Vem försöker vi lura?

Två inlägg om Sveriges högre utbildning har publicerats i veckan, ett av Mats Alvesson och ett av Lars Haikola. Två olika bilder träder där fram. Båda har i någon mening rätt, ändå missar man målet. Landets högre utbildning blir inte bättre av att olika parter ger sin bild av läget och försvarar sitt perspektiv, i medierna. För båda inläggen handlar om att ge någon annan skulden. Problemen förläggs konsekvent någon annanstans. Det finns allvarliga problem och Alvesson sätter ord på den frustration som många lärare/forskare känner, samtidigt görs en hel del, vilket Haikola visar. Båda skjuter dock över målet och riskerar därför att göra saken värre. 

Alvessons text är raljant och svepande. Han skriver i affekt och drar uppmärksamhet till sig, samtidigt som han drar ett löjets skimmer över Sveriges högre utbildning, vilket riskerar att motverka syftet med artikeln att höja kvaliteten på Universitets- och Högskoleutbildningar. Haikola skriver så att säga från andra sidan. Han försvarar uppdragsgivaren och visar på vilka åtgärder som införts. Han ger sken av att allt är i sin ordning.

Mats Alvesson bortser helt från att vi har ett nationellt kvalitetssäkringssystem som faktiskt kontrollerar kvalitén i det omfattande högskoleutbudet, samtidigt som han vidimerar det resultat vi kommit fram till. Systemet bygger på att nationella examensmål ska uppnås. Universitetskanslersämbetets unikt omfattande utvärderingar visar att i det första steget fick drygt 20 procent av alla utbildningar omdömet bristande kvalitet. Vi har kritiserats för att bedriva en alltför skarp utvärdering, att det är osannolikt att mer än var femte utbildning brister och att detta skapar bad-will internationellt. Men en betydande kvalitetshöjning sker på lärosätena efter våra granskningar, det visar uppföljningar.

Debattens konventioner bjuder att man agerar så här, med polariserade utfall och mobilisering av försvar. Den andre har fel och jag har rätt. Haikolas ger Alvesson rätt i att det finns problem på Högskolan, till exempel att studenterna inte lägger ner den tid som krävs för att studierna ska kunna sägas bedrivas på heltid. Haikola undviker dock att bemöta den mest centrala poängen i Alvessons artikel, som jag menar är denna:

Nyligen publicerades en amerikansk studie, ”Academically Adrift”, som visade att cirka 40 procent av alla högskolestuderande ej förbättrades intellektuellt av sin utbildning. Man kan ifrågasätta om denna är meningsfull för alla dessa. De lär knappast få arbeten i linje med vad deras utbildningsbevis förespeglar. Läget är knappast mycket bättre i Sverige.

De som ej utvecklades kännetecknades enligt studien av att vara omotiverade, jobba lite och läsa lätta kurser. Klassiska universitetsämnen som humaniora och naturvetenskap hade bättre resultat, populära ämnen som kommunikation och business hade sämst.

Önskar man att studenterna verkligen får ut något av sina studier, mer än en intetsägande examen och att högskolan bidrar till befolkningens klokskap och duktighet, fordras krävande studieinnehåll och en hel del arbete.

Detta medför lätt konflikter, då trycket på att godkänna folk är starkt. Studerande undgår ibland krävande ämnen. Högskoleledningar vill ha hög genomströmning, då ekonomin är baserad på antalet godkända studenter.

Problemen i och med högre utbildning är inte ett isolerat svenskt fenomen, det är ett generellt problem idag. Problemet bottnar i att allt fler av samhällets funktioner ska ekonomistyras. Haikola hänvisar till utvärderingarna som görs. Men vad är det man mäter egentligen? Alvesson står mitt i verksamheten och när han, liksom jag och många, många andra, inte bara i Sverige, jämför hur det är med hur det skulle kunna vara växer frustrationen och känslan av uppgivenhet. Och den känslan blir inte mindre när ansvariga tjänstemän på den myndighet som ska vara en hjälp och ett stöd för högskolan tar plats i det offentliga och ger sken av att det är Alvesson som är problemet. Vem försöker man lura? Varför tas inte ropen på hjälp från lärarhåll på allvar? Läser en gammal artikel på SvD, författad av lärare i grundskolan. Och jag känner igen mig i mycket.

Fler och fler arbetsuppgifter åläggs lärarna, men ingen arbetsuppgift försvinner när en ny tillkommer. Dokumentationen vi ska utföra är enormt tidskrävande. Plötsligt dyker olika projekt upp, med krav på inlämningsuppgifter och redovisningar.

De två huvuduppdragen vi lärare har handlar om kunskap och värdegrund. Det är två ord som inte bara ska dokumenteras, utan de ska framför allt genomsyra vår vardag. För att lyckas med det, behöver läraren tid för planering, reflektion och analys. Något som oftast helt uteblir under en vanlig arbetsdag. Innan klockan slår lunch, kan en ämneslärare ha träffat 100 elever i tre olika ämnen. Hur ska vi hinna reflektera? Vi har oftast inte ens möjlighet att ta rast. De hål i schemat som är tänkta för planering och paus fylls snabbt av konflikthantering och möten.

Det faktum att majoriteten av landets lärare har en stor passion för barnen och pedagogiken gör inte vardagen lättare. Tvärtom. Det får oss att känna oss otillräckliga. Vilken annan yrkesgrupp skulle acceptera att få mer och mer arbetsuppgifter, ständigt få olika direktiv som saknar evidens och vara föremål för kritik och granskning i den offentliga debatten av individer och grupper som saknar adekvat erfarenhet och kompetens?

Arbetssituationen ser av förklarliga skäl lite annorlunda ut på högskolan, men grundkänslan som lärarna här ger uttryck för känner jag igen. Allt fler uppgifter ska utföras på allt kortare tid och tiden för förberedelse innan och reflektion efter naggas ständigt i kanten. Systemet med ekonomistyrning kräver ständiga effektivitetshöjningar. Och som grädde på moset utsätts verksamheten för granskningar, som Haikola menar leder till högre kvalitet (vilket han delvis har rätt i, men det är till priset av att lärarnas arbetssituation förvärras ytterligare), men som jag upplever som ett irriterande inslag i yrkesvardagen som hindrar mig från att utföra mitt arbete. Hela högskolans organisation har på senare tid ställts om och massor av resurser läggs på att klara utvärderingarna. Det är tid och resurser som tas från grundutbildningen. Lärare och forskare tvingas med nuvarande system att bli vad pedagogerna kallar que seekers, som är mer intresserade av vad som kommer på tentan än att faktiskt lära sig något. Det är en effekt av ekonomistyrningen somn New Public Management bygger på.

Skolan och den högre utbildningen har förvandlats till ekonomiska enheter som ska prestera mätbara resultat på effektivast möjliga sätt. Klart det tar fokus från kunskapen och det innehåll som borde stå i centrum. Klart resultaten sjunker. Alla lärare ser detta och sliter sitt hår över att de av systemet de verkar i inte får bättre stöd och mer gehör för ropen på hjälp. Lärarnas farhågor viftas bort med statistiskt säkerställda mätresultat på de utvärderingar som görs, för att UKÄ och Skolverket ska kunna ge sken av att allt står rätt till. Vem lurar vi egentligen? Ett bra betyg säger ytterst lite om vad en människa kan, det vet alla. Det är inte där kunskapen finns, på pappret eller i utvärderingen. Kunskapen är förkroppsligad och först när den omställs i handling kan man avgöra om den är bra eller dålig. Att Alvesson av Haikola anklagas för att ge högskolan bad-will ser jag som en blixtbelysning av problemen i skolan. Det viktiga är inte vad som faktisk sker på högskolan, eller det faktiska resultatet, utan hur starkt varumärke man har och vilka siffror man kan visa upp. Det faktum att man inte lyssnar på lärarna och tar deras oro på allvar är också en effekt av NPM. Alvesson må vara raljant, men han är också modig, på samma sätt som lärarna som skrev i SvD i början av oktober i år.

Vi kräver en översyn av lärarnas arbetsbelastning där ökad tid för dokumentation, reglerad undervisningstid och säkrad tid för reflektion och analys är nödvändiga inslag. Utan rätt resurser kommer snart ”En skola för alla” i praktiken att innebära att alla har rätt att vara där men att inte alla förväntas klara kunskapskraven.

Med rätt resurser och pedagogik kan en skola för alla förverkligas och innebära att alla barn blir sedda och får den hjälp de behöver.

Anledningen till att så få lärare hörs i debatten om skolan kan vara att vi som lärare inte vill att någon elev ska känna sig utpekad eller att många av oss helt enkelt inte orkar. Men det kan också vara att de lärare som har uttalat sig kritiskt har fått sparken och svartlistats. Paradoxalt, då det i skolans uppdrag ingår att fostra eleverna till demokratiska medborgare med rätt att uttrycka sina åsikter.

Skolan är det fundament varpå allt annat vilar. Om vi inte sätter kunskapen i första rummet och om vi inte tar lärarnas oro på allvar kommer kunskaperna och förmågan till kritiskt tänkande att sjuka, oavsett vilka resultat som proven ger och vad utvärderingarna visar. Systemet får alltid vad systemet vill, och är det en budget i balans eller en godkänd utvärdering man vill ha så kommer man att få det. Men frågan är ju till syvdende og sidst om det är skolans uppdrag, eller om det är att säkra kommande generationers och samhällets KUNSKAPSBEHOV.

Betänk att när Universiteten fick sköta sig själva, då var kraven så pass höga att ytterst få klarade sig. När lärarna på högskolan inte kontrollerades av någon annan än sig själva, då stod kunskapen i centrum så till den milda grad att avhandlingarna blev till livsverk som inte släpptes fram förrän de var genomarbetade in i minsta detalj. Det var inte bra det heller, men kvaliteten i kunskaperna var det inget fel på. Där och då betydde en akademisk examen verkligen något. Idag är det viktigare var man publicerar sig, än vad man skriver. För att resultatet måste kunna mätas.

Det är skolans påtvingade fokus på fel saker som är problemet och bristen på tillit till lärarna. Detta möts emellertid med tystnad av universitetskansler Lars Haikola och det är således också ett stort problem. Vem försöker vi lura?