I skolans värld är det lösningen som är problemet

En ny metod är ofta lättare att tro och satsa på, än den man använder idag. Speciellt om resultatet inte är det bästa eller om det finns problem. Överhuvudtaget är metoder lätta att ta till och förlita sig på, i vardagen och arbetslivet. Och drömmen om den bästa metoden hålls ständigt levande. Oerhört lätt att förföras, av metoden. En enkel, genialisk lösning. Best practice. Hur ofta hör man inte det begreppet nämnas? Best Practice. Ingen kan säga emot, om man inte har en egen metod som är bättre. Bara en metod kan vara bäst. Och den som har den bästa metoden måste ju vara bäst. Helt enkelt, förförande.

Har inga som helst problem att förstå lockelsen. Betraktat lite från sidan, analytiskt, kritiskt, är det nästan skrattretande enkelt att se den tvingande logiken i resonemanget. Skrattet fastnar dock i halsen när blicken skiftar fokus och tanken om metoden och drömmen om en best practice sätts i samband med ekonomiseringen och det ständiga kravet på effektiviseringar. Plötsligt är det inte lika roligt, går det inte att lägga huvudet på sned och le överseende åt den naiva drömmen om ännu en kaka som man både kan ha och äta.

Människans eviga dröm om en enkel lösning, en metod. Ett sätt att göra saker och ting på, som fungerar överallt. Alltid. Ett verktyg som gör att man slipper koncentrera sig på vardagen, som låter en ha det lite gött (som man säger i Göteborg). Metoden bär på löften om en bättre värld, ett bättre liv. Och där det finns drömmar finns det efterfrågan. Och där det finns efterfrågan finns det pengar. Och där det finns pengar dyker det, förr eller senare upp lycksökare som vet och förstår hur man förpackar drömmar och säljer dem dyrt till hugade drömmare. Att där och då föra fram en varningens röst är som att tala om döden på en middagsbjudning i goda vänners lag, det är förenat med stor personlig risk. Nu är han igång igen. Han ska alltid förstöra stämningen. Vi som hade det så trevligt. Varför kan han inte bara lyssna och följa reglerna?

Den som kritiserar någon som är mitt uppe i en förförelseakt och som fått med sig majoriteten och kanske även inflytelserika aktörer, avfärdas oerhört lätt och riskerar att utses till bråkstake. Hen offras enkelt. Människor är beredda att jämka med och tänja på det mesta, om bara löftet om belöning är tillräckligt stor. Och väger en enskilds ära och redlighet lätt som en fjäder. Ingen vill förknippas med en tråkig dysterkvist som inte kan och vill vara med i dansen runt guldkalven. Hen är bara avundsjuk. Även den logiken är lätt att se. Om man tar ett steg åt sidan och betraktar det som sker med kritisk distans.

Tyvärr finns allt mindre tid och utrymme för kritiskt granskande, distanserat analytiska, reflektioner över samtiden. Det är för svårt, tar för mycket tid, uppfattas som flummigt. Men tänk om det är den enda hållbara metoden. Tänk om det är det enda som verkligen fungerar? Tänk om det är förödande att jaga efter en best practice, som inte existerar? Mycket talar för att det är just det, förödande. Forskning om kultur, kvalitet och hållbarhet visar att drömmen om metoden är en del av problemet, inte lösningen. Det enda som fungerar är att utarbeta några få principer och sedan låta dessa vara tvingande. Det vill säga organisera underifrån genom att skapa incitament för en hållbar utveckling. När detta väl är genomfört kan alla få göra som de behagar och tror på, i trygg förvissning om att det blir bra, eller i alla fall så bra som det går. Det är ingen metod, ingen enkel lösning. Det är ett sätt att jobba som fungerar.

Problemet med metoden och drömmen om enkla lösningar är just det, att de ger sken av att det går att lösa komplexa problem enkelt. Det går inte, det har världshistorien bevisat. Det enda som går och fungerar är att inse att det är svårt och att det tar tid och kräver möda och hårt arbete. Det är inga nya metoder som behövs, utan insikt om hur världen och kultur fungerar. Tyvärr lyser denna insikt med sin frånvaro i dagens tidning där skolan än en gång debatteras. På Brännpunkt, till exempel försvaras det fria skolvalet, som för politikerna är en väldigt lockande metod, för den gör att de slipper ansvar. Den som inte kan välja får skylla sig själv. Det en förrädiskt enkel metod, som i debattartikeln försvaras med olika typer av forskningsresultat.

Först och främst: är valfriheten ett självändamål i skolan? Ur ett liberalt perspektiv måste svaret på den frågan vara jakande. Valfriheten innebär en maktdelningsmekanism mellan politik och individ, familj och samhälle. Men även om man inte håller med om detta måste man förstå att valfriheten aldrig kan utrotas i ett skolväsende. Forskning över hela världen visar att föräldrar som har råd flyttar närmare de bra skolorna när en strikt närhetsprincip råder. Frågan handlar alltså inte om valfrihet i sig, utan om hur vi kan se till att den kommer alla till del.

Vems valfrihet och vad är det egentligen som försvaras i artikeln? Marknadsaktörernas valfrihet och rätten att tjäna pengar, på kunskap. Det är vad artikeln handlar om och metoden som säljs in handlar om att föresväva medborgarna att det leder till en bra skola och utbildning. Fast det gör ju inte det. En bra skola kan inte skapas med hjälp av best practice. Kunskap är ett gemensamt projekt som bara kan bli bra om alla är lika delaktiga. Det fria skolvalen förlägger ansvaret hos individen. Metoden säljs in med följande argument.

Förbättra informationssystemet och kvalitetsmätningarna inom skolan. Dagens informationssystem är extremt undermåligt, eftersom vi vet att betygen och provresultaten inte är likvärdiga mellan skolor. Detta måste åtgärdas, exempelvis genom att centralisera betygssystemet eller decentralisera antagningssystemet till högre utbildningsinstanser. Informationen bör samtidigt i större utsträckning visa hur bra skolorna är på att förbättra elevernas resultat och framtidsutsikter, snarare än hur begåvade eleverna är.

Om problemet är att valfriheten omfattar för få kan inte lösningen vara att reservera den för ännu färre: de som kan och har råd att flytta. Ska den omfatta alla krävs marknadslösningar. Och för välfungerande sådana krävs i sin tur politiker som är villiga att analysera systemets incitament och reformera därefter.

Har man bara information kan man välja den bästa skolan. Det är förrädiskt enkelt och allt för lockande. Det fungerar inte så, inte där ute i den komplexa verkligheten. Fast det bryr sig inte marknaden om. Deras incitament att driva frågan är strikt ekonomiska. Och på de premisserna skapas ingen bra skola för alla. En skola för alla kan bara skapas gemensamt, genom att alla tar ett ömsesidigt ansvar för varandra. Kunskap är inget individuellt projekt, tänkande är till sin natur en kollektiv verksamhet. Tyvärr fördunklas den grundprincipen i hastigheten som de ekonomiskt framtvingade effektiviseringskraven leder till. Och så kan debatten om vad som är den bästa metoden ta sin början. Kandidater till lösningen och exempel på best practice finns det gott om. New York lyfts fram som ett lockande exempel på Ledarplats i SvD. Det verkar onekligen lovande, men om det förs fram som en metod att införa rakt av är det förkastligt.

Det är inte vad man gör som är problemet, utan med vilka löften det det som måste göras förs fram och säljs in. Och den utbredda bristen på kritiskt tänkande. Det är den gäckande drömmen om en kaka som kan ätas och has kvar, som är problemet, vid sidan av människans bristande självinsikt som bevisas varje gång som humanioras nytta kommer på tal och varje gång som kulturvetenskap avfärdas som flum. Sanningen är att det finns ingen metod, bara olika sätt att bygga framtiden på, tillsammans. Här och nu.