(Dagens) Nietzsche, min vän och inspiratör

Under drygt ett år har jag sakta men säkert jobbat mig igenom Nietzsches samlade verk. Jag läser på morgonen, innan tåget. För att kicka igång tankemaskineriet. Inte alla dagar, men de dagar då jag kan och hinner läsa är bra dagar. Har svårt att tänka mig en bättre start på dagen än en dos filosofi. Och det är med växande fascination och tacksamhet jag jobbar mig genom texterna, aforismerna och tankarna. Fram till dess att jag började läsa Tragedins födelse, hans förstlingsverk, för lite mer än ett år sedan hade jag bara ytlig och indirekt kunskap om Nietzsches filosofi. Nu vet jag mer. Nietzsche har kommit att bli en värdefull vän och en viktig inspiratör.

Det finns otroligt mycket klokskap mellan raderna och ibland glimmar det till ordentligt. Då har det blivit en bloggpost i serien Dagens Nietzsche. Titeln på serien är vald med omsorg, för jag vill visa att det inte är en kuriös och överspelad filosof vi har att göra med. Nietzsche är i högsta grad aktuell och talar till oss idag lika mycket som till den samtid som aldrig riktigt förmådde uppskatta hans visdom. Vi har oerhört mycket att lära, om vi bara förstår att inte läsa honom bokstavligt. Nietzsche är en filosof som är mer intresserad av sina läsares väl och ve än an sin egen ryktbarhet och ära. För att förstå texterna krävs att man jobbar med dem och relaterar dem till sitt liv och det problem man för tillfället jobbar med. Nietzsches filosofi fullbordas först när läsaren fyller i och använder tankarna och orden, omsätter tolkningen i handling. Därför har texterna fortfarande aktualitet, för de fylls ständigt med ny mening. Nietzsche är sig därför aldrig lik. Varje läsning är på många sätt unik. Min Nietzsche är kanske inte din, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att vi gör något av innehållet. Det nyttar inte att strida om vem som har den rätta tolkningen.

Idag började jag på Den glada vetenskapen. Band 5 i den utgåva av hans samlade verk som är under utgivning av bokförlaget Symposion. Har än så länge bara läst det förord som Nietzsche skrev några år efter att boken gavs ut första gången. Men det räcker mer än väl, för där finns så mycket vishet, så mycken klokskap. Glider in i helgen tillsammans med Nietzsche, ett glas vin och reflektionerna kring hans tankar om boken, filosofin, kunskapen och livet. Inspirerad, tacksam och lycklig över att ha världens bästa arbete, där det går att kombinera arbete med intellektuell utveckling, lärande och kunskapssökande. Nietzsche skriver,

Jag inväntar fortfarande att en filosofisk läkare i den sällsynta meningen av ordet - en sådan som gör det övergripande hälsotillståndet hos folk, tid, ras, mänsklighet till sitt problem - en gång ska ha modet att driva min misstanke till dess spets och våga satsen att i allt filosoferande har det hittills inte alls handlat om "sanning" utan om någonting annat, låt oss säga hälsa, framtid, växt, makt, liv ...

Sanningen är en bräcklig grund att bygga vetande på, för den förändras tillsammans med resten av världen. Eviga sanningar existerar inte, bara mer eller mindre beständiga utsagor. Nietzsche ifrågasätter sanningen, för vetandets och i kunskapens skull. Som han skriver, för hälsans, framtidens, växandets, maktens och livets skull. Hans filosofi handlar om att bygga något, om att söka nya vägar upp, fram, ut. Han tänker och skriver för oss och dem som kommer sedan. Han skriver för livet, hållbarhet och det som kan bli friskt. Hans filosofi bejakar lusten att leva och viljan att veta, vilket är sanningssökandets motsats. Den som sitter inte med sanningen äger den, stänger in och bevakar misstänksamt alla försök att använda kunskapen. Sanningen är död och förintelse, för den stoppar rörelsen som livet är beroende av.

Sanningen är för Nietzsche ett problem, en svår nöt. En utmaning som tvingar honom att slipa argumenten och prestera på topp. Han räds inte det som är svårt, för han har ingen ambition att lösa problemet en gång för alla. Han jobbar med det när han har tid och lust och inspiration. Han försöker, försöker, försöker och han uppmuntrar oss att göra det samma. Problem är inte problematiska, problem lockar fram det bästa hos människan. Tänk om fler kunde se på studier och intellektuella utmaningar på det sättet ... Jag känner så och Nietzsche får mig att inse att jag inte är ensam. Därför är han en väl och inspiratör. För att han hjälper mig fram, för att han ger mig verktyg, mod och kraft.

Men lockelsen inför allt problematiskt, glädjen inför X är hos sådana andligare, mer förandligade människor för stor för att inte denna glädje ständigt på nytt ska lägga sig som en ljus glöd över all nöd och fara som problemen och osäkerheten vållar, ja till och med över den älskandes svartsjuka. Vi har lärt känna en ny lycka ...

Lyckan i att vara på väg. Lyckan att befinna sig på resa, intellektuellt. Utbildning är en resa, en svindlande resa längs vetandets väg. Kunskapssökande handlar om att röra sig i okänd terräng, utan karta, på känsla. Vetande går inte att planera, bara förbereda sig på och för. Ingen kan veta vilka kunskaper som framtiden kommer att kräva av oss och därför är det galet att skapa en supereffektiv skola där allt är fastlagt och målen är spikade. Verkligt vetande kräver rörlighet, i såväl kropp som sinne. Verklig kunskap får man, vilket Karin Boye förstod och bejakade; I rörelse. Och Deleuze och Guattari skapade sin nomadologiska vetenskap i samma anda och med likande mål för verksamheten. Inte sanningen, utan sökandet. Lycka är att vara på väg, ständigt på jakt efter nya utmaningar och problem att slipa sitt intellekt mot.

Filosofi och vetenskap handlar inte bara om att veta och veta säkert, det handlar lika mycket om allt det vi inte vet. Kunskapsutveckling handlar om att kasta sådant vetande över bord som inte längre behövs. Intellektuell utveckling är ingen kumulativ process. Bildning brukar man ju säga, är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Detta visste Nietzsche. Inget är nytt under solen, allt snurrar runt och är en evig återkomst av det samma. En upprepning och ständig variation av kända teman. Det är livet, kulturen. En evolutionär process som utspelar sig i mellanrummen, i det dunkla, det som ännu inte har tagit form. Därför står sanningen i vägen för kunskapen, det användbara vetandet.

Åtskilligt vet vi alltför väl, vi vetande; nu gäller det att lära sig glömma väl, att inte-veta väl, som konstnärer! Och vad vår framtid beträffar: man kommer knappast att återfinna oss som efterföljare till de egyptiska ynglingar som nattetid gjorde tempel osäkra, omfamnande bildstoder och absolut ville avslöja, blottlägga och sätta skarpt ljus på allt som med goda skäl är höljt i dunkel. Nej, denna dåliga smak, denna vilja till sanning, till "sanning till varje pris", detta ynglinga-vansinne i kärleken till sanningen - har vi fått nog av: för sådant är vi för erfarna, för allvarliga, för muntra, för brända, för djupa ... Vi tror inte längre på att sanning förblir sanning om man drar slöjan av den; vi har varit med för länge för att tro något sådant.

Dessa ord fyller mina lungor med luft och hjälper mig att andas i den akademiska världen. Jag söker inte yttre tecken på kunskap, jag vill veta och jag följer vetandet dit det tar mig. Även om den stelbenta akademiska strukturen ibland hindrar mig. Fast det väljer jag att se som en utmaning, med inspiration från Nietzsche, hur världen än ser ut kommer den ändå aldrig att vara alla till lags. Vi lever i den bästa av världar, för det är denna värld vi lever i. Ingen mening med att klaga, men det betyder inte att man måste bejaka det som är. Det går att hitta vägar fram. Makten och jakten på sanning är aldrig perfekt. Det handlar om människor, på gott och på ont. Visst är det frustrerande ibland, men på morgonen, tidigt. Med en kopp kaffe och några ord av Nietzsche går det alltid att hitta tillbaka upp på banan igen, in i (kunskaps)matchen. Det dunkla är inte av ondo, för det är så världen ser ut och fungerar. Sanning är ett mänskligt påfund. Att påpeka det handlar inte om att ljuga eller om att relativisera, det handlar om att närma sig världen och kunskapen på världens och kunskapens villkor.

I dag ser vi det som ett tecken på god ton att man inte vill se allt naket, inte vill hänga med överallt, inte förstå och "veta" allt. "Är det sant att den gode guden är med överallt?" frågade en liten flicka sin mamma: "men det tycker jag är oanständigt" - en vink för filosofer! Man borde hålla mer på den skamkänsla med vilken naturen har dolt sig bakom gåtfullhet och brokiga oklarheter. Kanske är sanningen en kvinna, som har goda motiv för att inte låta sina motiv bli synliga? Kanske, för att tala grekiska, är hennes namn Baubo? ...

Kanske kan dessa ord uppfattas som misogyna, men den kvinna som åsyftas är en kvinna som skiljer sig från mängden, en stark kvinna som bejakar livet. En kvinna som gör det män brukar, en kvinna som tar för sig och som inte accepterar att sättas på plats. Och detta med Nietzsches syn på kvinnor brukar debatteras och han har fördömts. Mycket kan sägas om detta, men när jag läser finner jag ingen besatthet vid frågan. Han skriver för män, som man gjorde i hans samtid. För att man helt enkelt inte förstod bättre. Citatet här är inte självklart fördömande och Nietzsche är inte mer sexistisk än en Taube eller någon mer samtida. Och eftersom hans texter, i enlighet med Nietzsches egen syn på filosofin, aldrig ska läsas bokstavligt faller kritiken. Det går helt klart att kritisera honom för en unken kvinnosyn, men varför. Varför inte bejaka det som ger liv och pekar framåt. Det mesta gör det, misogynin finns där som en strimma, men den träder aldrig fram i ljuset. Betänk att Nietzsche kastar ur sig tankar. Allt är inte bra och det ärt han de förste att erkänna. Kasta inte ut barnet med badvattnet. Det finns andra tänkare som är mycket mer otvetydiga i sin kritik eller sitt hat mot kvinnor.

Å dessa greker! De förstod sig på att leva: då krävs det att man tappert håller sig kvar vid ytan, vecket, huden, tillber skenet, tror på former, toner, ord, på skenets hela Olymp! Dessa greker var ytliga - av djupsinne! Och är det inte just dit vi kommer tillbaka, vi andens våghalsar som bestigit den samtida tankens högsta och farligaste topp och därifrån sett oss omkring, därifrån sett ner i avgrunden? Är vi inte just därigenom - greker? Tillbedjare av formerna, tonerna, orden? Just därför - konstnärer?

Ytlighet, av djupsinne. Gillar den tanken. Allt som händer sker på ytan, inget händer i det dolda. Det är vetenskapens uppgift att lära oss se och förstå detta. Det är i grund och botten enkelt, men just däri ligger utmaningen. Världen och kulturen, kunskapen och livet, ter sig gåtfullt, men det är i själva verket ytfenomen. Det är vi som krånglar till det. Låt oss sluta med det. Låt oss bejaka sökandet, rörelsen. Tillsammans är vi ändå på väg, hur mycket vi försöker att borrtränga det. Det finns ingen utsida, allt som sker utspelar sig på insidan. Livet är här, livet är nu och vill vi förstå det måste vi acceptera att det är så, även om det är svårt. För denna typ av insikter går på tvärs mot det sunda förnuftet. Därför måste vi inte-veta, väl.

För vetandets skull! Tack Nietzsche, tack för inspirationen och verktygen.