Att veta är inte alltid en välsignelse. Kunskap kan lika gärna och lika ofta vara ett slags förbannelse. För den som slår in på kunskapens och vetandets väg tvingas ständigt modifiera sina uttalanden, tankar och åsikter. För insikt ger perspektiv och ny kunskap går ibland på tvärs mot det man trodde sig veta. Framförallt, med förfinade verktyg och perspektiv på livet och tillvaron växer förståelsen för förändring. Med tiden iser den som är trogen sanningen att kunsken är lika skiftande och dynamiskt föränderlig som människorna och den kultur och det samhälle de skapar för sig. Därför måste den som verkligen vill veta vara fri i tanken och kunna ändra synpunkt. Vetandets väg är aldrig rak!
Häri ligger förbannelsen. Inte i förändringen eller de ändrade insikterna, utan i de andras syn på den som tänker högt och fritt. "Men du sa ju ...", "Hur ska du ha det?!" Så kan det låta. Det viktiga är inte vilka kunskaper man förfäktar utan att man håller fast vid dem fast man uppfattas av andra som en särling. Trygghet och kontinuitet tjatades det om, som en förutsättning för lärande, på barnens skola. Som jag retade mig på det mantrat. Trygghet kräver förljugenhet och lögn och kontinuitet en självvald ignorans gentemot världen och medmänniskorna. För inget är. Allt blir. Förändring, förändring och variation är vad som bygger världen. Trygghet och kontinuitet kräver offer samt är ett krig mot världen, och som man säger krigets första offer är sanningen. Kunskapen gör något med den som söker den. Och den gör något med övrigas syn på kunskapssökaren.573.Ömsa skinn. - Den orm som inte kan ömsa skinn går under. På samma vis förhåller det sig med tänkare som man hindrar att byta åsikt; de upphör att vara ande.
Vi säger att vi ska ha en skola och en högre utbildning i världsklass. Vi håller kunskapen högt. I alla fall säger vi det. Jag misstänker dock allt starkare att det är en vetandets fetisch som dyrkas. Det som sägs vara vetande är skolans uppgift att förmedla, inte kunskap i renast möjliga form. För den som viger sitt liv åt vetandet och som är sann i och mot sökandet efter klarhet och insikt kommer att fjärma sig. Kunskapssökaren stör ordningen och bryter mot friden. Tryggheten och kontinuiteten måste bevaras, till varje pris. Så den som springer före och verkligen kollar bakom nästa krök hen får räkna med att mötas med skepsis, om inte hat. Den som däremot stannar kvar och ger folket vad folket vill ha, det vill säga utsagor, kvalificerade gissningar. Hen höjs till skyarna. Sådan är lagen här. Och den värnar tryggheten och kontinuiteten.574.Glöm inte! - Ju högre vi stiger desto mindre tycks vi vara för dem som inte kan flyga.
Kontroll, kvalitetssäkring och garanterade mål. Det är vägen vi slagit in på för att råda bot på problemen i skolan. Samtidigt har vi byggt ett system för att driva verksamheten som utgår från ekonomiska principer. Och styrmekanismerna är viktigare än sanningen, för reglerna bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Att verkligheten förändras är det få som tar någon notis om. Tryggheten och kontinuiteten är viktigare. Överblicken och den utstakade vägen, som målsäkrats. Verkligheten är dock inte den samma som kartan, därför är kartan inte tillförlitlig. Kartan är dock enklare att följa och den passar som hand i handske med de system för styrning vi byggt upp. Så går det som det går också. Med skolan och den högre utbildningen, med förmågan till kritiskt tänkande och med uppskattningen av verkligt vetande. Det verkar från ansvarigt håll vara viktigare att skola marscherar i takt med resten av samhället, än att den ger oss kunskap. Men då har skolan och den högre utbildningen förvandlats, för då handlar den mer om kartan än om verkligheten.
Reaktionerna låter inte vänta på sig. Som tur är finns det tänkare där ute som trotsar påbuden och som bryr sig om vetandet. Framstående vetenskapsmän och kvinnor som förstår sig på kunskap, som värnar vetandet och som insett att vetandet måste gå takt med verkligheten, istället för tvärt om. Mats Alvesson till exempel, som i helgen satte igång en boll i rullning, som rullar än. Idag på Brännpunkt bidrar professor Gunnar Karlsson, på KTH, med sina tankar och reflektioner. Han oroas av att ansvaret för kunskapssökande har flyttats, från elever och studenter, till lärare och utbildningssystemet. Han oroas över hur många det är som kan gå igenom skolan och den högre utbildningen utan att ha lärt sig ta eget ansvar för sina studier och kunskapsinhämtningen. Och han inser att detta aldrig kan vara ett problem för skolan eller lärarna, för vetande är något som aldrig kan målsäkras, kontrolleras eller jämföras objektivt.
Hur många ytterligare föreläsningar, läsavsnitt, övningar, laborationer, hemuppgifter, projekt, kontrollskrivningar, studentpresentationer, besökstider, övningstentor och annat skulle jag behöva lägga till för att de ska komma upp i förväntad arbetsinsats och lära sig det jag avser att lära ut?Skolan är inget snabbköp där man efter att ha stått tillräckligt länge i kön kan kvittera ut ett kunskapspaket, det är en plats att växa på. Ansvaret för växandet är emellertid alltid den enskildes. Men med tanke på hur vi betraktar och behandlar den som verkligen vill lära och veta och som inte räds den väg man då tvingas ta och de konsekvenser den medför, kanske det inte är så konstigt att förkunskaperna sjunker och förmågan att tänka kritiskt samt ta eget ansvar utarmas. Men problemet återstår och måste lösas, oavsett vems det är. Och ansvaret för arbetet med kunskapsinhämtningen måste alltid ligga hos studenterna och kan aldrig ligga på läraren eller skolan. Universiteten och högskolorna kan bara erbjuda en lärande och stödjande miljö, allt annat är upp till den som kommer dit för att lära.
Det är svårt att bedöma vilket arbete som studenter behöver göra för att lära sig ett ämne och hur mycket de faktiskt kommer att lägga ned för att klara kursen. Jag tror därför inte att det finns någon form av examinering som säkerställer studenternas arbetsinsats; för det får man införa stämpelur. Ansvaret för att studera minst 40 timmar i veckan för en heltidsstudent måste ligga på studenten själv: Hon eller han är vuxen och har sökt sig till utbildningen självmant för att utvecklas som människa, som medborgare och för att tränas för ett yrke.
Lika intressant som Alvessons artikel är diskussionen som följde på Brännpunkt Direkt. Av knappa sextio inlägg så raljerar alla personer utom en med hur lite de studerat och ändå klarat kurser och hela utbildningar, ibland med högsta betyg. Än sen då: hur mycket mer hade ni inte kunnat lära er om ni bemödat er med att studera? Hur väl hade ni kunnat era ämnen, vilka färdigheter hade ni fått; hur väl skulle ni förbereda er för framtiden? Om inte högskolan ställde krav på er, varför ställde ni då inte krav på er själva (och på högskolan)!? Endast en person, Daniel Ström, påpekade det uppenbara: ”Det skribenten [Alvesson] dock missat helt är att poängen med högskolestudier är att de sker på eget ansvar. Det är upp till var och en hur mycket de lär sig av sin utbildning.”Här kommer Karlsson in på något centralt och avgörande. Om ansvaret för lärande och den pedagogiska kunskapen och kompetensen vore något som bara finns hos skolan och om elever och studenter vore utan skuld för den uppkomna situationen, hur tänker vi oss då att samhället ska fungera? Vem tar ansvar för kunskapssökandet och utvecklandet av nya metoder och uppdaterar samt anpassar vetandet efter den värld som växer fram? Det är och kommer alltid att vara upp till var och en. Och om vi bygger att system som ger sken av eller uppmuntrar till något annat är vi alla illa ute.
Högskolan har säkert problem med att ställa krav på arbetsinsats och hög kunskapsnivå, men studenternas inställning är ett än större problem. Om det bara vore högskolan som brister medan studenterna tar ansvar borde vi se att de flesta utexamineras på en bråkdel av den nominella tiden för ett utbildningsprogram. I verkligheten tar många betydligt längre tid på sig.
Man kan inte förlita sig på externa krav. När den formella utbildningen är färdig: ska då all vidarebildning upphöra bara för att det inte längre finns någon jobbig lärare som driver på? Hur ska det livslånga lärandet fungera i så fall?
Robert Hutchins, som var rektor vid University of Chicago skrev en essä som heter ”The Idea of a College”. Han konstaterar: ”Om vi säger att utbildning är en process som måste fortgå genom livet så är syftet med högskolan att ge studenten de vanor, avsikter och tekniker som han behöver för att fortsätta att utbilda sig själv.” Det är högskolans och de högskoleförberedande gymnasieprogrammens stora problem att man misslyckas med detta, om man nu ens försöker.Problemet som jag ser det är att vi kollektivt håller på att förlora förståelsen för vad kunskap och hur vetande fungerar samt vad insikterna kan användas till. Allt mer förväxlas kunskap med examina, form med innehåll. Kartans status och värde höjs allt mer och idag litar många mer på den än på verkligheten. Och då blir trygghet och kontinuitet, harmoniering och likriktning allt viktigare. Skolans roll blir där och då att sortera mer än främja kunskapsinhämtning och kritiskt tänkande. Klart vi får problem då och att kunskaperna utarmas. Klart att den svenska skolan och högre utbildningen tappar i förhållande till andra länder. Länder där man fortfarande tror på kunskapen och väljer en väg för vetandet som anpassar sig efter verkligheten, istället för den inslagna vägen och den detaljerade kartan.
Nietzsche är inte lösningen, men fler borde läsa och lyssna på vad han har att säga oss. Han är egensinnig och stakar inte ur någon rak väg. Han ger oss inga svar, men har går före och han öppnar dörrar, uppmuntrar, utmanar och tvingas den som följer med, vidare. Bortåt, uppåt, utåt. Han är en fri ande och inte räds att sväva fritt och som följer kunskapen dit den tar honom. Han ger mig en tro på framtiden. Allt är inte mörkt, men det är för den skull heller inte enkelt. Vi har alla ett ansvar, elever och studenter så väl som lärare och politiker samt samhällsmedborgare. Det är inte svar eller fler examina vi behöver, vi behöver lust att lära, mod att våga och kraft att orka göra vad som krävs.
Lusten att veta och begäret efter kunskap. Var finns den idag? När gick vi vilse i den svenska skolan och landets högre utbildning? Det är öppna frågor som det nyttar föga att debattera, för vill vi verkligen hitta tillbaka till kunskapen och vill vi bygga en skola i världsklass, då måste vi ta frågan på allvar och jobba med den, i stället för att söka svar och målsäkra dessa. En skola som utplånar lusten att lära och som straffar den som vill veta, en högre utbildning som mal ner och slipar av det kritiska tänkandet. Det är ingen skola, ingen högre utbildning. Framtiden är som bekant en öppen fråga och den finns först när vi går från ord till handling. Så låt oss göra det, låt oss anträda vägen mot verkligt vetande. Låt oss sluta debattera. Lyssna på varandra, värna tystnaden. Var kritiska, men kritisera inte. Ta ansvar och hjälp andra att ta sitt. Bara så kan vi hoppas att vända den där förbannade Atlantångaren. Vetandets väg är inte upplyst, den är outgrundlig!575.Vi andens aeronauter! - Alla dessa djärva fåglar som flyger långt bort, långt bort i fjärran, - en sak är säker! förr eller senare orkar de inte längre utan måste slå sig ner på en masttopp eller ett ödsligt klipprev - och till råga på allt är de innerligt tacksamma för denna erbarmliga tillflykt! Men vem har därför rätt att den slutsatsen att inga oändliga fria stråt längre skulle finnas framför dem, eller att de har flugit så långt som man kan flyga! Alla våra stora läromästare och föregångare har till sist tvingats göra halt, och den åtbörd med vilken tröttheten gör halt hör inte till de mer ädla och anslående: inte heller jag och du kommer att bli några undantag! Men vad angår det mig och dig! Andra fåglar skall flyga vidare! Och denna insikt och tro flyger ikapp med dem på deras färd bort genom luften, den stiger rätt upp i skyn över våra huvuden och över deras vanmakt och ser däruppifrån långt bort i fjärran, ser skarorna av fåglar ännu starkare än vi som snart strävar åt samma håll som vi en gång strävade mot och där allt bara är hav, hav, hav! - Och vart är det vi vill komma då? Är det verkligen över havet vi vill? Varthän för oss detta mäktiga begär som för oss är mer värdefullt än all lust? Varför just i den riktningen, dit där hittills alla mänsklighetens solar har gått ned? Skall man kanske en gång säga om oss att också vi, med kurs mot väster, hoppades nå fram till ett Indien, - men att vårt öde var att stranda på oändligheten? Eller, mina bröder? Eller? -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar