Lördag morgon. Helglördag, det finns ingen tidning. Läser på nätet istället. Fast varför ska jag stanna på en tidnings sida, när allt ligger serverat och finns bara ett klick bort? Kryssar mellan dagstidningarna, men inget fångar mig riktigt. Saknar papperstidningen. Inte bara idag, utan även annars. För den är på väg bort, och med den försvinner en massa annat. Fast det märks inte, inte förrän efteråt. Och ingen vet hur det blir. Det oroar mig. Valfriheten och lättrörligheten tränger sig på, känns allt mer tvingande. Varför ska jag stanna upp och fördjupa mig här, när det kanske finns något bättre där, eller där? Vad är det som fångar mitt intresse? Vad gör det med mig? Är det bra för att det är nytt? Frågorna tränger sig på. Allt fler frågor, allt färre svar. Efter en intensiv arbetsperiod kommer tankarna, om livet. Om samhället som vi bygger för varandra. Samhället som är resultatet av våra kollektiva handlingar. Tappar kontakten med det när det är mycket att göra på jobbet, vilket det allt oftare är. Fast mitt jobb handlar om samhället har jag inte riktigt koll på helheten. Världen kommer mig till mötes hela tiden, men bara i fragment. Informationsflödet är snabbt och tungt och upptar allt mer av min vakna tid. Ändå vet jag allt mindre.
Även på jobbet hackas tillvaron upp i mindre bitar, allt mindre fragment. Överblicken går förlorad i detaljerna. Förr var det en högtid när någon disputerade i mitt ämne Etnologi. Idag är det inte så längre. Idag har ingen riktigt koll, eller få har det, allt färre. För alla tvingas se om sitt hus, sin strategi för att hålla sig kvar i systemet. Ansökningar ska skrivas och artiklar publiceras. Utvärderingar, förberedelser inför utvärderingar och möten, möten, möten. Ämnesgränser som bevakas och studenter som måste lockas. Det räknas och mäts, värderas och kontrolleras. För kvalitetens skull. Sägs det. Jag är skeptisk. Formen överordnas allt mer innehållet. När jag var student läste vi böcker, gick på seminarier, samtalade. Och jag kommer aldrig att glömma känslan, när kartongerna med avhandlingen kom från tryckeriet. En bok, en riktig bok, utgiven på förlag. Med mitt namn på framsidan. Stort. Vackert. Idag skrivs det allt färre böcker. Det tar för lång tid och anses inte vara meriterande. För det finns ingen som garanterar kvaliteten. Vi vill veta på förhand att det vi läser är godkänt och kontrollerat. Då slipper vi tänka och läsa kritiskt, då kan vi ägna oss åt formen. Det vi får betalt för. Producera mer poäng, räkna citeringar och skriva ansökningar om pengar för att få verksamheten att gå runt. Saknar seminarierna och den tid som fanns för att låta tankarna vandra. Saknar samtalen om innehållet i texterna vi läste, tillsammans. Saknar omsorgen som det fanns tid för. Ändå drömmer jag mig inte tillbaka. Saknar bara det som gått förlorat. Det som inte finns lägre, men som var bra.
Är det hållbart att fortsätta på den inslagna vägen? Vad håller vi på med, och varför? Ingen vet. Ingen har någonsin vetat. Vi tror att samhället går att styra. Det är den största myten. Att utveckling skulle gå att kontrollera. Glöm det. Världen, människorna, allt är ett enda flöde utan mening, utan mål. Förändring är det enda som finns. Upprepad förändring. Och efterhandskonstruktioner och förklaringar till varför det blev som det blev. Den mänskliga hjärnan fungerar så, gör detta med oss. Vi är alla rön för vinden. Vi kan förändra och ta kontroll, men inte över samhället. Bara över oss själva och det vi gör i vardagen.
Den stora paradoxen handlar om det. Att vi tror att samhället går att kontrollera, fast det gör det inte. Och vi tror inte att vi kan kontrollera våra egna handlingar, men det kan vi. Därför följer vi med, samtidigt som vi tror att vi har kontroll. Och alla de negativa konsekvenserna skyller vi på andra, skjuter vi från oss. Det blir för jobbigt annars. Att ta in och acceptera. Överallt finns saker att förfasa sig över. Som i skolan, till exempel. I veckan som gått har vi rasat och förfasats, över rektorn som spelades in på band när han uttryckte sin hjärtas mening. Barn med adhd är ruttna äpplen som måste plockas bort omedelbart, för skiten sprider sig. Ingen kan försvara de orden, alla förfasar sig. Ändå är det ingen som gör något. Den som inte riktigt passar in eller som sticker ut, som tänker annorlunda eller som inte uppför sig som andra drabbas. Och ju snabbare förändringstakten blir desto fler sticker ut, för att de inte okar eller kan hänga med. När allt fler pressar sig allt mer smalnar normen av. Och även om få skulle utrycka sig som rektorn gjorde är hans ord våra, för handen på hjärtat, när stod du upp och satt din ära och ditt rykte, din framtid på spel för att försvara någon som inte passar in? Ingen gör det, eller dem som gör det är undantagen som bekräftar regeln. Rektorn blir på det sättet som SD, något att skylla på när bilden av det som är inte stämmer överens med hur vi vill att det ska vara. Det är enklare att peka ut någon som får klä skott, än att acceptera den paradox som samhället oundvikligen är. För då kan vi hålla kvar vid drömmen om den där kakan som går att äta, men som ändå finns kvar.
Drömmen om att samhället är en ekvation som går ihop och som kan kontrolleras är en farlig dröm. För den påverkar oss på det viset att vi går med öppna ögon in i något som riskerar att bli ohållbart. Vi offrar allt mer av det som är värdefullt för att det finns annat som fångar vår uppmärksamhet. Och ju snabbare alt går och desto mer som lockar och pockar desto lättare är det att släppa taget. För det som är värdefullt är alltid det som är sällsynt eller det som kräver något av oss. Så ser den riktiga ekvationen för kulturell förändring ut. Idag lånar vi pengar, för att köpa saker som blivit utslitna eller obsoleta innan lånen betalats av. Då tar vi nya lån. Förr sparade vi, för att äntligen få råd att köpa något som höll sig. Inget är värt att vänta på idag. Men lånen måste betalas tillbaka, förr eller senare. Inte bara mina lån, utan allas lån. Samhället byggs allt mer på löften om en ljusnande framtid som förläggs allt längre in i framtiden. Paradoxen växer och blir allt mer hotfull att tänka på. Och kraven på jobben växer. Alla dignar under effektiviseringens ok, samtidigt som skulderna ökar. Alla vet att det är ohållbart. Ändå fortsätter vi. Ändå drar ingen i nödbromsen. Det är som det är. Det är så det alltid har varit.
Det var inte bättre förr, men det skulle kunna bli bra framöver. Eller i alla fall bättre. Med små medel och bara marginella förändringar kan mycket bli så mycket bättre, för väldigt många fler. Om vi bara inser att samhället aldrig kan kontrolleras, men det jag gör i vardagen det har jag kontroll över. Ingen tvingar mig att göra si eller så. Om vi bara stannar upp lite. Tar oss tid att tänka efter. Om vi reflekterar över konsekvenserna av våra kollektiva handlingar. Om vi samtalar om vilket samhälle vi skulle vilja ha och vilka problemen är med det samhälle vi har. Det krävs så lite, men det krävs att många tar sig den tiden och den mödan. Förändring är inte svårt, men just därför blir det problematiskt.
Imorgon kommer det en papperstidning igen. Imorgon är det söndag. Sedan är det måndag igen. Då snurrar allt igång igen. Det är som det är, men det skulle kunna vara så mycket bättre. Tänk på det, men tänk inte bara. Handla också i enlighet med dina tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar