Detta blir det näst sista inlägget i serien om moral. Eller, om man vill, i serien om teorierna som skapats av Deleuze och Guattari, med fokus på moral i ordets allra vidaste bemärkelse. Det får blir ett kortare inslag, en fokuserad text som tar sats inför nästa som blir den sista innan jag kastar mig över nästa. Idag ska jag ut på uppdrag. Ska tala om förändringsarbete, bildning och hälsa, för rektorer på Västra Götalandsregionenens folkhögskolor. Deleuze ande svävar som alltid över det som sägs, även om hans namn inte uttryckligen nämns, så detta blir en bra uppladdning.
Each stratum serves as the substratum for another stratum. Each stratum has a unity of composition defined by its milieu, substantial elements, and formal traits (Ecumenon).
Varje stratum fungerar som substratum för ett annat stratum. Och varje stratum förenas i sin komposition, dels av miljön där det finns, dels av delarna som ingår i det, dels av sina inneboende egenskaper. Ett stratum är med andra ord inget i sig själv, det har ingen egen mening eller essens. Det blir till i relation till ... Det skapas och omskapas genom delarnas inbördes relationer och helhetens relationer till andra helheter. Ingen del eller helhet har med andra ord egen mening, den växer fram och förändras relationellt. Därför finns ingen sanning, i alla fall inte i den mening som vanligtvis läggs i det ordet. Sanning är också relationell och föränderlig, för både stratumet och dess relationer till omgivningen förändras ständigt. Detta är ett annat sätt att säga att inget är, att allt blir till och förändras.
But it divides into parastrata according to its irreducible forms and associated milieus, and into epistrata according to its layers of formed substances and intermediary milieus.
Epi, para, är ord som betyder bortom, parallell, över, under. Detta blir ett annat sätt att säga att strata inte är, att om man vill förstå måste man leta även på andra ställen. Svaret på frågan finns inte på ett ställe, det växer fram i relation. Exakt samma delaspekt, om den förflyttas, får en helt annat mening när den ingår i en annan helhet, i en annan miljö. Detta måste upprepas, påminnas om och ständigt påpekas explicit, för det verkar som den mänskliga hjärnan har fruktansvärt svårt att ta in detta. Vi (även jag, det erkänner jag villigt, för dessa poster är inte undervisande, de handlar lika mycket om att tänka högt och lära) kan liksom inte ta in detta att ingenting är, att allt blir och beror på. Därför kommer den som bortser från detta att få makt över vetandet, för kunskap är som bekant inte makt. Makt är kunskap och den som väljer att tala till känslan, får makt. Den som talar till intellektet får problem, för kunskapens väg är aldrig rak. Människan vill helt enkelt inte alltid sitt eget bästa, och även detta är en insikt som inte alla vill veta av eller bryr sig om. Kulturvetarens dilemma, kunskapens moment 22. Vetenskapens paradox ... och så vidare.
Epistrata and parastrata must themselves be thought of as strata. A machinic assemblage is an interstratum insofar as it regulates the relations between strata, as well as the relations between contents and expressions on each stratum, in conformity with the preceding divisions.
Assemblage är sammansättningar, är det som hålls samman. Det handlar om föränderliga helheter, om maskiniska förändringsprocesser, det vill säga icke-linjär förändring. Maskinsk förändringslogik växer fram mellan delarna, inom helheten och den går aldrig att räkna på. Framtiden finns inte, den är aldrig given, för den skapas här och nu av det som finns och det som interagerar inom ramen för den aktuella miljön. Det är om detta som hela serien har handlat, om delar i samverkan, i en miljö. Om relationer, mellanrum och maskinska tillblivelser.
A single assemblage can borrow from different strata, and with a certain amount of apparent disorder; conversely, a stratum or element of a stratum can join others in functioning in a different assemblage.
Allt går in i och ut ur vartannat, ingår allianser. Delarna och helheterna påverkar och påverkas av varandra. Allt förändras genom att ställas i relation till allt annat. Därför blir mellanrummen allt allt annat än meningslös tomhet. Det som händer mellan är oftast viktigare än det som händer delarna i sig. Och mellanrummen finns på insidan, är del av helheten. Det som ser ut att vara tomt, tyst och värdelöst uppvärderas och kastar ljus över komplexiteten, som dock fortfarande inte kan förklaras. Påpekandet ska ses mer som en uppmaning till ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet. Där måste allt börja, i ovissheten. Ingen vet på förhand. Ingen!
Finally, the machinic assemblage is a metastratum because it is also in touch with the plane of consistency and necessarily effectuates the abstract machine. The abstract machine exists enveloped in each stratum, whose Ecumenon or unity of composition it defines, and developed on the plane of consistency, whose destratification it performs (the Planomenon).
Maskiniska assemblage är allt, är alla. Det är vad vi har att göra med. Men att säga det förklarar inget, ger oss fortfarande inga svar. Och det är det viktigaste, insikten om att det inte finns några svar, bara frågor och förklaringsarbete. Tillsammans skapar vi den mening vi behöver. Detta är människans hjärna skapt för, att skapa mening. Insikt om detta är en förutsättning för all forskning och gör det enklare att förstå komplexiteten och det faktum att vi inget vet säkert. Vi vet en massa, men inget är säker eller evigt giltigt. Och förstår vi det ökar chansen att vi förstår andra saker bättre, dramatiskt. Där finns en viktig poäng med filosofin som skapats av Deleuze och Guattari. Den lär oss hur lite vi vet och hur lite som går att veta.
Thus when the assemblages fit together the variables of a stratum as a function of its unity, they also bring about a specific effectuation of the abstract machine as it exists outside the strata. Machinic assemblages are simultaneously located at the intersection of the contents and expression on each stratum, and at the intersection of all of the strata with the plane of consistency. They rotate in all directions, like beacons.
Förändring och rörelse. Mellanrum och relationer. Jag och du och den fysiska miljön. Där uppstår meningen, genom att vi interagerar med varandra i miljön vi lever. Vi är alla nomader om man vill, även statsbyggaren. För inget är sig någonsin likt, allt blir till och förändras, mellan, över, under och tillsammans. Ömsesidig tillblivelse är vad vi har att göra med, alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar