Hade egentligen inte tid, men i onsdags satt jag med i en lärarpanel på ett tillfälle i en kurs som ingår i utbildningen Digitala medier. Min uppgift var att reflektera och kommentera samt i en efterföljande paneldiskussion diskutera studenternas posters. Deras uppgift var att designa en poster där de ord och bildsatte sina tankar om Personal Learning Environment (PLE) och Personal Learning Network (PLN). Glad att jag tog mig tid, för uppdraget gav verkligen med än det tog i form av tid och energi. Här fick jag möta en ambitiös grupp studenter, som talade engagerat och lyssnade intresserat. Dessutom fick jag tillfälle att reflektera över mitt eget lärandes hur, var och varför.
Postrarna var innovativa och snyggt designade, vilket fick mig att tänka på Marshall McLuhan och hans (fast det är oklart om han verkligen sa så) uttalande, The media is the message. Hur lätt det är att ryckas med i och av designverktygets möjligheter, vilket hela tiden riskerar att förskjuta fokus från form till innehåll. Kunskap är alltid, på ett eller annat sätt, ett resultat av samproduktion. Och här var det tydligt att medierna påverkar. Det behöver naturligtvis inte vara negativt, tvärt om. Men det visar på vikten av ett väl utvecklat kritiskt tänkande. Postrarna var fyllda med ikoner som angav platser på nätet, uppslagsverk och sociala nätverk. Där finns kunskapen idag och där sker interaktionen som krävs för att veta vad och vem man kan lita på. Risken med detta är att man visserligen har många vänner, men att vännerna i hög grad liknar en och varandra. Baksidan av nätets möjligheter är att man riskerar att stängas in i en bubbla av bekräftelse, som även om den är kritisk kanske inte ser alla faror.
Kritiskt tänkande, det blir allt viktigare att inse det, handlar inte om en metod som kan läras in och sedan appliceras på det man gör. Kritiskt tänkande är en verksamhet. Metoder riskerar att stelna i formen och om det handlar om kritiskt tänkande motverkar de då sitt syfte. Kritiskt tänkande måste hela tiden vändas inåt och utåt. Får aldrig stå stilla. Kritik av det kritiska tänkandet är viktigt, men det får samtidigt inte fasta i en loop av kritiskt tänkande som stänger in och förlamar. Processen måste vara levande, dynamisk och produktiv. Ett verktyg för att hantera möjligheterna som nätet ger. Hur väljer man till exempel sina källor? Vad är kriteriet för vem man ska lita på? Popularitet, lättillgänglighet, auktoritet eller slumpen? Det spelar roll, men är svårt att veta hur.
Det räcker inte att ha ett nätverk för lärande, man måste också vara medveten om hur och till vad nätverket används. När jag vandrade runt bland postrarna kom jag osökt att tänka på boken och fenomenet: The Wisdom of Crowds (se även här). Letar lite på nätet, som rätt använt, är ett fantastiskt verktyg för utveckling av kunskap. Samtidigt som nätet är fyllt av faror. Komplexiteten och mångfalden som finns på nätet gör att ju mer kunskap där finns, desto mer brus finns där och möjligheter till lockande förströelse. Utan en stark vilja att verkligen lära kan nätet vara ett hinder för individens lärande. Nätet är fyllt av information som finns sida vid sida med desinformation och försök till bedrägeri. Det är den riktigt stora utmaningen. Rätt använt kan nätet dock ta mänskligheten till nästa kunskapsnivå. Hittar begreppet kollektiv vishet på Wikipedia, som jag vill dela med mig av. Det är ett forskningsområde som verkar högintressant.
Harnessing the collective wisdom of people is an area of intense contemporary interest and cutting-edge research. The application of the term to methodologies that are designed to harness collective wisdom is credited to the work of Alexander Christakis and his group,[3][4] As the challenges society faces today are of extreme complexities, the only solution is to develop technologies capable of harnessing the Collective Intelligence and collective wisdom of many people, or even crowds. The Institute for 21st Century Agoras founded in 2002 by Alexander Christakis, the Wisdom Research Network of the University of Chicago[5] launched in 2010 and the MIT Center for Collective Intelligence founded by Thomas W. Malone in 2007 are some examples.Klimathotet och alla andra risker som finns i samtiden kräver nytänkande och en vishet som inte en enda människa kan härbärgera. Därför måste man utveckla former för samverkan mellan kloka människor. Ett slags emergent klokskap som bara finns mellan människor, på en skalnivå ovanför den enskilde individen. Bland postrarna fanns många tankefrön som kan utvecklas i en sådan riktning. Bra. Viktigt.
Vad händer med individen när allt mer fokus och tid läggs på nätet? Här ser jag tydliga kopplingar till posthumanismens tanke om dividen och multipliciteter. Tankefiguren individen, den odelade människan, jaget, stod dock i centrum på flertalet postrar. Cogito ergo sum är en stark metafor som i högsta grad är levande, även i samtidens fragmenterade och allt mer upplösta värld. Identifierar här en paradox. Inte ett problem, utan en paradox. En utmaning, som leder tankarna vidare till hur innovationer uppstår. Ofta tänker man på uppfinnaren, en excentrisk enstöring, som kastar ur sig galna idéer mer eller mindre av en slump. Det är ett sätt att jobba med innovationer. Ett annat är behov, fara och brist. Nöden är uppfinningarnas moder, brukar man säga. Men det är ett reaktivt sätt att tänka. Om det är så man jobbar med innovationer ligger man hela tiden ett steg efter. Det tredje sättet att jobba med innovationer är att söka efter paradoxer och utmaningar, att formulera djärva, utopiska visioner som hanteras som utmaningar, vilka man släpper lös gruppens samlade tankar på och förlöser den kollektiva visheten. Innovationer kan inte beställas fram, men med god förståelse för PLE och PLN kan både individen och samhället komma långt.
Påfallande på många av studenterna använde trädet som utgångspunkt för sin design, samtidigt som det man fyller trädet med hämtas från nätets rhizomatiska struktur. Också en intressant paradox. Boken verkar dock befinna sig i periferin. Den trängs allt mer undan av nätets möjligheter och enorma utbud. Liksom dagstidningen, av papper. Jag tror det är synd och onödigt att ersätta ett medium med ett annat. Det är i mångfalden som visheten finns, inte i enskildheterna. Olika medier, liksom olika människor, kompletterar varandra. Det är som sagt i mellanrummen som kunskapen och visheten finns. I det lärande nätverket och den lärande omgivningen. PLE och PLN är inget jag använder för att få kunskap av. Jag är tillsammans med allt och alla andra en del av miljön och nätverken. Vi är alla divider i kunskapens rhizomatiska väv. Vi är alla delar av och medproducenter till mänsklighetens samlade kunskap. Det är ett dynamiskt projekt som aldrig blir bättre än delarnas samlade arbete, ett innehåll som ständigt måste försvaras och hållas levande. Kunskap är inte, den blir. Vetande skapas parallellt med livet och samhället, kulturellt.
Det enda jag saknade, där och då. Det jag alltid framhåller som viktigt i alla kunskapsprocesser är delandet, mellanrummen. Tystnaden och det icke-linjära. Vetande kan inte målstyras, för kunskap är komplext. Först i efterhand vet man, när man kan utvärdera konsekvenserna. Och efter en intensiv period av samverkan och informationssökande, när man tröttats ut av sökandet. Då behöver man bryta mönster och rikta sin uppmärksamhet mot något helt annat. En skogspromenad, en tupplur, tystnad. Där och då finns möjlighet att det uppstår flyktlinjer, som om man har förmågan att se och förstå kan dra nytta av. Kunskap är dock inget som finns i världen för oss människor att upptäcka, avtäcka eller mejsla fram. Vetande skapas i PLE och PLN av allt och alla som finns och samverkar där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar