Kunskap, tappad tro och uppgivenhet

Måste skriva av mig. Måste sätta ord på och få syn på mina tankar. Det går runt i huvudet, av en hel massa olika anledningar. Arbetsbördan denna tid på året är enorm. Vid sidan av närmare 30 uppsatsprojekt att handleda har jag en aldrig sinande ström av möten att gå på och annat som måste göras dessutom. Redan det är mycket nog och därutöver vill jag göra andra saker som indirekt krävs av mig som intresserad och engagerad lärare/forskare, därför har jag just avslutat ett bokprojekt och påbörjat planeringen för nästa och har två konferenspapper att förbereda och som jag ska åka iväg och presentera efter terminen, innan semestern. Och så finns det böcker att läsa och bloggposter att skriva, för min egen personliga, intellektuella utvecklings skull. Jag går bokstavligen på knäna, liksom alla lärare på högskolan denna tid på året.

Jag är på högskolan, forskar och arbetar som lärare, för en saks skull: KUNSKAPEN. När jag började på universitetet på hösten 1991 gjorde jag det av ett enda skäl, jag ville lära mig så mycket som möjligt. Den känslan driver mig fortfarande, och det präglar allt jag gör; viljan att lära och ständigt bli bättre. Jag tror på kunskapen och lärandet; det ger mitt liv mening. Tyvärr, och det är detta som är upprinnelsen till känslan jag här försöker sätta ord på, håller jag sakta på att tappa tron på högskolan. Sammanhanget jag finns och verkar i handlar allt mindre om kunskap, lärande och innehåll. Högskolan håller, tillsammans med resten av samhället, på att utvecklas till något annan än vad det en gång var och som jag fortfarande tror på. Kunskapen står allt mindre i fokus, vilket gör mig bedrövad. Formen tar allt mer över och tränger undan kunskapen som betraktas som ett nödvändigt ont eller en formalitet. Under mina år i akademin har det skett en tydlig förskjutning. När jag började läsa var högskolan the place to be för alla som ville lära, idag tvingas jag tyvärr konstatera att är det kunskap och intellektuella utmaningar jag söker är det utanför högskolan jag får söka mig. Var det verkligen så det var tänkt? Är vi nöjda med hur det blivit? Jag är inte det! Jag tror fortfarande på kunskapen och ingen har lyckats övertyga mig om att den tron är felaktig eller det projektet överspelat. Ändå känner jag som jag känner.

I vardagen som lektor trängs kunskapen allt mer ut och bort. Det finns helt enkelt inte tid att tänka och reflektera, för det tar tid och kräver lugn och ro. Tänka, reflektera och lära gör jag hemma på kvällen i goda, intresserade, vänners lag eller i ensamhet, tidigt på morgonen innan jag åker till jobbet. Vardagen och arbetet fylls av administration, planering, uppföljning, möten och mail med frågor från studenter. Om detta handlade om KUNSKAP och lärande, om det var intellektuellt stimulerande, hade jag inte klagat eller oroats, men det är inte så det ser ut. Vardagen som lektor handlar till skrämmande liten grad om kunskap och mitt arbete är ytterst sällan intellektuellt utmanande. Uppifrån (ytterst från utbildningsdepartementet) kommer krav som handlar om att kontrollera och granska det jag gör, och underifrån (från studenterna och deras företrädare SFS) kommer krav på att jag och mina kollegor ska bli bättre pedagoger. Ledningarna för landets högskolor vill ha resultat, mätbara, kontroller- och jämförbara resultat som gör att högskolan står sig i konkurrensen och klättrar på rankinglistorna, vilket krävs för att locka till sig studenter. Det talas HÅP (helårsprestationer) och genomströmning, för det ger pengar till verksamheten. Och Sveriges Förenade Studentkårer driver som sagt frågan, riktad mot oss lärare, att vi ska bli bättre pedagoger. Vad finns KUNSKAPEN i allt detta? Varför premieras inte omsorgen om lärandet och kunskapsutveckling?

Igår drogs jag in i en lång tråd på Facebook som handlade om just SFS krav på oss lärare. Först var det lärare som engagerade sig, som utbytte tankar. Sedan dök det upp studenter. Det utvecklade sig till det gamla vanliga, ömsesidiga klagomål. Jag försökte säga saker som, att som jag ser det är lärande en ömsesidig process, kunskap är något som uppstår mellan den som är lärare och den som ska lära. Att ensidigt fokusera pedagogen leder till ett halvt svar. Studenternas ansvar, förmåga till kritiskt, självständigt tänkande, vilket är en förutsättning för att ta till sig och utveckla kunskap, måste också betonas. Annars har vi ingen HÖGRE utbildning! Kunskapen i centrum kan inte nog poängteras, den närmar sig studenter och lärare från var sitt håll. Jag var inte ensam om att försöka driva utbytet av tankar i den riktningen. Tyvärr kröp den gamla vanliga känslan av uppgivenhet på mig, för vi talade inte om kunskap eller innehåll, vi talade om form. Jag och övriga lärare, som ville möta studenterna och tala om förutsättningar för lärande lämnade därför tråden, och kvar finns nu i princip bara företrädare för kåren, som upprepar sina krav på pedagogik. Det som fick mig att lämna "samtalet" var framförallt följande två inlägg.

Även om jag är vuxen och fullt kapabel att lära mig saker helt själv så vill jag ju ha ett mervärde när jag träffar en lärare, annars kan jag ju bara köpa böckerna i litteraturlistan och sätta mig och läsa på egen hand. Faktum är att det hänt mig mer än en gång att jag gjort det valet istället för att gå på en föreläsning eftersom jag vet att läraren är en så dålig pedagog att jag kan använda tiden bättre på egen hand. Men det är ju liksom inte superstimulerande att det är så. Jag tror ju att många studenter skulle få ut mer av sin utbildning, lära sig mer och utvecklas mer om undervisningen var bättre. Men jag gissar att du och jag har mycket olika syn i den här frågan Eddy och så är det ju ibland.

Jättebra att du är så engagerad och har fortbildat dig kontinuerligt. Då har du sannolikt inga som helst problem att med råge möta den standard SFS tycker vore rimlig.

Mellan raderna i dessa båda inlägg, och det intrycket förstärks av många andra inlägg i tråden, ser jag en mur växa upp mellan lärare och studenter. En mur som inte existerade när jag var student, vilket jag faktiskt är fortfarande. Kraven på mig som lärare idag är väsensskilda från kraven jag ställde på mina lärare på 1990-talet. Det studenterna idag glömmer bort är att ingen av deras lärare på högskolan sökte sig till högskolan för att bli LÄRARE, vi undervisar för att det ger oss möjlighet att fortsätta lära och vara i kunskapen. Högskolelärare bör inte bli en profession menar jag. Och därför tar jag illa vid mig när jag klappas på huvudet av studentrepresentanter som inte uppskattar mitt engagemang för kunskapen, utan fortsätter att tala om kravet på mer pedagogik.

Intrycket och känslan förstärks av att gårdagen inleddes med att jag läste utvärderingar från en kurs jag varit inne i. Där fick jag läsa följande, som jag har oerhört svårt att smälta, för det handlar ingenting om hur kursen kan utvecklas, lärandet underlättas eller ens om kunskap. Utvärderingar idag, har blivit en allmän klagomur. Kollegor till mig har fått läsa att de borde klä sig bättre. Det klagas, men ytterst få talar om vad som hade hjälpt dem att lära sig bättre. Här ett svar som får sammanfatta mitt intryck: Många tyckte kursen var flummig, lite mer tydligt vad som ska fram på hemtentan. Hur kan jag som lärare använda den informationen? Och vad menar SFS att det är man saknar från oss lärare, som pedagogiken ska rätta till? Om det talade vi inte alls igår, bara om kravet på mer PEDAGOGIK, som om det vore ett universalmedel, en mirakelkur som läser alla problem. Jag har över 20 års erfarenhet och har läst en hel del pedagogik, även utanför kraven som finns. Kanske finns det annat jag kan göra för att underlätta studenternas lärande. Detta talar vi inte om, bara om kraven på oss lärare att vi ska bli bättre. Vad betyder det att bli bättre? Jag påbörjade att utbyte av tankar om detta med Johan Alvfors som är vice ordförande i SFS i höstas. Jag gjorde det på min fritid för att jag brinner för kunskapen och lärandet, för att jag bryr mig om studenterna. Tyvärr hann eller orkade inte Alvfors fortsätta utbytet med mig. Det sista jag hörde var följande: "Hej Eddy, vill bara säga att jag fått dina mejl. Svar kommer, men det är en stressig period. Ser fram emot att hinna svara!". Om dagens studenter har det stressigt är det ingenting mot hur vi lärare har det. Jag tog mig ändå tid, men Alvfors väljer att framträda i medierna i stället, för att upprepa SFS krav på oss lärare, att vi ska tvingas läsa pedagogik, för att studenterna ska klara sin utbildning. Han kommer faktiskt på besök på högskolan där jag arbetar, idag. Här ska han debattera frågan med företrädare för regeringen, oppositionen och rektor. Med i debatten är också en kollega till mig, som fick Studentkårens pedagogiska pris i höstas. Att jag fick reda på detta via Twitter igår, att jag inte informerats om arrangemanget på högskolan säger liksom allt. Ingen är intresserad av att lyssna på oss lärare. Vi ska lydigt anpassa oss efter krav underifrån och uppifrån.

Läser följande i inbjudan, skrivet av Johan Alvfors.

När du som student avsätter flera års tid, hårt arbete och belånar dig för överskådlig framtid förtjänar du att få en bra utbildning tillbaka. Du borde du (sic) kunna lita på att du kommer att få den hjälp du behöver för att klara kunskapsmålen. Du borde kunna räkna med att dina lärare har fått en pedagogisk utbildning och är väl insatta i de senaste forskningsrönen om hur man bäst lägger upp en högskoleutbildning. Du borde kunna vara trygg i att högskolelagen ser till att undervisningen som bedrivs på ditt lärosäten (sic) håller en hög kvalitet.

Detta citat säger oerhört mycket om synen på kunskap och utbildning (kan inte låta bli att lägga märke till att stavfelen finns med både i inbjudan och i rapporten. Korrekturläsning, någon?). Dagens studenter investerar tid, hårt arbete, och pengar. Och de kräver att få en bra utbildning tillbaka. När jag var student arbetade jag dygnet runt för att lära mig, inte bara det som lärarna tog upp utan för att läsa även sådant som de tipsade om som gick utöver kursens obligatorium. Det var länge sedan jag slutade tipsa studenter om texter eller annat som går utöver kursens lärandemål och minimikrav. För det får jag läsa i utvärderingar sedan att jag inte ska göra, jag ska "hjälpa studenterna att klara tentan." Igår fick jag mail från en lärare som undervisar på en av kurserna jag ansvara för. Hen beklagade sig över att långt över hälften av studenterna uteblivit från seminariet, som inte var obligatoriskt. När kursen inleddes ägnades, symptomatiskt nog halva tiden åt att svara på frågor om vad som är obligatoriskt och vad som inte var det. Och när jag frågade studenterna som uteblev från mitt seminarium, varför? Ja då fick jag till svar, att "det ska du skita i!". På en direkt fråga till studenterna om hur många timmar de lägger på studier svara påfallande många, runt 20 timmar. Och jag får regelbundet mail från studenter som säger att de jobbar heltid och att de därför inte kan delta i undervisningen. Inget av detta löses med mer pedagogik, och detta är erfarenheter som alla lärare har, men som SFS konsekvent väljer att inte tala om eller bemöta. Fast det jag har mest problem med i citatet är ändå detta att SFS menar att studenterna har rätt att kräva utbildning. För mig uppnås kunskap genom hårt eget arbete, och för att jag ska bli en bra lärare krävs inte mer pedagogik. Jag skriker efter att utmanas intellektuellt. Men när jag påpekar detta, när jag frågar studenter vad de har problem med, får jag inga svar. Hur ska jag kunna bli en bättre lärare då? Ansvaret för kunskapsutveckling är som sagt ÖMSESIDIGT! Om studenterna inte vill lära, utan bara ha en examen spelar det ingen roll hur mycket pedagogik jag läser. Och kommer de inte till föreläsningar och seminarier är det än mer meningslöst. Dialogen uteblir och kunskapen hamnar utanför centrum. Där finns problemen som jag ser på saken.

Vill studenterna verkligen höja statusen på (högskole)läraryrket är det helt fel väg att gå att kräva mer högskolepedagogik. Studenterna borde istället utmana sina lärare intellektuellt. Inte fråga vad man måste läsa (hur LITE man måste göra för att få godkänt) eller vad som kommer på tentan. Ställ initierade frågor. Berätta vad du har problem med. Förklara vad som är svårt eller flummigt. Fråga inte vad vi lärare vill ha, utan vad kan vi göra för att bli bättre. Högskolepedagogik och kunskapsutveckling på högskolan uppstår i dialog, mellan student och lärare. Det är inget som kan överföras från lärare till elev. Att vara student förpliktigar. Studenterna glömmer konsekvent att vi lärare också är studenter, att vi också lär oss, kontinuerligt. Vi vill inget hellre än samtala om kunskap och lärande.

Vad är meningen med utbildningen? Att få pengar, ett jobb, eller fördjupad kunskap. Först när lärare och studenter inser att de spelar i samma lag, först när alla vill samma sak, kan det hända som borde hända: att kunskapen ställs i fokus, det som finns mellan studenterna och läraren.SFS säger att man har samma intressen som lärarna,men varför samtalar man då inte med oss, varför väljer man att debattera med politiker. Var finns det INTELLEKTUELLA utbytet mellan mig och mina studenter? Det är detta jag saknar och det är avsaknaden av det som får mig att tappa tron på högre utbildning. När jag försöker tala om det, till exempel med Alvfors eller på FB, talar jag till en vägg och möts jag av upprepade krav på mer pedagogik. Visst kan högskolelärare tvingas läsa mer pedagogik, men ingen kan tvinga mig att fortsätta arbeta som lärare den dag tag helt tappat hoppet om att än en gång få ägna mig åt kunskap och lärare, på högskolan.

Att klaga på bristande intresse från studenternas sida är INTE samma typ av klagomål som att klaga på lärares bristande (formella) pedagogiska kompetens. För lärarna klagar av oro för allas framtid. Jag klagar på studenters bristande intresse för att jag vill ägna mig åt innehållet, åt kunskap och lärande, inte åt formalia eller minimikrav. Studenter som klagar på sina lärare och som kräver att lärare ska utbildas i mer pedagogik lägger ansvaret för det som borde vara deras första prioritet, lärande och kunskap, på någon annan. Det är inte så KUNSKAP växer fram. Jag vet, för jag har ägnat mig åt kunskapsutveckling i över 20 år. Och jag vill fortfarande av hela mitt hjärta ägna mig åt kunskapsutveckling, tillsammans med studenterna. Men när det enda jag möts av är tystnad och krav på mer pedagogik känner jag mig exkluderad, och den känslan förstärks när SFS kommer till min högskola för att möta ledningen och politiker, inte för att samtala med oss lärare. Vi har inte ens bjudits in ...

Vilka frågor får lärare idag? Frågorna handlar i alldeles för hög grad om formalia och krav, och alldeles för lite om innehåll och kunskap.Hur ställer sig SFS till det, är det också mitt ansvar att ta tag i och förändra? Har dagens studenter inget ansvar alls, för någonting? Är det curlinggenerationen som nu blivit "vuxna" och detta det sätt vi kommer att få vänja oss vid att problem löses på?

Varför sökte jag mig till högskolan? För att lära mig saker, för ökad förståelse och fördjupad kunskap. Och det är därför jag är kvar, därför jag arbetar långt mer än heltid och det är även därför jag ägnar en stor del av fritiden åt läsning av vetenskap, bloggande och utbyte av kunskap och erfarenheter av lärande.

Vad handlar problemen om? Hur kan problemen lösas? Det handlar om kunskapssyn, och om tron på det man gör och om varför man läser. Båda aspekterna rör både studenter och lärare, fast på olika sätt. Om inte båda parter samarbetar utarmas både kunskapen och värdet av utbildning. Om jag inte får syssla med kunskap och lärande kommer jag förr eller senare tappa tron på högre utbildning och forskning, som verksamhet. Kunskapen tror jag fortfarande på, och det kommer inte att ändras. Men om, eller när tron på högskolan inte längre finns kvar, tvingas jag ägna mig åt det jag brinner för någon annanstans. För det går att ändra organiseringen av utbildning, och det går att tvinga anställda lärare till både det ena och andra för att tillmötesgå olika krav från olika håll, men det går aldrig att tvinga någon att arbeta med något man inte tror på. 

Därför ser jag inte mer pedagogik som en lösning på problemen inom högre utbildning.