Språkfilosofiska reflektioner 30

Tillbaka till språket, till forskningen om språk. Tillbaka till reflektionerna kring förståelse för språkets användning, till människors vardagliga användande av språk och dess relation till och roll i skapandet av kultur. Språk är kultur och kultur är språk, på samma sätt som ekonomi är kultur och kultur är ekonomi. Människors handlingar är vad vi har att göra med och förutsättningarna för förändring av emergenta helheter uppbyggda av komplexa, underliggande samband. Där jobbar jag. Detta är kulturvetarens forskningsfält. Här kommer mina kompetenser och analysverktyg till sin rätt. Det är dock olyckligt om kunskaperna stannar där, i den akademiska världen. Kunskap om språk och kultur är ingen exklusiv angelägenhet för forskare. Eftersom forskningen handlar om människors vardag, om det som händer mellan människor, vore det galet att låsa in texter om språk och kultur i smala internationella tidskrifter som bara läses av dem som vill göra sig en akademisk karriär.

Alla forskningsresultat lämpar sig inte att kommuniceras i referee-granskade, internationella tidskrifter. Och kunskap om kultur och språk lämpar sig av många olika skäl synnerligen illa för den formen. Resultatet av forskningen är tolkningar, som kan vara mer eller mindre väl underbyggda och tydligt presenterade. Och tolkningar ska inte upprepad av andra forskare, de ska användas av dem de berör, allmänheten. När kunskapen låses in i tidskrifter som bara når ut till en liten del av befolkningen uppstår maktkamper. Tolkningar som inte gillas av auktoriteterna på området kommer att stoppas. Och det finns inga objektiva skäl att anföra till försvar. Granskarnas makt är total och därigenom likriktas forskningsresultaten. Det blir så för att kunskapen inom fältet ser ut så. Kunskap om kultur skiljer sig åt från kunskap om biologi. Granskarna i den typen av tidskrifter granskar att metoden presenterats korrekt och att resultatet är rimligt, givet underlaget. Att experimenten kan upprepas av andra forskare granskas också. För sådan kunskap lämpar sig referee-granskning utmärkt, men inte för kulturvetenskaplig forskning där kunskapsmålet är ett annat.

Jag bloggar för att resultatet av mitt arbete ska nå ut så brett som möjligt. För det är först när kunskaper om kultur når ut bland dem som skapar kulturen som forskningen blir meningsfull. Först när tankarna når allmänheten. Och bloggen exponerar mina tankar, även och samtidigt för andra forskare som kan gå in och kommentera om de finner något som ser märkligt ut. Andra forskare är fria att presentera alternativa tolkningar och vi kan tillsammans fördjupa vår förståelse för kulturen. Därför bloggar jag om min forskning, för att det är det bästa forumet för spridning av kunskap om det jag forskar om. Inom delar av akademin uppfattas bloggande som ett obstinat uppror mot vetenskapliga konventioner. Den som ser så på saken har rätt till sin åsikt, men för mig handlar det om att vara sann i relation till den kunskap jag söker. Därför bloggar jag. 

It is possible to take any linguistic variable and place it in variation following a necessarily virtual continuous line between two of its states. We are no longer in the situation of linguists who expect the constants of language to experience a kind of mutation or undergo the effects of changes accumulated in speech alone. Lines of change or creation are fully and directly a part of the abstract machine.

När vetenskapliga disciplingränser ska hållas rena skapas artificiella gränser i det landskap som undersöks. Lite som när Afrika delades upp i Berlin mot slutet av 1800-talet, med hjälp av linjaler och utan hänsyn tagen till natur eller eller de människor som levde där. När vetenskapliga gränser dras upp och nya ämnen skapas handlar det om maktkamp och det är makten som definierar gränserna. Därför tvingas lingvister som är mer intresserade av sin personliga karriär än av kunskapen att behandla förändringen som alla språk kontinuerligt genomgår som tillfälliga krusningar, individuella avvikelser eller mutationer. Lingvistikens kunskapsobjekt är språkets konstanter, för det är så det bestämts inom akademin. Deleuze och Guattari är dock intresserade av språket, inte av att göra sig ett namn inom språkforskningen. Därför ser de andra saker än många, klassiskt skolade lingvister, gör. Och därför kan de också ge oss verktyg för att förstå att och hur förändring kan vara en integrerad del av språket, som en abstrakt maskin.

Hjelmslev remarked that a language necessarily includes unexploited possibilities or potentialities and that the abstract machine must include these possibilities or potentialities. "Potential" and "virtual" are not at all in opposition to "real"; on the contrary, the reality of the creative, or the placing-in-continuous variation of variables, is in opposition only to the actual determination of their constant relations.

Språkets och kulturens abstrakta maskin består även och lika mycket av det reala som av det virtuella och det är i mötet mellan dessa båda aspekter av världen, tillvaron, livet, kultur och språk som förändringen uppstår och det är därifrån den sprids. Deleuze och Guattari uppmärksammar mellanrummen och visar att det inte alls handlar om någon meningslös tomhet. Förändring måste uppstå någonstans och mellanrummet är den plats varifrån variation och förändring sprider sig i samt påverkar kulturen och språket. Förändringen är för Deleuze och Guattari inte ett undantag från regeln, det är en integrerad del av språket och kulturen. 

Each time we draw a line of variation, the variables are of a particular nature (phonological, syntactical or grammatical, semantic, and so on), but the line itself is apertinent, asyntactic or agrammatical, asemantic. Agrammaticality, for example, is no longer a contingent characteristic of speech opposed to the grammaticality of language; rather, it is the ideal characteristic of a line placing grammatical variables in a state of continuous variation.

Ett slags subjektiv och dynamiskt föränderlig grammatik alltså, vilket är en helt annan syn på språk än den som generativa lingvister försvarar. Deleuze och Guattari ser språk som förändring, inte förändrat språk. Och det är den synen på kultur jag jobbar med och för närvarande håller på att slutredigera en bok om. Förstår vi förändringens lagar skapas en bättre förståelse för både språk och kultur, så som det talas och den levs. Men då krävs att man förändrar synen på forskning, att man inser att det inte går att harmoniera reglerna och metoderna mellan olika ämnen, för det vore att pressa en kub genom ett runt hål. Reglerna för publicering av forskningsresultat och forskarmeritering måste anpassa sig efter den kunskap man söker. Idag håller vi på att införa ett system där kunskapen, all kunskap, över hela linjen, anpassas efter regler som skapats inom naturvetenskapen. Här finns mycket att lära av Deleuze och Guattari och de forskare de lyfter fram.

Let us take Nicolas Ruwet's examples of certain singular expressions of Cummings's: "he danced his did," or "they went their came." It is possible to reconstitute the variations through which the grammatical variables pass in virtuality in order to end up as agrammatical expressions of this kind ("he did his dance," "he danced his dance," "he danced what he did,"...; "they went as they came," "they went their way," .. .). In spite of Ruwet's structural interpretation, we should avoid taking the view that the atypical expression is produced by the successive correct forms. It is instead the atypical expression that produces the placing-in-variation of the correct forms, uprooting them from their state as constants.

Vad är hönan och vad är ägget i förändringsprocessen? För Deleuze och Guatari handlar det inte om antingen eller, utan om både ock. Där de ser helheten, inklusive mellanrummen, ser den som bestämt sig för att sanningen bara kan finnas på en bestämd plats antingen en höna eller ett ägg och eftersom bara ett svar kan vara det rätta mobiliserar man all kraft man har och slåss för sin övertygelse. Deleuze och Guattari ser helheten och därför blir förändring och variation inget problem för dem, för det är en integrerad del av helheten. Tänk om det var så vi såg på kultur, som en helhet, bestående av allt och alla, både materia och det som är immateriellt, i förändring. Tänk vilka möjligheter till nya och spännande samarbeten som då skulle kunna öppnas upp. Det är detta jag ser när jag läser Deleuze och Guattari, spännande möjligheter till samverkan och fördjupad kunskap. Varför strida om en sanning som ingen ändå kan nå, när man kan samverka och lära sig mer tillsammans?

The atypical expression constitutes a cutting edge of deterritorialization of language, it plays the role of tensor; in other words, it causes language to tend toward the limit of its elements, forms, or notions, toward a near side or a beyond of language.

Språk och kultur kan förstås som variationer kring ett förenande tema. Och för Deleuze och Guattari är det variationerna som är det centrala, inte temat. Därför behöver de inte söka renhet och därför är rättning i leden inte vad de sysslar med. De studerar temats förmåga att hålla språket samman. Om ett språk förändras allt för mycket fungerar det inte längre som ett språk. Det är så nya språk uppstår, som ett resultat av förändring, av upprepad förändring. Vad är det som håller ett språk samman och igenkännbart över tid? Sådan kunskap är viktig för att förstå förutsättningar för förändring. Insikt om vad man måste ta hänsyn till ifall man vill jobba med förändring. Den kunskapen finns inte i temat, utan i variationerna, i helheten. Därför gillar jag begreppet abstrakt maskin, för den är inget, den blir till i samverkan mellan delarna som bygger helheten. 

The tensor effects a kind of transitivization of the phrase, causing the last term to react upon the preceding term, back through the entire chain. It assures an intensive and chromatic treatment of language. An expression as simple as AND . . . can play the role of tensor for all of language. In this sense, AND is less a conjunction than the atypical expression of all of the possible conjunctions it places in continuous variation.

Och är inte bara ett förbindelseled, en sammanhållande kraft i språket, det är en möjlighet till förändring. Och bjuder in till nya kopplingar som förändrar helhetens utseende och funktion. Och betraktat på det sättet är det kitt som bygger och förändrar helheten, språket och kulturen. Och är det tema som kulturen och språket improviserar kring. Och är ett slags mellanrum.

The tensor, therefore, is not reducible either to a constant or a variable, but assures the variation of the variable by subtracting in each instance the value of the constant (n - 1). Tensors coincide with no linguistic category; nevertheless they are pragmatic values essential to both assemblages of enunciation and indirect discourses.

Levt liv och talat språk är vad vi har att göra med i vardagen. Lingvistik och kulturvetenskap behöver bli mer pragmatiska för att den potential som finns i ämnena ska kunna förlösas. Vetenskapen om språk och kultur bör ta sig ut ur akademin, ut bland människor. Resultatet av det vetenskapliga arbetet får inte låsas in och göras till en exklusiv angelägenhet bara för akademiker. Språket och kulturen äger ingen, det är allas angelägenhet. Förstår vi det och kan vi jobba mer med den frågan skapas ett mer integrerat samhälle, för då bryr vi oss om inte bara språket och kulturen, utan varandra. Och kan vi förmå oss att se oss själva och alla andra som delar av en och samma helhet, så kan många av de sociala problem som vi brottas med idag finna en lösning.

Kanske är det för att vetenskaperna om människan och mänskligt, levt liv låsts in i akademin som vi har problem? Lösningen är då inte harmonisering av regler för publicering och meritering, den handlar istället om att skapa disharmoni, jobba med förändring och om att bryta upp vetenskapliga konventioner. Oändligt är vårt äventyr, om vi väljer att se på kunskapen och livet på det sättet.