Kris i högre utbildning, Hitler och slopat tidskriftsstöd

Som människor och samhällsmedborgare har vi dels ett ansvar att förädla det intellektuella arv vi bygger vidare på, dels ett ansvar att ta hand om den enda plats i Universum som vi kan leva som människor på. Det går sådär, kan man säga. Det går snabbt utför, på många sätt och en rad områden. Och åtgärderna som sätts in för att möta problemen och förhindra att de uppstår från första början leder inte sällan till att problemen förvärras. Ju värre det blir desto större är risken att problemen förvärras, för kraven på åtgärder blir då ofta både starkare och mer disparata. Vad som behövs är därför att vi kollektivt säger: STOPP, stanna! Vi behöver en paus med lugn och ro. Krismöten är ingen konstruktiv väg fram. Vad som saknas, och det är också min analys av problemens ursprung, är en riktning. Vad vi behöver är en kollektiv vision att sträva efter tillsammans.

Problemet idag är att vi talar alldeles för mycket om vad som borde göras när ett problem hittats eller ett hot identifierats. Vi sätter upp mål och säkrar processer, för att lösa problemen och möta hoten, när vi borde reflektera över vad vi vill och behöver på sikt. Frågor om livets mening och kännetecknen på ett gott liv anses vara en lyx vi inte har råd med, i detta utsatta läge. Och ju allvarligare läget är desto svårare blir det att få gehör för det vi verkligen behöver. För att inte förvärra problemen måste vi stanna upp och reflektera. Vart vill vi? Det är frågan vi borde samtala om. Istället debatterar vi föga konstruktiva frågor som vad är problemet och vart är vi på väg. Frågorna vi debatterar har inga givna svar och eventuella svars rimlighet är omöjliga att avgöra. Situationen liknar lite ett käbbel mellan fotbollsexperter innan match, om hur det ska gå. Alla är lika säkra på sin sak. Samtidigt vet man att svaret på frågan inte existerar. Matchen avgörs på planen, av dem som placerats där och fått i uppgift att försvara lagets ära.

En viktig del av problemen idag är att ansvaret för lösningen delegerats till experter av olika slag, som käbblar om vad som är den bästa lösningen. Problemet är att vi söker den enklaste och bästa lösningen på problem som är så pass komplexa att det inte finns någon enkel, bästa, lösning. Uppdraget att förvalta och förädla mänsklighetens arv samt miljö och bygga en hållbar framtid är enormt komplext, oerhört svårt, och det finns ingen enkel bästa lösning. Förstår vi detta inser vi hur viktigt det är att stanna upp och reflektera över vart vi vill, över vad som är allas vår gemensamma vision och definition av ett gott liv.

När vi vet vad vi vill och vad vi menar kan vi sätta igång maskineriet igen, kan vi börja agera i vardagen, tillsammans. Var och en på sitt sätt och efter sina förutsättningar, i enlighet med sin personliga tolkning av den kollektiva visionen och med hänsyn tagen till de problem och risker som går att definiera. Bara så kan en hållbar värld och ett blomstrande samhälle byggas. Det är inte svårt, egentligen, inte i grunden. För det råder dels ingen tvekan om vad som är problemet, dels är lösningen enkel. Det är genomförandet som det gnisslar, för vi gör fel saker, av fel anledningar, på fel sätt vid fel tillfällen. Och orsaken till det är att vi inte förstår våra egna brister. Därför skapar vi system och sätter upp mål som vi inte kan hantera och leva upp till. Vi satsar på saker som förvärrar problemen och nedmonterar sådant som skulle kunna bidra till lösningen. Allt detta gör vi med öppna ögon, inget sker i det dolda. Förstår vi det är halva slaget vunnet.

Orsaken till att jag skriver detta är att jag läser olika artiklar i dagens tidning, att jag ser mönster och att många saker samverkar. Problemet är som sagt komplext och det är viktigt att kunna identifiera och förstå sambanden. Ska försöka visa vad jag menar. Det börjar på Brännpunkt, där organisationsforskaren Mats Alvesson skriver om kvalitets- och legitimitetskrisen som hotar den svenska Högskolan. Tankarna förvånar mig inte. Jag känner igen mycket och kan skriva under på det mesta. Högskolan har allt mer förvandlats till en plats där uppdraget är att kontrollera kunskaper och utfärda examina, för att man från politiskt håll har bestämt sig för att näringslivet är viktigare än allt annat. Högskolan borde vara en plats där man erbjuder kunskaper och främjar lärande och lockar till vidare studier. Ansvaret för resultatet har förskjutits, från studenterna, till lärarna. Det fungerar inte! Systemet för högre utbildning undergräver sig själv och mer av samma löser inte grundproblemet som är sjuknade kunskaper och bristande förmåga.

Många universitets- och högskoleledningar tycks mest intresserade av genomströmning och av att få allt att se formellt bra ut i förhållande till UKÄ och andra intressenter. Samt att undvika konflikter. Som en före detta rektor jag pratade med sade, så var man medveten om svaga studieinsatser inom många ämnen och institutioner men det gjorde man inget åt – för känsligt att ta tag i, var motivet. Låt-gå-mentalitet odlas.

Alltför många pushar för curlinghögskolan där svåra och utvecklande teman och texter undgås.

Problemen är i någon mening lätta att kartlägga och åtgärda. Man kan mäta studenternas studietid och sätta dessa i relation till andelen godkända. Man kan också fråga studenter vid slutet av sin utbildning, vilka (termins-)kurser de läst och hur de rankar dessa i termer av arbetsbörda. Kommer vissa regelbundet fram som ”studiemedelssäkerställande” ämnen/ kurser, kan lämpligen skarpa frågor eller sanktioner sättas in. Lämpligen kan de institutioner/ämnen som är sämst utsättas för följande åtgärdspaket, i tur och ordning: a) få råd, b) varnas, och, om detta ej hjälper, c) få dra ned på verksamheten eller d) läggas ned.

Ju mer kontroll, desto färre incitament att göra något åt saken. Den som kontrolleras och riskerar straff och som dessutom har större ansvar för ekonomin, än kunskapen och innehållet, kommer att ge systemet vad systemet vill ha. Där finns problemet, för det tar fokus från kunskaperna, innehållet och kvaliteten. Betänk att det var först när kvaliteten började mätas och kunskaperna kontrolleras som resultaten sjönk. Jag minns till exempel när jag var student och man sa att doktorsavhandlingarna inte skulle vara ett livsverk, att kraven var för höga. Intern kontroll och ansvar ledde till allt för höga krav ... Idag är situationen den omvända. Läget är allvarligt och mer av samma löser inga problem.

Läser vidare, om stoppandet av nyutgåvan av boken om Barna Hedenhös. Det finns tydliga paralleller mellan dessa båda texter och företeelser. Båda handlar om att fokus förskjutits, från innehåll till yta. Erika Hallhagen skriver följande i en kommentar.

I samband med nyutgivningen av Hergés ”Tintin i Kongo” förseddes seriealbumet med ett förord som förtydligar att innehållet speglar dåtidens syn på mörkhyade. Även Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman skrev ett förord till ”Pippi Långstrump går ombord” för att motivera att Efraim Långstrump alltjämt är negerkonung. Vad gäller Bertil Almqvists ”Barna Hedenhös upptäcker Amerika” blev det idag känt att förlaget Bonnier Carlsen tar bort berättelsen ur samlingsvolymen ”Den stora boken om barna Hedenhös” nästa gång den trycks. Man går här på samma linje som Rabén och Sjögren som drog in den nya upplagan av ”Ture Sventon i Paris” för att Författarförbundet inte godkände att man tog bort ordet ”neger” ur handlingen.

Jag tycker mig ana en blåögdhet hos Bonnier Carlsen, trots att man nyligen på initiativ av författaren Stina Wirsén stoppade utgivningen av sex titlar som innehöll figuren Lilla hjärtat, som anklagats vara en rasistisk stereotyp. Man behöver inte vara litteraturexpert för att förutsäga att en liknande medial storm var i antågande när det stod klart att Barna Hedenhös blir årets julkalender.

Här trängs ytterligare en gammal fördom bort. Historierevisionism är vad man sysslar med. Och anledningen, kan man starkt misstänka, är att man är mer rädd om sitt företags rykte, än om något annat. Härigenom bidrar man till att problemen förvärras. Människan är inte god och fördomar finns i massor, att förneka dem och dölja dem gör det ännu svårare att hantera och bemöta dem. Skillnaden mellan den rasism man säger sig vilja bekämpa och detta agerande är minimal. I vems intresse agerar man här? Idag är man är mer rädd för att bli anklagad för att vara rasism, än att bekämpa den och agera för att bygga en bättre värld, där rasismen inte kan eller får gro. Och medan den vita medelklassen tävlar om vem som är mest politiskt korrekt och minst rasistisk vinner SD mark och problemen man säger sig vilja bekämpa växer.

Hittar inte de två artiklarna som triggade igång tankekedjan, på nätet. De finns bara i pappersupplagan av SvD. Och för mig blir det lite symptomatiskt, för det är papperstidningen som jag läser. En hanterbar mängd, av ett urval tankar och reflektioner, av händelser i världen och här hemma som lätt drunknar i nätets oändliga utbud. På nätet är det lätt att förlora sig. Papperstidningen är sällan perfekt, men den kan ständig förbättras och förändras i enlighet med läsarnas önskemål. Ju fler som läser och bryr sig om, desto större engagemang. På nätet byggs det nätverk, men papperstidningen är mer av en gemenskap. På nätet vill allt och alla synas. Papperstidningen vill förmedla kunskaper.

Det är symptomatiskt att det är i papperstidningen jag läser om rädslan för Hitlers mediala genomslagskraft, vilket lett till att Mein Kampf förbjudits i Tyskland. Samma typ av agerande som i Sverige ifråga om allt som kan misstänkas vara rasistiskt. Det är att sticka huvudet i sanden. Vad vi saknar är förmåga att hantera mänsklighetens mörka sidor. De finns kvar och kan aldrig utrotas, bara hanteras. Någon ny Hitler kommer vi inte att se, men om vi utrotar hans minne och räds hans suggestiva kraft kommer något annat, men lika avskyvärt att dyka upp. Utan tvekan. Förnekelse och tystnad, i kombination med sjuknade kunskaper och bristande förmåga till kritiskt tänkande kommer att öka hotet och skynda på processen.

Sätter punkt på denna bloggpost med att uppmärksamma Vetenskapsrådets beslut att stoppa tidskriftsstödet till humaniora. Det är allvarligt och ett steg i helt fel riktning. Hänvisar till en länk på SR, för att ge perspektiv på problemet. Här slår man undan benen för något som skulle kunna bidra med viktiga kunskaper och centrala kompetenser i arbetet med att skapa ett bättre och mer hållbart samhälle. Och man gör det för att harmoniera stödet till vetenskaplig publicering. Man gör det för att likrikta, koncentrera och effektivisera. Allt det som försatt oss i den prekära situation vi just nu befinner oss i. Här försöker man lösa problemen med åtgärder som orsakat problemen.

- En forskning som inte blir publicerad blir ju osynlig och en forskning som är osynlig har ju väldigt liten legitimitet. Den bidrar inte till fortsatta utveckling av det vetenskapliga samhället och i förlängningen utav samhället som sådant, det säger Bo Holmqvist, lektor i idéhistoria, till Kulturnytt.

Bo Holmqvist är även och redaktör för lychnos – en årsbok för idé och lärdomhistoria. Han och flera andra forskare inom humaniorafältet, som Kulturnytt har pratat med säger att tidskrifterna är ett viktigt sätt för forskningen att vara relevant.

Bibliometri är ett sätt att mäta genomslag på forskning och produktivitet hos en forskare. Metoden används bland annat för att ranka högskolor och universitet. Något som försvårar för humanioran om det inte går att publicera sig, säger Bo Holmqvist.

- Man räknar helt enkelt artiklar, redaktörsuppdrag, enskilda böcker och det finns då en skala där de här värderas på olika sätt och naturligtvis ju fler poäng ju fler olika sammanhang av den här sorten som man blir publicerad av ju finare ser ens karriär och ens position i vetenskapssamhället ut.

Tragiskt, olyckligt är milda ord i sammanhanget. Det är inget annat än en katastrofal åtgärd. Kanske inte som enskildhet, men satt i sitt samband kan beslutet att ta bort stödet mycket väl bli spiken i kistan. Droppen som får bägaren att rinna över. Jag Björklund kan komma att bli vårt lands mest ihågkomna utbildningsminister, men inte för att han räddade det sjunkande skeppet, utan för att han drev på utvecklingen mot undergången.

Skriv på här, för att visa att du oroar dig och för vart Sverige och landets forskning högre utbildning, i förlängningen hela skolsystemet, är på väg. Fast det räcker så klart inte att bara skriva på, det krävs mycket mer än så. Det krävs engagemang i vardagen. Många små handlingar av många olika människor. Det finns ingen enkel lösning, inte på ett så pass komplext problem som det vi alla står inför. Om det ska jag tala strax, för en gymnasieklass som besöker Högskolan. Har fått uppdraget att tala om kritiskt tänkande och vetenskaplighet. Ett av de viktigaste uppdragen jag fått!