Moralens geologi 29

Min bok om alkohol och droger kan sägas vara en studie av moral och metoden jag använde för att undersöka alkoholens och drogernas uttryck och innehåll hämtade jag från Deleuze och Guattari. För att uppnå en mer användbar förståelse för vad droger är (eller vad de gör) behöver man också göra sig bekant med på vilka sätt drogen skildras och hur den på olika sätt och i olika manifestationer cirkulerar i världen, kort sagt analysera vilka aktörer drogen uppvisar förbindelser med och vilka sammanhang/nätverk/assemblage drogerna blir till genom. Detta var mitt sätt att visa på humanioras betydelse. Studier av alkohol och droger kan inte begränsas till ett eller några få ämnen. Inte om vi verkligen vill veta. Min studie är kulturvetenskaplig, för sådan forskning behövs också.

En av mina analytiska verktyg eller strategier handlar om att identifiera alkoholens och drogernas essens, vilket är ett alternativt sätt att tala om det assemblage som är ett av begreppen som Deleuze och Guattari utformat och som beskrivs i platån om moralens geologi. Essens som åsyftas har inget med en inre kärna att göra, tvärtom.

We know nothing about a body until we know what it can do, in other words, what its affects are, how they can or cannot enter into composition with other affects, with the affects of another body, either to destroy that body or to be destroyed by it, either to exchange actions and passions with it or to join with it in composing a more powerful body. (Deleuze & Guattari 2003a:257).

Att ändå tala om essens i detta sammanhang handlar om att i Deleuzisk anda utgå från ett enkelt ord, något som alla känner till, och konstruera en ny definition av det, i akt och mening att provocera fram tänkande i nya banor. Och essensen som här skrivs fram handlar om att betona fenomenens exterioritet, dess utsida och resultatet av effekterna som kopplingarna ger upphov till. Det är också ett sätt att knyta tankarna till geologin, för metoden är geologisk eller arkeologisk.

Det som gör en drog till en drog med denna förståelse är samtliga ”konstituerande sammansättningar” som krävs för att en substans ska komma att betraktas som en drog och analysarbetet går ut på att uppmärksamma å ena sidan fenomenets materiella innehåll, och å andra sidan dess kulturella uttryck. Både innehållet och uttrycket har dessutom såväl form som substans. Därmed skapas ett fantastiskt användbart analytiskt verktyg.

Deleuze (2006:242. Se även Deleuze och Guattari 2003a:43) använder med hänvisning till Foucault fängelset som exempel för att förklara tankeverktyget närmare. Fängelsets innehåll, dess materiella aspekter utgörs dels av form vilken här representeras av fängelsebyggnaden som fysiskt/juridiskt fenomen, dels av substans som i exemplet representeras av fångarnas kroppar. Fängelsets uttryck, dess kulturella aspekter motsvaras i fråga om form av kriminallagen och substans av brottslingen som fenomen. Begreppet är som synes ett oundgängligt verktyg för att bena upp komplexa problem.

Hjälp på traven för att förstå den ganska abstrakta modellen kan man få genom att känna till att Deleuze och Guattari utgår från ett slags grundmodell för tänkandet som kommer igen i snart sagt alla deras begrepp. Modellen kan beskrivas med hjälp av ett fyrfältsdiagram uppbyggt av en vertikal linje mellan en övre pol representerad av begreppet Maskinisk (men eftersom filosoferna är mer intresserade av vad begreppen gör än hur de ska definieras bör man lägga märke till att även, Rhizom, Resonans eller Schizofrent deterritorialiserande krafter o.s.v. fungerar som synonymer), och en nedre pol representerad av begreppet Mekanisk (som på motsvarande sätt går att byta ut mot, Träd, Frekvens eller Paranoida territorialiserande krafter). Den horisontala linjen löper mellan begreppen: Innehåll som alltså handlar om fysiskt konkreta aspekter och Uttryck som är icke-materiella aspekter.

Snart sagt alla fenomen i världen kan analyseras med hjälp av denna modell, och det är, vad man än må ha har hört om Deleuze och Guattari, ingenting annat än ett verktyg för tänkandet som har presenterats. Verktyget handlar om att uppmärksamma och medvetandegöra världens ständiga tillblivelse och denna tillblivelses komplexitet. Assemblage är sammanhållna helheter och det som håller samman är den där hummern, eller Gud, som porträtteras på bilden som inleder kapitlet om moral.

Since strata are judgments of God, one should not hesitate to apply all the subtleties of medieval Scholasticism and theology. There is a real distinction between content and expression because the corresponding forms are effectively distinct in the "thing" itself, and not only in the mind of the observer. But this real distinction is quite special; it is only formal since the two forms compose or shape a single thing, a single stratified subject.

En drogs essens blir, om assemblagetanken appliceras på fenomenet, ständigt till i och genom processer av interaktion mellan innehållsaspekter (i fallet heroin utgörs formen av den kemiska beteckningen för heroin, och substansen består av pulvret som påverkar sinnet/kroppen), och uttrycksaspekter (där formen utgörs av lagen, vilken bestämmer vilka ämnen som ska klassas som droger, och substansen av bilderna, tankarna och talet om heroin). Betraktat på detta blir det uppenbart hur stor del av problemkomplexet som försummats inom forskningen hittills.

Drogforskningen har ägnat all kraft och allt intresse för en fjärdedel av frågan, för innehållsaspektens substans. Modellen kan med andra ord också användas för att visa på behovet av sådan forskning som denna studie visar prov på. För att även uppmärksamma det faktum att essensen är något som ständigt blir till måste man även ta hänsyn till spänningsfältet som uppstår mellan maskiniska krafter av deterritorialisering och mekaniska krafter av territorialisering, vilket i exemplet med droger blir något svårare att definiera. Möjligen kan alla ensidiga betoningar av en enda aspekt av alkohol och droger, det vill säga både absolutister och njutningslobbyister som strider för att just deras definition är den enda rätta, förstås som exempel på sammanhållande, territorialiserande krafter rörande droger. Och på motsvarande sätt kan uttryck för laissez faire, samt åsikter om att det är upp till var och en att göra som den vill, förstås som exempel på upplösande krafter. Det blir därmed också tydligt att Deleuze och Guattari, som ofta idealiserar och underblåser deterritorialiserande krafter, inte tror att det är lösningen på alla problem. Absolut sammanhållande är lika illa som total upplösning, vad som eftersträvas är ett balanserat förhållande.

