Dagens Nietzsche, om den förödande enda vägen.

En sak har jag lärt mig genom åren, som fortfarande står sig. En sak vet jag, som är viktigare än allt annat. En enkel sak kan tyckas, men det enkla är ibland det svåraste. Och svårt är det när det går på tvärs mot intuitionen. Enkelt är det för att insikten ligger i linje med hur det är och fungerar i världen och kulturen. Det har tagit mig många år att nå fram till insikten, vilket är en del av problemet. För om det tar en forskare år av mödosamt arbete att komma till insikt om något som dels är enkelt, dels går på tvärs mot intuitionen och det så kallade sunda förnuftet. Och om insikten dessutom går på tvärs mot en lång rad auktoriteter och makthavares syn på saken och om det därtill bara är dem som liksom jag verkligen vill veta hur det är och fungerar som efterlyser kunskapen, ja då förstår man att insikten, oavsett hur viktig den är, kommer att få svårt att nå spridning. Det är lätt att säga sig vara för kunskap, men svårt att vara konsekvens i och med sökandet efter insikt.

Vill inte leva i ett kunskaps- och bildningsignorant samhälle. Vill inte att makt ska vara synonymt med rätt. Vill verka för och tror på tanken att vägen som leder till hållbarhet stavas: kunskap. Och med kunskap menas här inte det som står i böcker eller publicerats i referee-granskade tidskrifter, utan vetande och vishet som fungerar. Min syn på kunskap utgår inte från vad människan vet, det vill säga det man inom forskningen är överens om, utan från världen och verkligheten så som den kommer oss alla till mötes, så att säga på riktigt. Utgångspunkten för min syn på kunskap är att alla har potential till vetande. Alla kan inse, förstå och tänka klokt. Formell utbildning är bara en väg till kunskap. Har sagt det många gånger tidigare men det förtjänar att sägas igen, att lyssna mer på den som talar än vad som sägs är förödande för utvecklingen av kunskap. Och den enda vägen leder alltid fel. Detta visste Nietzsche. Detta är insikter som förts fram, gång på gång sedan dess. Ändå fäster det inte riktigt i det allmänna medvetandet. För det är enkelt, men det går på tvärs mot intuitionen och allt man får lära sig i skolan. Lyssna och lär. Följande aforism från Morgonrodnad, rymmer oändlig vishet.

474

De enda vägarna.- "Dialektiken är den enda vägen att nå fram till det gudomliga väsendet och bakom skenets slöja" - detta hävdar Platon likaså högtidligt och passionerat som Schopenhauer hävdar det motsatta om dialektiken, - och bägge har fel. Ty det som de vill visa oss vägen till finns inte. - Och har inte alla mänsklighetens stora lidelser hittills varit sådana lidelser för ingenting? Och all denna högtidlighet - högtidligheter för ingenting?

Den enda vägen leder fel. För det finns aldrig bara en enda väg, alltid flera. Därför har den som hävdar motsatsen eller säger sig sitta inne med svaret alltid fel. Den som säger så är mer intresserad av att få rätt, än att ha rätt. Och är det sanning och verklig kunskap vi är ute efter måste vi inse faran i att lyssna på den som säger sig veta säker att det är precis det eller detta vi ska göra. Nu kanske det låter som om jag säger precis det. Förstår om det jag säger kan uppfattas som ett uttryck för den enda vägen eller en enda sanning. Insikten om att den enda vägen leder fel är ju också ett slags definitivt uttalande. Tänk då igen. Lyssna på vad jag säger, för det gäller även detta uttalande. Nietzsches ord handlar inte om att peka ut en väg. Han fiskar inte efter följare. Han ger oss verktyg att arbeta med, inte sanningar att slaviskt följa.

När jag säger att den enda vägen leder fel menar jag verkligen det. Men att säga det handlar inte om att peka på en enda väg. Det är mitt sätt att försöka väcka allmänheten till insikt om hur det verkligen är och fungerar. Jag kan ha fel, liksom alla andra. Den väg jag slagit in på är inte den enda vägen, men det är en väg som just nu framstår som klok. Det är en väg som just nu pekar i rätt riktning. Men det är farligt att tro att det skulle vara den enda vägen. Därför måste man ständigt vara på sin vakt och kritiskt utvärdera vägen och dess konsekvenser. Alla vägar kan leda fel, även denna. Det är detta jag säger. Och det ger mig paradoxalt nog en rad nackdelar i dagens akademiska debattklimat, där alla tävlar om att vinna priset som den bästa, den klokaste, den rätta och sanna. Tyvärr säger vi att kunskap ska vara ledstjärnan, men vi glömmer konsekvent att reflektera över vad kunskap är, egentligen. Vi slår oss till ro med vad auktoriteterna säger, men granskar inte grunden för vetandet.

När det gäller fysik och naturvetenskap finns det kanske en sanning, eller den verksamheten kräver det av sina utövare för att kunskapen ska bli meningsfull. Men det som är en sanning inom fysiken är det inte självklart i samhället och kulturen. Kulturen följer sina egna lagar, liksom kunskapen. Detta måste vi människor vara ödmjuka inför, om vi ska kunna bygga ett samhälle och en mänsklighet som är hållbart över tid och som inte raserar själva det fundament som allt annat vilar på. Den enda vägen spelar mörkrets krafter i händerna och banar väg för diktatorer och andra maktfullkomliga individer. Makt och vetande har alltid gått hand i hand. Därför är det så viktigt att aldrig lita blint, på något. Det betyder inte att alla sanningar är lika bra, bara att det är viktigt att lyssna på vad som faktiskt sägs och inte på vem som talar.

Agenda igår. Där står landets högste ansvarige och försvarar den enda vägen mot kunskap som nuvarande regering anammat. Självsäkert och lika arrogant som vanligt driver han sin käpphäst framåt. Styr han sin oceanångare vidare. Vägrar han lyssna på all forskning och den beprövade erfarenheten. Han har bestämt sig för att det är alla andras fel att resultaten uteblir. Han vägrar hårdnackat ändra åsikt. När Uppdrag Granskning visar på problem och belyser rena galenskaper modifieras planen något, men den enda vägen ligger fast. Vinst i skolan är den bästa vägen till kunskap och hållbarhet. Cyniskt, i bästa fall. Helt klart grandiost och oreflexivt. Vågar inte tro att det handlar om dumhet, för det skulle bevisa att makt och vetande går hand i hand och att den som har makten inte behöver kunskapen. Vill inte tro att det är så, men det är en tanke jag inte väjer för. Därtill är kunskapen allt för viktig. Jag driver inte politik. Jag vill veta. Söker kunskap. Tror inte på och följer heller ingen enda väg.

Vill leva i ett samhälle där vishet och kunskap är ledord. En värld där vetande står i centrum, där kunskap har ett värde i sig. Vill verka för en skola och en högre utbildning som sätter kunskapen i första rummet och som använder ekonomi som ett av många verktyg att sträva i riktning fördjupat vetande och förbättrad kunskap. Räds alla maktens män som säger sig veta. Och som därför blir lyssnade på. Inser faran och förstår att det jag säger har svårt att nå spridning. Känner viss frustration. Försöker kanalisera den till text. Bloggar och Twittrar och tar varje chans jag får att peka på det orimliga i tanken på en enda väg, en enda sanning. Står upp för det kritiska tänkandet. Kämpar för en skola värd namnet.

Vägrar tro att jag är ensam! Tillsammans kan vi bygga en bättre och mer hållbar värld. Det är inte enkelt, men det betyder inte att det är svårt. Det kräver bara att vi lyssnar mer på vad som sägs, än vem som talar.