Dagens Nietzsche, om förnuftet, igen.

Förnuftet är en intressant fråga. Fortsätter tänka kring det med hjälp av Nietzsche. Vad är förnuftigt, talas det mycket om och alla har en åsikt. Men den frågan är meningslös utan insikt och reflektion kring den grundläggande frågan som föregår alla tankar om vad som är förnuftigt: Vad är förnuft? Och den frågan leder över i nästa fråga: Hur undersöks förnuftet? Här duger det inte att "köra en enkät", vilket på senare tid, i dessa biliometriska dagar, blivit ett allt mer giltigt svar på snart sagt alla frågor om metod. Statistiken ljuger inte, det är sant, men den har långt ifrån svar på ALLA frågor. Förnuftet måste undersökas på andra sätt, och undersökningen måste utföras med försiktighet och djup insikt om alla faror och fällor som lurar längs vägen.

Förnuftet kan bara undersökas inifrån, det är är viktigt att tänka på. Det finns ingen position utanför varifrån olika uppfattningar om förnuftet kan studeras och jämföras med varandra. Dessutom krävs det förnuft och kunskap, erfarenhet och en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande för att kunna närma sig ett svar på frågan. Eller rättare sagt, för att kunna reflektera kring frågan på ett meningsfullt sätt, för något definitivt svar på frågan går av förklarliga skäl aldrig att nå. Svaret förändras i takt med att kulturen som både frågan och svaret uppstår i, förändras. Frågan om förnuftet är med andra ord ett i högsta grad, komplext problem. Men det kan aldrig vara en ursäkt för att inte undersöka saken. Att det är svårt eller jobbigt, eller att något definitivt och slutgiltigt svar inte kan nås är inget giltigt skäl att låta bli att undersöka saken. Och det är helt förkastligt att avfärda den som försöker svara, på sådana grunder. Det är svårt, ja det är det. Lika svårt som att uppfostra ett barn på bästa sätt, lika svårt som att leva ett långt, hälsosamt och lyckligt liv. Studier av förnuftet är lika svårt som att leva, men ingen skulle komma på tanken att lägga ner DET projektet, så glöm det argumentet.

Vad menar vi när vi säger att vi är förnuftiga, när vi hävdar att människan är rationell? För att epiteten inte ska bli meningslösa cirkelresonemang (vilket de blir om vi tar förnuftet och rationaliteten för givet och gör begreppen synonyma med det mänskliga) måste frågan undersökas. Framförallt måste den undersökas på sina egna premisser. Kunskapsmålet, inte några a priori-sanningar, måste vara det som avgör vilken metod som ska användas och vad som är bästa vägen till fördjupad insikt i ämnet. Och det är på samma sätt som grundfrågan frågor som saknar givna svar, därav komplexiteten. Det är utgångspunkten, där börjar arbetet och att önska sig ett annat utgångsläge eller andra förutsättningar är som att önska sig en annan kropp, andra föräldrar eller att annat liv.

Dagens kvalitets- och målsäkrade skola tar alldeles för lätt på förnuftet och när debatten om skolan dessutom handlar om hur stor vinst ägarna ska få ta ut eller vem som ska få driva skola, blir det uppenbart att något väsentligt gått förlorat. En skola där målen preciserats i detalj och betygen differentierats, i kombination med ekonomistyrningen av verksamheten, är förödande för all INTELLEKTUELL utveckling. Dagens skola är förnuftsvidrig, istället för att främja framväxten av ett förnuftigt förnuft. Dagens syn på kunskap och utbildning gör det snart sagt omöjligt att låta elever och studenter läsa, till exempel en text som denna (som jag bryter av med, innan resonemanget om vägar till insikt om förnuft fortsätter).

6.

Man torde vara mig tacksam om jag komprimerar en så betydelsefull, en så ny insikt i fyra teser: jag underlättar förståelsen, jag utmanar därmed till invändningar.
    Första satsen. Skälen till att "denna" värld har blivit betecknad som skenbar utgör tvärtom grunden för dess realitet -- en annan sorts realitet är helt opåvisbar.

Postmodernister avfärdas ibland, till exempel av en förment förnuftig forskare som Martin Ingvar, med ett leende på läpparna, som galningar när det hävdas att världen inte är en och denna samma överallt, att den och kunskapen är perspektivberoende, eller skenbar. Inte för att det går att anföra några objektiva skäl för den motsatta ståndpunkten, utan för att saken tas för given. Vad är mest förnuftigt, kan man undra: att undersöka saken och hålla det mest troliga för sant tills någon lyckas komma upp med ett bättre svar, eller att hårdnackat hålla fast vid det man fått lära sig? Jag vet vad jag väljer! 

Andra satsen. De kännetecken som man har tillskrivit tingens "sanna" vara! är kännetecken på icke-vara, på ingenting -- man har byggt upp de "sanna världen" ur motsägandet av den verkliga världen: i själva verket en skenbar värld, såtillvida som den bara är en moralisk-optisk illusion.

Förnuftet och tankar om världens verkliga vara har ingen grund och därför går saken inte att undersöka objektivt. Alla svar på frågan som bygger på antagandet om att det finns en grund blir till cirkelresonemang, som endast har den skenbara världen (för det finns ingen annan värld) som referens. Vad vi har att göra med, vad vetenskapen är, är ett slags moralisk-optisk illusion. Gillar den tanken, för den öppnar upp för ett helt annat samtal om förnuftet, en helt annan ingång till frågan.

Tredje satsen. Att fabulera om en "annan" värld än denna är helt meningslöst, förutsatt att inte en insikt att förtala, förminska, misstänkliggöra livet är stark hos oss: i det senare fallet hämnas vi på livet genom fantasmagorin om ett "annat", ett "bättre" liv.

Här riktar Nietzsche den kritiska udden mot kyrkan, men idag kan samma ord och invändningar riktas mot vetenskapen, och inte minst mot dagens skolpolitik. Robotiseringen av samhället, vad är det om inte ett slags hämnd på livet och mänskligheten för att den (vi) inte lever upp till våra orimliga och därmed oförnuftiga förväntningar? Är det verkligen det som är skolans uppgift, att vända människan bort från sig själv? Nej, det kan och får det aldrig bli! Det om något är ett uttryck för flum.

Fjärde satsen. Att indela världen i en "sann" och en "skenbar" värld, vare sig på kristendomens sätt eller Kants (när allt kommer omkring en bakslug kristen --) är endast en décadencens suggestion -- ett symptom på nedåtgående liv ... Att konstnären skattar skenet högre än realiteten är ingen invändning mot denna sats. Ty "skenet" betyder här realiteten än en gång, men i urval, förstärkt, korrigerad ... Den tragiska konstnären är inte pessimist -- han säger just Ja även till allt tvivelaktigt och fruktansvärt, han är dionysisk ...

Verkligheten är inte en, odelbar eller den samma. Kunskap har lika mycket med makt som med vetande att göra. Så hur ska någon kunna avgöra vad som är rätt och riktigt? Att utgå från att det är möjligt och att det går är allt annat än förnuftigt, det tror jag alla kan hålla med om. Ändå är det just det vi gör. Och så får vi den skola vi får också, det vill säga en skola som försvårar utvecklandet av förnuftet. En state of the art skola, som uppfyller alla kvalitetskriterier och som levererar kontrollerbara resultat, men som likt Facit, Nokia och den svenska varvsindustrin går under ändå, för den är inte i takt med tiden, livet och verkligheten. Där finns lögnen, där är skenet och dit, mot alla sådana uppfattningar borde vi rikta vår kritik. Lyssna på vad Einstein, som är själva sinnebilden för en förnuftig människa säger om skolan.

School failed me, and I failed the school. It bored me. The teachers behaved like Feldwebel (sergeants). I wanted to learn what I wanted to know, but they wanted me to learn for the exam. What I hated most was the competitive system there, and especially sports. Because of this, I wasn't worth anything, and several times they suggested I leave. This was a Catholic School in Munich. I felt that my thirst for knowledge was being strangled by my teachers; grades were their only measurement. How can a teacher understand youth with such a system? (Från: Einstein and the Poet: In Search of the Cosmic Man, av William Herrmans).

Förnuft kan bara främjas genom att man övar sig i att tänka själv, genom att man gör det man inte kan och undersöker det man inte vet. Förnuft kan aldrig utvecklas genom att upprepa vad någon annan tänkare har sagt eller skrivit, eller genom att okritiskt hänvisa till texter, artiklar eller auktoriteter. Jag för varken Einsteins eller Nietzsches talan här, jag tar inte deras ord för sanningen. Jag tänker med dem, på egen hand, till exempel om förnuftet.

Förnuftet blir aldrig mer utvecklat än den miljö det växer i. Därför är den svenska skolan i skrivande behov av filosofiska texter, av intellektuella utmaningar, av samtal, tid för reflektion. Framförallt måste man göra upp med övertygelsen om att kunskap är en process som kan ekonomi-, kvalitets- och målstyras. Kunskap är, för att än en gång hänvisa till Sven-Erik Liedman, en omväg. Det finns inga enkla lösningar, det finns bara hårt arbete; blod, svett och tårar. Utan att få misslyckas kan ingen lyckas. Den som förfäktar en annan syn på kunskap och förnuft har inte förstått frågan och bör därför inte få svara på den, än mindre ansvara för skola och utbildning.