Moral handlar inte bara om regler för ordning, utan lika mycket om det som ska ordnas och om det som ordnar. Moral är helheten och den förändras inte i en handvändning, just för att det finns aspekter av den som ofta och allt för lätt tenderar att glömmas bort i analysen. Därför gillar jag Deleuze och Guattaris begrepp Assemblage, för det är ett slags kom-ihåg-lista över saker som bör beaktas ifall man vill bygga en riktig förståelse, från grunden. Vill vi verkligen förstå världen och livet, samhället och kulturen, är detta viktiga saker att hålla aktuellt i minnet. 

Various examples of formal distinction can be cited: between scales or orders of magnitude (as between a map and its model; or, in a different fashion, between the micro- and macrophysical levels, as in the parable of Eddington's two offices); between the various states or formal reasons through which a thing passes; between the thing in one form, and as affected by a possibly exterior causality giving it a different form; and so forth. (There is a proliferation of distinct forms because, in addition to content and expression each having its own forms, intermediate states introduce forms of expression proper to content and forms of content proper to expression.)

Form OCH innehåll samverkar och skapas ömsesidigt i samma process av tillblivelse. Inget är därför enkelt och går således inte att förstås genom att bryta ner problemet i mindre delar som förklaras var för sig och isolerat från vartannat. Delarna är lika viktiga som helheten, för utan helheten blir delarna meningslösa och utan delar finns ingen helhet. Sammanhållandet är därför avgörande, det som håller ihop delarna och helheten. Gud nämns i det tidigare citatet och platån illustreras i boken med en hummer, en double pincher. Sammanhållande kan beskrivas på många olika sätt och det viktiga är inte vilka ord man använder, men det orden står för. Funktionen, konsekvenserna. Jag vill se sammanhållande som kultur, eller kanske kultur som sammanhållande.

Alkoholkultur blir, om man betraktar den med dessa analytiska verktyg, inget som kan förklara något. Alkoholkultur, liksom moral, är det som ska förklaras, det som hålls samman.

Etnologins historia 3

Etnologi var länge en i princip teorilös vetenskap. Etnologi handlade om det som faktiskt hade hänt. Fem i tolv begav sig det tidiga 1900-talsetnologerna ut i fält för att rädda det som räddas kunde av det snabbt försvinnande gamla bondesamhället. Två spår utkristalliserade sig i sökandet, ett materiellt och immateriellt. Ting och tankar, föremål och berättelser. Allt skulle samlas in, katalogiseras och dokumenteras för eftervärlden. Forskarna som per cykel tog sig ut på landsbygden och som intresserade sig för berättelser och seder kallad sig folklorister, och forskarna som var mer intresserade av föremål, gårdar och odlingslandskap kallade sig etnologer. I början var siktet inställt på samlande och bevarande. Inget var obetydligt eller ointressant, allt ansågs värdefullt och värt att bevara för eftervärlden.

Ämnet har utvecklats sedan dess, men när jag kom som student till Etnologin läste vi fortfarande Arbete och redskap och Land och Stad, där det gamla bondesamhällets idealtypiska samhällen beskrevs med historisk ackuratess. Teorier talades det inte särskilt mycket om. Jag har i en tidigare bloggpost beskrivit min första tenta, som handlade om just den klassiska teorins teorier, som texten nedan handlar om. Idag ser etnologin väldigt annorlunda ut, men det jag beskriver i min D-uppsats är ämnets rötter, etologins identitet. Jag är glad att jag kom till ämnet i en brytningstid, för det gör att jag har en stadig grund att stå på när jag nu står i begrepp att ge mitt bidrag till utvecklingen av forskningen om kultur.

Min kommande bok handlar också om kultur, men den kultur jag studerar är en helt annan än den jag läste och skrev om som D-student. Den kulturforskning jag vill se förverkligad är en forskning som betonar görande och tillblivelse, mer än historia och kontinuitet. Jag tror det behövs mer av den varan och större samt bredare förståelse för hur kultur blir till, i dagens föränderliga samhälle. Hur det var är det tyvärr få som har tid att fundera på. Det är viktigt också, men idag är humaniora hotat och att föra fram det gamla bondesamhället som motiv för ämnets existens tror jag är ett dödsdömt projekt. Därmed inte sagt att det saknar värde, för det gör det. Våra rötter finns där och vi borde ägna historien en tanke, i alla fall då och då, för att se hur lite som skiljer sig mellan dem som levde då och vi som lever idag, och hur annorlunda samhället organiserades.

Teori och empiri är ju intimt sammanhållet i etnologin, ibland är det svårt att skilja dem åt, men jag ska ändå försöka ta teorin först. Evolutionismen som influerat mycket av den allra tidigaste etnologin är en kylig och föga humanistisk teori. Den har använts i många smutsiga och tvivelaktiga syften och den ariska rasens överlägsenhet och bevisen för det är bara ett exempel. Sättet att förhålla sig till "mindre" utvecklade människor och kulturer har tack och lov övergetts. Försöken att från svenskt håll hitta likheter och släktskap i en nordeuropeisk kulturkrets, så som det kommer till uttryck i Gösta Bergs text från 1933, fick förmodligen ett abrupt slut iockmed andra världskriget och det var säkert många forskare som drog en lättnadens suck när man i tid insåg vilka ideal man strävade efter och vilka konsekvenser en sådan forskning kunde få om den utnyttjades på fel sätt. Att förneka att det sker en utveckling hos människor och samhällen skulle vara främmande för mig, men att bygga en teori som utgår från att man själv är skapelsens krona och applicera dess idéer på andra människors kultur och livsstil och rangordna dem kronologiskt bakåt utifrån sig själv, känns fel. Att tankarna med tiden övergetts eller åtminstone modifierats känns bra.

Diffusionismen tillsammans med funktionalismen kan nog sägas vara den första "riktiga" etnologins bas och idag har idéerna integrerats och räknas till etnologiskt allmängods. Att utreda och föra fram funktionen är nu något självklart och upplevs inte som särdeles revolutionerande. Karteringsmetoden kan väl även den fortfarande sägas vara relevant som kunskapsförmedlare och debatten om diffusionsforskningen var ju relevant så sent som 1980, -83. Det faktum att en forskare lever ganska länge och att det tar tämligen lång tid att skriva en väl underbyggd avhandling tror jag är en starkt bidragande orsak till trögheten i dessa sammanhang. Har man lagt ner halva sitt liv på en metod eller en teori så är det nog lättare att kämpa för dess överlevnad än att växla om på ålderns höst. Det behöver ju inte heller vara något negativt att grundligt suga ut allt ur ett idékomplex innan man överger det. Kontinuitet skapar trygghet och trygghet ger mod att bryta konventionerna, därför är det positivt att olika teorier löper parallellt, menar jag. Debatten mellan forskarna i de olika lägren skärper i idealfallet tankarna och leder till större stringens och "sannare" kunskap.

Om vi lämnar diffusionismen och funktionalismen kommer vi kronologiskt till interaktionalismen. Teorin är nära förknippad och oftast kombinerad med metoden "deltagande observation", som jag själv ägnat mig åt och som jag upplever som något mycket fruktbart för insamling av många typer av kunskap. Detta sätt att arbeta ställer stora krav på forskaren och det är mycket svårt att vara säker på att den kunskap man har är med verkligheten i överensstämmande. Frågan är om det överhuvud taget går att göra anspråk på förståelse för mänskligt handlande i en hotad glesbygd, när man som forskare endast varit där under en kort period. Det är väl denna och liknande frågor som manar till eftertanke och källkritik hos forskaren själv och kritiska påpekanden från läsaren. Men som en kompletterande metod och teori tycker jag den är oslagbar i alla former av undersökningar som rör levande människor. Andra teorier som syns mer eller mindre tydligt i litteraturlistan är historiematerialismen, strukturalismen och Ehn / Löfgrens kulturanalys. Den allra senaste postmodernismen och poststrukturalismen är andra tendenser och idéer som pockar på uppmärksamhet, även om de ej syns här.  

Den nya etnologin kännetecknas, tycker jag av en mindre specialisering i teorihänseende. Man ansluter sig numer i allt mindre grad till en teori för att bygga en avhandling på denna. Flexibiliteten har med tiden blivit större. Detta är en styrka hos etnologin, anser jag, då det ger ökade möjligheter att teckna en mer levande bild av det man undersöker. Friheten gör det även lättare att hänga med i tiden och att anpassa sig till den högre graden av föränderlighet som präglar det moderna samhället och den moderna människan.

Intimt sammanlänkad med teorin är, som sagt empirin och många vill ju sätta den i första rummet. Själv anser jag nog att ett ämne som etnologi behöver teoretisk diskussion lika väl som empirisk och metodologisk, det går inte att utesluta något. Jag ska visa hur jag menar genom två exempel: Gotlandsdricka och Småbarns tillsyn och träning, detta är två mycket empiriskt inriktade avhandlingar som föregåtts av ett grundligt fältarbete och materialinsamling. Framställningarna känns dock träiga och enformiga och jag tröttnar lätt under läsningen. Här finns det lite eller inget att diskutera, det empiriska materialet är vad det är och det är svårt att sätta texten i ett större sammanhang. Att Gotlandsdricka består av många citat förmedlar dock en viss närhet men, teorin känns som ett nödvändigt ont som applicerats på slutet av. (Avhandlingsförfattande utifrån ett stort projekt, initierat av någon annan kan vara förrädiskt och det tycker jag att denna tillsammans med Enmarks avhandling visar tydligt.) När jag sedan läser om redskapen som använts i barnavården är det mycket svårt att hålla sig vaken. Även om man som jag har två små barn i den aktuella åldern, känns avhandlingen påtagligt opersonlig och overklig. Detta var två exempel på hur det kan gå om man allt för ensidigt inriktar sig på att redogöra för sitt material utan att föra in det i ett vidare perspektiv. (Jag är kanske orättvis men kunde inte hålla inne med mina intryck.) Andra avhandlingar som är tämligen empiriska, men som till skillnad från dessa två ger mig en läsupplevelse och som väcker mitt intresse är: Kyrktagningsseden, Årets äring och Hästslakt och rackarskam. Eftersom empirin har och har haft en så central plats i etnologin är det svårt att finna någon enhetlig linje i förändringen. Arkivmaterial och frågelistor, som tidigare var den viktigaste formen av empiri har nu fått konkurrens av fältanteckningar och i viss mån video och ljudupptagningar. Empirin har vad jag kan se inte varit utsatt för lika hetsiga debatter som teorin varit, om man bortser från Dauns mentalitetsforskning.

När jag jobbade med denna uppsats läste jag alla avhandlingarna från pärm till pärm. Det tog nästan all vaken tid, men jag vill verkligen veta, förstå och lära mig. Därför blir jag leden när jag som lärare tvingas lyssna på dagens studenter som gnäller över hur mycket det är att läsa. Mycket, i en diffus betydelse av ordet. För vad är mycket och i förhållande till vad? Allt beror på hur mycket tid man lägger ner. Vi lärare planerar för 40 timmars jobb, och det var minst vad jag lade ner som student. Idag erkänner studenter öppet att de i vissa fall lägger 10 timmar i veckan, inklusive föreläsningar. Biologiskt har inget hänt, men kulturellt är allt annorlunda. Det om något är ett viktigt motiv för fortsatta satsningar på humaniora och kulturforskning! Kulturen förändras, men den skapas av oss och vi har sedan att att rätta oss efter den.

