fantastiskt och ogripbart och vill man förstå kärlek kan man bara göra det genom att uppleva den och ge sig hän i den, inte genom att fokusera uteslutande på det som går att belägga och bevisa enligt på förhand uppgjorda, rigida regler.

First, on a stratum, it performs the coadaptations of content and expression, ensures biunivocal relationships between segments of content and segments of expression, and guides the division of the stratum into epistrata and parastrata. Next, between strata, it ensures the relation to whatever serves as a substratum and brings about the corresponding changes in organization. Finally, it is in touch with the plane of consistency because it necessarily effectuates the abstract machine on a particular stratum, between strata, and in the relation between the strata and the plane.

Mellanrummen som förnekas värde i konventionell vetenskap är vad Deleuze och Guattari undersöker. Kunskap om en abstrakt maskin går dock bara att nå indirekt, genom att väna och vrida på det som går att se, genom att aldrig slå sig till ro med något, genom att liksom nomaderna ständigt befinna sig i rörelse och interaktion, tillsammans med det som studeras. Det som händer mellan dig och mig upplever vi på olika sätt även om det är exakt samma mellanrum. Jag kommer aldrig innanför huden på dig och du når inte mitt inre, men om och när vi interagerar är mellanrummet ändå en central del av den helhet vi är med om att skapa och förändra interaktivt. Därför går inget att definiera närmare än på följande sätt: Fler än en men färre än många. Eftersom allt blir till genom interaktion handlar det alltid om fler än en, och eftersom inget har relation till allt handlar det på samma sätt alltid om färre än många. Däremellan finns svaret även om det aldrig går att nå. Detta kan vi veta och det är gott nog och förstår vi det öppnas alternativa vägar för förändring och tillblivelse. Låt oss testa och se vart vi hamnar. Om vi inte trivs eller om det inte fungerar kan vi alltid agera annorlunda och försöka skapa ett annat samhälle, en annan värld.

An assemblage (for example, the smith's anvil among the Dogons) is necessary for the articulations of the organic stratum to come about. An assemblage is necessary for the relation between two strata to come about. And an assemblage is necessary for organisms to be caught within and permeated by a social field that utilizes them: Must not the Amazons amputate a breast to adapt the organic stratum to a warlike technological stratum, as though at the behest of a fearsome woman-bow-steppe assemblage? Assemblages are necessary for states offeree and regimes of signs to intertwine their relations. Assemblages are necessary in order for the unity of composition enveloped in a stratum, the relations between a given stratum and the others, and the relation between these strata and the plane of consistency to be organized rather than random.

Relationer och mellanrum, om det handlar teorin som Deleuze och Guattari skriver fram och undersöker världen med hjälp av. Mellanrum och relationer är fenomen eller företeelser som alla känner men som är svåra att undersöka med hjälp av konventionella vetenskapliga metoder. Vill man undersöka dem måste man göra det på "deras" premisser, inte på några på förhand definierade premisser. Det är vad vetenskap handlar om för mig, att låta kunskapsmålet och det som studeras bestämma vad som är lämpliga verktyg och vägar att gå, inte att försöka avgöra den frågan på förhand och en gång för alla. Det är i vetenskapen liksom i livet vägen och sökandet som är målet.

In every respect, machinic assemblages effectuate the abstract machine insofar as it is developed on the plane of consistency or enveloped in a stratum. The most important problem of all: given a certain machinic assemblage, what is its relation of effectuation with the abstract machine? How does it effectuate it, with what adequation? Classify assemblages. What we call the mechanosphere is the set of all abstract machines and machinic assemblages outside the strata, on the strata, or between strata.

Maskiniska assemblage är vad vi har att göra med och vad vi försöker förstå, om vi väljer den teorin, den kartan eller det förslaget på förklaring som riktningsgivare i sökandet efter en bättre förklaring än dem vi har tillgång till. Förklaringar är aldrig sanna eller falska, de är bara bättre eller sämre. Och vad som är bra eller dåligt bestäms inte av någon enskild, det svaret uppstår som ett resultat av interaktion. Framtiden blir till genom försök, ständigt upprepade försök till bättre interaktion. Därför är mellanrum och relationer så viktigt. Och därför är det olyckligt att förneka dem bara för att det är svårt att undersöka dem på det sätt som känns enklast och bäst.