Läser mellan raderna bland ekonominyheterna

Nyheter kan se olika ut. Nyheter kan betyda olika saker. Vad som är en nyhet och hur nyheten presenteras säger mycket om den kultur vi lever i och vad som värdesätts där. Läser man mellan raderna hittar man massor av information, och det är viktigt att göra det samt att hålla den kompetensen vid liv, för det är där den verkligt viktiga informationen finns. Mellan, bakom och under. Det handlar om att inte bara se till textens bokstav och om att inte rakt av köpa textens premisser, för gör man det reproducerar man rådande maktordning, istället för att delta i skapandet av ett bättre kulturellt klimat.

Hittar följande notis i SvDs Näringslivsdel, som är fylld av information om den tid som är vår och de problem vi brottas med. Här står svart på vitt hur vi ser på det som är viktigt: EKONOMIN, pengarna. Inget annat spelar någon roll. Det är i alla fall vad jag ser när jag läser följande. 

Enligt den amerikanska analysfirman International Data Corporation (IDC) väntas den globala marknaden för läsplattor bromsa in kraftigt 2014. Totalt väntas tillväxttakten landa på 7,2 procent, vilket ska jämföras med 52,5 procent år 2013.

Läs det igen ... Tillväxttakten minskar. Försäljningen går fortfarande bra och företagen tjänar pengar (det vill säga personalen får lön och samhället tillförs pengar som kan användas till investeringar och underhåll), men ökningstakten minskar. När det blir en nyhet, när det är något vi oroar oss över, då har vi problem. För är det ens rimligt att försäljningen ska öka? Kan den öka, om alla som vill redan har köpt en platta? Vet vi ens något om detta, eller räknar vi bara? Är det mot statistiken och big data vi riktar vår blick. Har ekonomin förvandlats till TV-shop där programmens enda syfte är att hålla konsumtionstakten uppe? Pengaflöde, är det vad samhället och livet reducerats till?

Enligt IDC beror det framför allt på att Apple kommer att sälja färre läsplattor 2014 än förra året. Ett av skälen som analysföretaget lyfter fram är att livslängden för läsplattorna har ökat. Även produkter som kombinerar läsplatta och data har haft oväntat svårt att attrahera köpare.

Så gott som alla jag känner har en läsplatta. Och alla jag känner tycker att det är bra om produkter man köper håller, och är de dessutom producerade på ett miljömässigt och socialt hållbart sätt är det ännu bättre. Det bryr sig dock analysföretaget inte om, för dem är det bara kassaflödet som räknas. ALLT annat anses överflödigt, ointressant. Har det gått så långt, är vi så cyniska? Ingen skulle erkänna det, att jag är en cyniker som bara bryr mig om mig själv. Men vi är alla del av kulturen och ingen kan svära sig fri. Genom att leva i samhället påverkar vi det, antingen genom att konsumera eller genom att inte konsumera. Alltså är vi cyniska, för det är vår efterfrågan på nyheter som gör att detta platsar i det begränsade utrymme som finns. Och det är våra pensionspengar som styr efterfrågan på aktier, vilken leder till glädje när börsen stiger och sorg när den går ner. Ekonomiseringen tar sig många uttryck och den har många olika ansikten. Vi kan liksom ifråga om kulturen förneka den, men ingen kommer undan den.

Allt detta innebär att 2015 blir det år då företag, däribland Apple, tvingas ompröva sin strategi kring läsplattorna för att få dem att sticka ut mot smartphones och datorer.

Och, tänker jag. Det är kanske ett problem för Apple detta, men om vi gör det till ett problem för oss, då är vi illa ute. Apple vill sälja fler läsplattor, okej. Och många har en läsplatta. Marknaden är mättad. Apple borde vara nöjda. Apple borde bida sin tid och använda sina intjänade pengar för att produktutveckla och skapa nya, hållbara, prisvärda och bra produkter. Apple borde se över sitt sätt att producera tekniken, borde konsolidera företaget och vårda sitt varumärke. Fast dessa borden gäller inte i dagens genomekonomiserade värld, för det är inte Apple som styr, det är marknaden och den anonyma massan av aktieägare. Och de kräver inte bara vinst, utan ÖKANDE vinst och får den anonyma marknaden inte det drar den vidare.

Tänker på läsplattor i skolan, på incitamenten att ta in läsplattor där. Varför och varifrån kommer den idén egentligen? Den passar synnerligen väl ihop med den underliggande nyheten här ovan. Faktum är att den passar lite väl mycket in i den ekonomiska logiken för att det ska kännas bra. Kravet på skolans digitalisering och omställningsprocessen har gått enormt fort. Böcker och traditionella läromedel kastas lättvindigt ut till förmån för datorer och läsplattor. Finns det kunskapsmässiga skäl för det och finns det bevis för att kunskapen blir hållbar? Det kan det omöjligen göra, för det vet vi först när dagens unga vuxit upp. Det finns tecken på att vi är på väg åt fel håll, och därför vill jag lyfta frågan. Sätt följande artikel från Sveriges Radio i samband med nyheten från SvD och det är en skrämmande bild som framträder.

Svenska skolelever presterar allt sämre i de internationella Pisa-undersökningarna. Nu börjar en försämring synas även bland de unga vuxna.

Det visar en ny rapport från SNS, Studieförbundet för Näringsliv och Samhälle. Jan-Eric Gustafsson, professor i pedagogik, är en av forskarna bakom rapporten.

– Det har ju varit mycket diskussioner om huruvida Pisa är pålitligt och betyder någonting. Det här pekar på att det finns en beständighet i de här förändringarna.

Rapporten följer upp PIAAC (Programme for the International Assessment of Adult Competence), som ibland kallas för "vuxen-Pisa". Precis som Pisa-testerna mäter PIAAC färdigheter i läsning, matematik och problemlösning, men hos vuxna istället för hos barn i grundskolan.

I senaste PIAAC står sig Sverige bra internationellt sett – men inte i de yngre åldersgrupperna, personer som var 24 och 27 år gamla. De klarade sig sämre jämfört med jämnåriga i andra länder, precis som när de gjorde Pisa-testerna i början på 2000-talet.

Och arbetslivserfarenhet verkar enligt rapporten inte kunna kompensera för brister i grundläggande färdigheter som läsning, matematik och problemlösning.

Jan-Eric Gustafsson säger att det här visar hur viktigt det är att vi snart hittar rätt åtgärder för skolan.

– Täta förändringar och brist på långsiktighet är ett stort problem. Möjligen har vi haft för mycket förändringar som har varit ambitiösa, men där det långsiktiga perspektivet har saknats, så att det inte har gått så bra som det skulle kunna gå, säger Jan-Eric Gustafsson, professor i pedagogik vid Göteborgs Universitet.

Är det som Alvesson säger, att tomheten triumferar? Och vems är i så fall felet, vem kan vi skylla på? Marknaden? Men det är ju vi, genom våra önskningar och våra privatekonomiska transaktioner och beslut som utgör marknaden. Och det är vi som röstar på den politik vi vill ha. Sänkta skatter ger mer pengar i plånboken, mer pengar att spendera på prylar, vars efterfråga kan växa och sjunka och generera nya klickbara nyheter.

Mina år i akademin 2

Våren 1996 var en jobbig och omtumlande tid. Jag var stukad och lite desillusionerad. För andra gången hade jag misslyckats med att komma in på forskarutbildningen. Samtidigt hade jag studiemedel kvar att ta ut och jag var på inget sätt mätt på kunskap. Jag ville vidare och kände att jag hade mer att ge. Frågan vara bara vart och hur. Under tiden och i väntan på tecken utifrån läste jag kulturvetenskap, det vill säga konst och litteratur. Och det var där det hände. Alldeles i slutet av den kursen fick jag ett erbjudande som jag nappade på och som sedan ledde till att jag blev antagen till forskarutbildningen.

Här vill jag dock dröja mig kvar lite. Läser gamla inlämningsuppgifter och tentor. Den första tentan på kursen har jag kvar i datorn. När jag läser den texten minns jag den där våren. Det var en rolig tid på många sätt, delvis för att avslagen på mina ansökningar gjorde att jag inte brydde mig så mycket om hur det blev. Jag lyssnade mer fritt och förutsättningslöst och jag skrev mer från hjärtat. Som alltid är det med viss rodnad på kinderna jag läser mina gamla texter, men detta är preskriberat för länge sedan, samtidigt som jag tycker att textens innehåll fortfarande har aktualitet.

Att prova vingarna i en helt ny disciplin är inte helt lätt, i gruppen finns det många med betydande förkunskaper och det kan i många lägen verka hämmande, speciellt om man är ensam om att uppfatta en text eller tolkning på ett visst sätt, då är det lätt att tro att man själv missuppfattat saken. Jag vill i denna essä pröva min egen förmåga att diskutera konst och litteratur. Eventuella felaktigheter, missuppfattningar och galenskaper får skyllas på dåliga förkunskaper, som jag ändå uppfattar som en relativ styrka. Genom att inte vara bunden av ämnesdiskurser och gamla sanningar kan man kanske se vissa saker med nya ögon och upptäcka nya aspekter och ingångar till problem. I min definition av essäuppgiften har jag tagit fasta på relationen mellan kulturen (Eftersom jag är etnolog känns det ovant att använda detta ord) och verkligheten. Konstarterna är inte bara en del av verkligheten de är i sig lika verkliga och viktiga för kulturen, i etnologisk betydelse som individerna som uppbär den. 

Min syn på både ord och bildkonst är av lekmannakaraktär, men det kommer inte att hindra mig från att reflektera. Om inte alla kan ha synpunkter på fenomenen i sin omvärld tror jag vi är inne på en farlig väg. Jag håller med Cindy Sherman som säger: "När jag gick i skolan fick jag avsmak för inställningen att konsten är så väldans helig eller religiös. Så jag ville göra något som folk kan relatera till utan att först ha läst en bok om det. Sådant att vem som helst på gatan skulle kunna uppskatta det - även om de inte skulle förstå det till fullo, skulle de ändå få ut något av det." Det är en uppfattning som jag gillar. Riktigt stor konst ska kunna beröra alla, oavsett förkunskaper samtidigt som man med tiden ska kunna utveckla och fördjupa sin relation till konstverket. När man kan återvända och finna nya djup i ett konstverk efter att man skaffat sig större kunskaper och erfarenheter, då är det stor relevant och viktig konst.

Tankarna jag uttryckte på detta sätt kan jag fortfarande stå för och det blir tydligt hur mycket den där kursen har betytt för mig, och hur mycket den, dess innehåll, lärarna och det jag vågade göra där och då, har präglat mig och mitt sätt att tänka. Jag var en etablerad student, en forskarutbildningsaspirant. Samtidigt var jag osäker. Men jag var nyfiken, ville lära och njöt av att upptäcka nya saker. Jag läste kursen av rent nöje och för livet, inte för att få poäng eller för att jag måste. Och det kunde man göra när jag var student. Det gick att läsa lite mer planlöst och sökande, utan att någon höjde ett varnande finger eller påpekade att man strulade till sitt liv.

Cindy Sherman stiftade jag bekantskap med den våren och seminariet om hennes foton var ett rent nöje. Vi var en ganska liten grupp studenter som fann varandra och vi träffades en del även utanför kursen. Vi läste tillsammans och hade djupa och givande diskussioner. Vi talade om livet, om studier, framtiden och vardagen. Alla ville något och vi var där för att vi var intresserade. Det var en lärande kulturmiljö som skapades av oss studenter och lärarna, gemensamt. Bara undantagsvis får jag vara med om något sådant i min lärargärning. Det är inte utan att jag känner en viss besvikelse och sorg när jag tänker tillbaka på min tid som student, för när jag jämför hur det var då med hur ser ser ut idag är skillnaden enorm. Det skulle kunna vara så mycket bättre och högskolan skulle kunna vara en helt annan plats, med enormt mycket högre verkningsgrad (det vill säga utfallet på insatt kapital kunde varit så mycket mer högkvalitativt) om kunskapen fick stå i centrum, vilket den gjorde.

Visst vet jag att jag skriver detta i backspegeln och att även om jag tvivlade på min förmåga då och trots att jag kände mig som en osäker student i mängden, så visade det sig ändå att jag lyckades ta mig in på forskarutbildningen och jag klarade av att skriva avhandling och disputera. Jag var därför inte vilken student som helst, men det visste så klart varken jag eller mina lärare. Inte där och så. Ingen kan veta något om framtiden och jag vet att jag inte hade någon som helst aning, inte då. Jag famlade i blindo och det som häll mig uppe och gav livet struktur var studierna, extraarbetet i bageriet, mina barn och familjen jag och deras mamma byggde. Fast även där svajade det betydligt. Ville vi samma sak? Vi var osäkra och allt stod och vägde. Självklart beroende på min osäkerhet och min önskan om att forska och läsa vidare. Något växte inom mig och det händer massor i en students liv som förändrar en, vilket är svårt att leva upp och förhålla sig till för den som inte läser. Barnens mor läste inte på högskolan. Hon drömde om ett hus på landet. Det är en aspekt av studier som sällan uppmärksammas, kanske för att man tänker sig att det bara är kunskap man får när man läser på högskolan och att kunskap är det samma som neutral information? Kanske!

Synen på kunskap är idag en annan, både bland lärare och studenter. Kunskap håller på att bli synonymt med information. Därifrån är tanken till studier som konsumtion av information och tentaskrivande som förflyttning av information inte långt. Tänker på tentorna som jag rättat nyss i vetenskapsteori och på hur osjälvständiga studenter är i sitt skrivande idag. Nu var detta deras första skriftliga inlämning, men även på C-nivå och i handledning till examensarbeten är det påfallande vanligt att den som skriver inte uttrycker egna tanker eller driver egna resonemang. Det flyttas allt mer information i akademin idag. Det tänks och resoneras allt mindre. Det är i alla fall min känsla, och den förstärks när jag läser min egen text, från våren 1996. Jag imponeras av mitt mod och min förmåga att driva egna självständiga resonemang. Det är inte så jag minns det, men texten talar sitt eget språk och jag vet så klart inte hur någon annan läser följande, men jag läser det i alla fall med viss behållning och tycker att innehållet fortfarande har viss aktualitet.

Verklighet

Ett problem som jag inte kan komma förbi utan att kommentera det, är definitionen av ordet verklighet. Vad är verkligt? Vad är verkligheten? Kultur, om den ska ha någon mening för mig måste på något sätt kopplas eller relatera till livet, samhället och verkligheten. För att kunna diskutera verklighetsframställningar i dikt och bild känner jag ett behov av att definiera ordet verklighet. Jag vände mig till "Filosofilexikonet" och där fann jag att begreppet inte är så enkelt och entydigt som man kanske kunde tro. Verklighet ses i en aspekt som motsatsen till "det möjliga". Hegel, som representerar den traditionen, ser verklighet som förnuft och säger: "Det verkliga är det förnuftiga, och det förnuftiga är det verkliga". Hegels förnuft tillför inte min uppfattning så särskilt mycket och jag söker mig till ett annat ord i lexikonet: Vara, "det som är gemensamt för allt det som är, det varande " Boken sätter likhetstecken mellan verklighet och ordet är. Jag tolkar texten så, att ordet verklighet är något subjektivt och flytande, fritt att definiera individuellt. Platon nämns både i lexikonet och kurslitteraturen, jag försöka börja mitt resonemang där. För Platon är den verklighet som människorna känner på jorden endast olika, lägre grader av en fullkomlig idévärld, skild och ouppnåelig för människan. Det vi ser på jorden är då mer eller mindre fullkomliga avbildningar av en perfekt motsvarighet i idévärlden. Eftersom jag inte delar denna uppfattning och även anser att Aristoteles är den av antikens teoretiker som håller sig bäst genom tiden har jag valt att influeras av honom i mina tankar om verkligheten. Aristoteles världsuppfattning är inte dualistisk. Han flyttar ner idéerna, som Platon placerade i en värld skild från fenomenen och hävdar att den bestämmande idén finns i objekten. Verkligheten, med dess möjligheter och begränsningar är mer bundna till livet här och nu och även om jag inte fullt ut kan leva upp till idealet vill jag i mitt resonemang sätta likhetstecken mellan verkligheten och livet. Aristoteles har ingen tro på själens odödlighet. Den tanken ligger mer i linje med ett modernt sekulariserat samhälle. Vi har frigjort oss från en bestämmande idévärld i form av Gud. Vi finner oss utlämnade till oss själva och våra möjligheter att förverkliga de inneboende egenskaper, som Freud och psykoanalysen uppenbarat för oss. I detta arbete tror jag, att både ord och bildkonsten fyller en mycket viktig funktion. 

Upplysningen skapade möjligheterna att utforska det inre. Jag vill hävda att människan tog kontrollen över verkligheten. Man myndigförklarade det mänskliga subjektet och började utforska det som redan Aristoteles hävdat fanns inom oss. Marshall Berman visar övertygande hur detta nya ideal får konsekvenser för och påverkar kulturen. När jag ser hur allt fullkomligt exploderar vid den tiden i historien kan jag inte tolka det på annat sätt än att det är den sekulariserade människan som upptäcker möjligheterna som slumrat inom henne. Mina allt för bristfälliga kunskaper om konsthistorien och andra relevanta discipliner gör det svårt att rätt bedöma Bermans teorier men jag tycker att han presenterar ett övertygande resonemang som för mig känns riktigt. Dessa tankar stämmer mycket väl överens med min uppfattning om konsten och litteraturen och dess plats i samhället. Den omvälvande utveckling som sker under perioden borde påverka och forma kulturen. Några invändningar har jag dock till Bermans text. Han kan inte se något slut på den moderna eran i historien. Jag tycker mig se många vägar ur det typiskt moderna och ord- och bildkonsten tror jag kan spela en mycket viktig roll i den kommande samhällsutvecklingen, jag tror att vi nått en gräns för tekniska framsteg och nu behöver kulturen komma ikapp och konsten och litteraturen är viktiga medium för tolkning och kommentering av vår kultur (i etnologisk betydelse) och dess möjligheter. Den verklighet vi lever i behöver fyllas med innehåll och olika alternativ för framtiden behöver diskuteras. Den rollen kan endast konsten och litteraturen fylla. Verkligheten är allt för stor och komplex för att någon ska kunna greppa den i sin helhet. Kulturen är som jag ser det i alla sina aspekter, uttryck för och tolkningar av verkligheten. Den kommunicerar med individerna och fyller tillvaron med en mening som gått förlorad när vi klippte banden med Gud.

Det finns en skrivarglädje som lyser mellan raderna. Jag skrev av lust, även om det inte alltid gick lätt. Och det är nog detta som hållit mig kvar, glädjen i skrivandet. Att skriva var då liksom nu att tänka, för mig. Och det var också vid denna tid som jag inledde arbetet på en skönlitterär roman, för jag ville skriva. Det var det jag sörjde mest när jag inte kom in på forskarutbildningen, skrivandet. Idag tvingas både jag och studenterna att skriva av tvång, enligt en mall och bara om det som anses viktigt. Det finns allt mindre frihet och allt mer styrning.

Vad är det vi håller på att förvandla skolan till?

Utkast till analys av Minnet från fältet

Vilken typ av kunskap går att utvinna ur en människas berättelse? Har den något allmängiltigt värde, utöver beskrivningen av en människas vardag? Lösryckt och isolerad har den föga eller endast kuriöst vetenskapligt värde. Berättelsen, både i sin helhet och i de enskilda detaljerna, får en vidare mening successivt när den i rapporten [denna text är hämtad från den rapport som lämnades till Volvo Lastvagnar efter utfört uppdrag. Den utgör grunden för det som sedan blev min avhandling] relateras till andra studier, övrig referenslitteratur och mitt fältarbete.

"Att vara modern är att leva ett paradoxernas och motsägelsernas liv", skriver Marshall Berman (1982). Lastbilsförarnas yrkeskultur stämmer på många sätt överens med den beskrivningen. Förarna lever i en mångfacetterad kultur som bär på motsägelsefulla och ibland paradoxala drag. Till viss del beror detta på att yrkeskulturen knyter an till både en gammal arbetar- och allmogekultur och en nyare föränderlig nittiotalskultur. Förarna är under sitt yrkesutövande i ständig rörelse. Olika platser besöks, nya bekantskaper och kontakter knyts. De måste vara flexibla och öppna för innovativa lösningar. Förarnas blick är bokstavligen och symboliskt riktad framåt. Men många tankegångar och värderingar inom yrkeskulturen är hämtade från en äldre och "tryggare" tid. En viktig centralfigur i yrkeskulturen, som symboliserar trygghet och kontinuitet, är den "starka och självständiga" frun, som väntar i hemmet (den fasta punkten), medan mannen är ute på vägarna.

I motsägelser, inkonsekvenser, paradoxer och omedvetna eller triviala detaljer finns kulturella innebörder som det är etnologens uppgift att klarlägga. Etnologisk forskning karakteriseras därför av ett växelspel där analyserade detaljer friläggs och modeller som förklarar detaljernas inre sammanhang skapas. Tolkningsprocessen går från del till helhet och från helhet till del.

Alla människor är kulturvarelser och som sådana infogade i ett för varje individ specifikt, socialt, rumsligt, tidsligt och könsmässigt sammanhang.[1] Detta gäller berättaren lika väl som vem som helst. Dessa kulturella dimensioner har under analysen och i skrivandet fungerat som ledande struktureringsprincip. Dimensionerna fungerar alltid tillsammans, men i rapporten förklaras de separat i anslutning till relevant empiri.

Fältarbetet har definierat tre bärande teman eller nyckelord inom yrkeskulturen som förståelsen också utgår från. Det är mansdominans, lastbilen som symbol och frihet. Analysen, av yrkeskulturen och den manliga identitet som konstrueras där, fördjupas genom det som händer i mötet mellan de tre nyckelorden och de fyra etnologiska dimensionerna.

Som lastbilsförare ingår berättaren i ett viktigt sammanhang: en yrkes- eller delkultur.[2] Lastbilsförarna utgör en relativt sett homogen grupp människor med liknande värderingar, delat socialt ursprung samt en snarlik organisering av vardagen och privatlivet.[3] Föraren, hans upplevelser och berättelser korrelerar väl med andra liknande livsöden och tankegångar inom delkulturen.[4]

Analysen av lastbilsförarnas yrkeskultur har genomförts med kulturanalytisk teori och metod.[5] Kulturanalytisk forskning handlar i huvudsak om att definiera den undersökta kulturens övergripande och generella aspekter. Rapporten är en analys av lastbilsförarnas yrkeskultur i första hand.[6]

Rapporten handlar också om lastbilsförarnas kulturella identitet.[7] Alla identiteter skapas relationellt och inom lastbilsförarnas yrkeskultur är det en utpräglat manlig identitet som betonas. Förarnas maskulina identitet byggs upp inom yrkesgemenskapen och i relation till lastbilen som teknisk artefakt.

Rapportens övriga teoretiska influenser är hämtade från den genusforskning som ser kön som en föränderlig kategori eller social konstruktion.[8] Manligt respektive kvinnligt är egenskaper som är socialt och kulturellt betingade och relationen mellan dessa båda genuspositioner förändras processuellt genom historien (Lundgren 1990). Genusforskning handlade länge enbart om kvinnor men på senare tid har forskning om män och maskuliniteter blivit allt vanligare.[9] Rapportens resonemang om framtiden har förts med inspiration från filosofen Karel Kosík (1963/1979) och historikern E P Thompson (1983) som båda betonar människornas roll i den historiska utvecklingen. Klass uppfattas, av Thompson, som något som händer när människor lever sina liv i de sociala relationer de ingår i och när individerna handlar utifrån den kultur och de personliga förutsättningar de ärvt. Lastbilsförarnas yrkeskultur definieras i rapporten som en arbetarklasskultur. I min definition av klass finns implicit en rörelse. Jag ser med andra ord klass och kultur som en process. Lastbilsförarna uppfattas, med inspiration från Kosík, som kulturvarelser som hela tiden är med om att skapa och omskapa sitt sociala och kulturella vara kollektivt, med hänsyn till dess förutsättningar och utifrån varje given punkt i historien. Yrkeskulturen utgör en ständigt pågående dialektisk process. Därför handlar resonemanget om framtidens förare till största delen om nutid.

Noter

[1] För den som vill läsa mer om kulturella dimensioner rekommenderas boken Människan som kulturvarelse (Bringéus 1990)

[2] Socialantropologen Ulf Hannerz har, bland annat i boken, Kultur och medvetande (Hannerz & Liljeström & Löfgren 1982), diskuterat begreppet delkultur. Hannerz lyfter fram den amerikanske sociologen Everett Huges definition av begreppet: "Varhelst någon grupp människor har ett stycke liv tillsammans, med något mått av avskildhet från andra, en gemensam vrå i samhället, gemensamma problem och kanske ett par gemensamma fiender, där växer kulturen".

[3] Helt oproblematiskt är det inte att tala om lastbilsförarna som medlemmar i en delkultur. Man får aldrig glömma att förarna samtidigt ingår i en rad andra viktiga sammanhang. Jag vill betona att rapporten inte ensidigt ser lastbilsförarna som medlemmar i den speciella delkulturen. Med denna anmärkning i minnet är begreppet relevant eftersom förarna lever i en tämligen homogen och utpräglad kultur som på många sätt är avskild från det övriga samhället.

[4] För att få underlag till resonemanget om framtiden har jag koncentrerat undersökningen på och lyft fram, yrkeskulturens homogena drag och inslag; det som förenar förarna som grupp. Naturligtvis är det en förenklad bild som framträder i rapporten. Kulturanalys syftar till att lyfta fram underliggande betydelsefulla mönster, därigenom kan det synas som om alla förare lever och tycker likadant, men så är inte fallet. Verkligheten är alltid komplex.

[5] Kulturanalys som teori och metod lanserades i en bok med samma namn (Ehn & Löfgren 1982). Boken kom att förändra etnologiämnet och en rad betydelsefulla etnologiska studier utgår från tankegångarna i denna bok. Etnologiämnet utvecklas dock ständigt. För den som vill sätta sig in i ämnets utveckling fram till idag rekommenderas boken Vardagslivets Etnologi. Reflektioner kring en kulturvetenskap. (Ehn & Löfgren 1996)

[6] Rapporten bygger på ett heterogent material bestående av intervjuer och erfarenheter från deltagande i lastbilen, tidningsartiklar, arkivmaterial och en rad annat. Ur detta har rapportens teman och slutsatser vaskats fram. Kombinationen av olika sorters material utgör en form av källkritik och har också i sig inspirerat till viktiga resonemang. Genom att konsekvent använda sig av ett heterogent material avlockas kulturen sina underliggande strukturer och dolda betydelsebärande element.

[7] Diskussionen om kulturell identitet är sprungen ur missnöjet med kulturbegreppet som analytiskt redskap. Både kulturbegreppet och identitetsbegreppet är dock relevant och kompletterar varandra i rapporten. Identitet skapas relationellt. Identiteten konstrueras också kontrastivt i förhållande till andra människor. Gunnar Alsmark (1997) skriver i inledningen till Skjorta eller själ? Kulturella identiteter i tid och rum, "Just betoningen på `görandet`, på hur man iscensätter sig själv som person, vilka kompetenser och strategier man utvecklar i samspel med sin omgivning, förklarar varför vi etnologer hellre talar om kulturell identitet än social. I centrum för vårt intresse står de kulturella former som olika identiteter uttrycks genom".

[8] Den största vikten med ett begrepp som genus är att det styr tanken in på relationerna mellan män och kvinnor. Det handlar inte om män eller kvinnor, utan det handlar om det som pågår mellan manligt och kvinnligt i historien och i nutid. Genusbegreppet behövs för att beteckna de sociala och kulturella utformningarna av det faktum att mänskligheten består av två kön. Kön och genus i yrkeslivet behandlas utförligt i en etnologisk avhandling av Britta Lundgren (1990). Två informativa och lättillgängliga böcker som handlar om kön som en social och kulturell konstruktion är XY om mannens identitet av Elisabeth Badinter (1994) och Under det rosa täcket. Om kvinnlighetens vara och feministiska strategier av Nina Björk (1996)

[9] En presentation av denna forskningstradition finns i boken Rädd att falla. Studier i manlighet. Där skriver Thomas Johansson i inledningen: Det är viktigt att betona att mansforskning inte enbart är en forskning av män om män, utan att den främsta avsikten med denna forskning är att problematisera vad manlighet överhuvudtaget är. Genom att använda och låta sig inspireras av feministisk teori och av olika försök att formulera analyser av dagens kultur kan mansforskare bidra till att kasta nytt ljus över manlighetens historia och till att formulera teorier och begrepp som kan bidra till en problematisering av konstruktionen av kön. Genom att ställa frågan: "Vad är manlighet", är det möjligt att uppmuntra till reflektion över olika mansideal, historiska variationer, förändrade relationer mellan könen, homosexualitet, faderskap, mäns känslouttryck och relation till sin kropp med mera. (Ekenstam m.fl. 1998:8.)