måndag 18 november 2013

Det är inte hållbart!

Tekniskt fel på tåget. Just idag spelar det ingen stor roll, men det är ändå värt att reflektera över. Tänker på samband som inte alltid är uppenbara och som det är lätt att missa i en hektisk vardag. Läser i tidningen om situationen inom akutsjukvården i Stockholm. Tänker på skolan. Ingen kan rimligtvis vara nöjd med hur vi har det, med vad vi skapat för oss. Inte så att vi inte kan fixa system som håller, men vi väljer konsekvent att prioritera annat. Sänkt skatt, till exempel. Det är ett budskap som enkelt kan säljas in. Reinfeldt står på vår sida, säger han. Arbetsgivaren som har att hantera situationen på akuten säger dock att det är för dyrt att höja lönen för sjuksköterskorna som valt att hoppa av. Samhället är ett komplext system, dår åtgärder i en del obönhörligen får konsekvenser i en annan. Systemet har ömtåliga punkter och det är där det brister. Undermålig teknik, eller tekniska system som pressats till sin gräns. Lönerna för dem som håller vården under sina armar. Att ett tåg krånglar, eller att några sjuksköterskor slutar för att de tycker att lönen är låg och för att  arbetsförhållandena är orimliga, är i sig inget att oroas för. Men idag är denna typ av problem regeln, inte undantaget. Vi får vad vi betalar för. Är detta vad vi vill ha, egentligen?

Allt hänger ihop. Politiker kan besluta att skatten ska sänkas, men när skatten sänks finns det allt mindre utrymme för att lösa problem som uppstår i vardagen. Och problem kommer att uppstå, det vet vi. Ju mindre marginaler desto mindre krävs för att det ska uppstå problem.  När pengar ska sparas går det att effektivisera, men tvingande effektiviseringar idag handlar (allt för enkelt) om att skjuta problem framför sig. Genom att hålla nere lönerna i vården eller vänta med underhåll kan man ha kakan samtidigt som man äter den. Ekvationen ser ut att gå ihop. Det är bara det att ju längre man väntar desto högre blir kostnaden när den väl blir tvingande. Tvingande blir den, förr eller senare. Visst kan man välja att lägga ner kollektivtrafiken och man kan kanske klara sig med färre sjuksköterskor. Det går ett tag, men är inte hållbart i längden.

Det är inte hållbart i längden, återkommer till det. Samhället vi lever i idag är en allt mer otrygg plats där det lovas runt men hålls tunt. Ingen känner sig trygg och som ett brev på posten dyker det upp politiska partier som kanaliserar oro. Sveriges tredje största parti går till val på en främlingsfientlig politik. Felet är inte Jimmy Åkessons. Problemet med främlingsfientligheten är allas, det är priset vi får betala för de framtvingade effektiviseringarna som är en konsekvens av en krympande skattebas. När allt mindre ska räcka till allt mer kommer det förr eller senare att uppstå problem. Försenade tåg kanske man kan leva med. Färre sjuksköterskor är värre och främlingsfientligheten är förödande.

Skolans attraktivitet håller på att minska och kunskaperna utarmas. Det gör att allt färre förstår allt mindre av de komplexa samband som gör vardagen allt svårare att gå ihop. Debatten handlar om är det ena än det andra, men alltid om mer eller mindre enkla lösningar som inte utmanar grundstrukturen. Systemet får inte kritiseras. Så går det som det går också. Vi sitter fast i en nedåtgående spiral, oförmögna att tänka i nya banor. Läser om den världskända pedagogen John Hattie, om hans tankar om skolan.
Poängen med en reform eller aktivitet ska inte vara att den fungerar – den måste fungera bättre än annat för att den ska vara värd att satsa på, resonerar Hattie när han lämnat scenen och applåderna bakom sig. John Hatties forskning bygger på över 800 så kallade metaanalyser av tidigare forskning kring vad som påverkar skolresultaten. Utifrån materialet har han beräknat hur mycket olika faktorer påverkar elevens resultat.

– Det går alltid att hitta bevis på att något fungerar. Alltid. Men frågan är inte vad som fungerar, utan vad fungerar bäst.
Samhället fungerar, ingen tvekan om det. Fler dör inte i vården idag, och olyckorna i kollektivtrafiken ökar inte. Vardagen går ihop sig för de flesta. Fungerar gör det alltså, men frågan är om det fungerar bättre när vi gör förändringar? Har det fria skolvalet gjort skolan och dess resultat bättre? Nej. Och den som hamnar på akuten idag utan att vara dödssjuk inser omgående att det inte på något sätt är bättre. Effektiviseringarna fungerar, men ytterst sällan leder de till att det blir bättre. Metoderna som inför täcker snarare upp för det faktum att samhället inte riktigt går ihop. Skattesänkarekvationen fungerar, men samhället fungerar inte bättre. Fler pressas mer, till vad och varför? För att vi ska få lite mer kvar i plånboken, lite mer som ska räcka till allt mer. För det är ju inte så att kostnaderna för att driva skolan och vården eller kollektivtrafiken har minskat. Tvärt om, den följer alla andra kostnader uppåt. Hatties forskning rör skolan, men resultaten har bärighet även på annat. Får man bara lite tid för reflektion är det uppenbart.
Att debatt och reformer trots allt handlar om den här typen av frågor, är enligt John Hattie för att det är enklare. Och mätbart. Politiker – och föräldrar – älskar det som är mätbart: CV:n, byggnader och strukturer, menar han. Men att lärare utvärderar sin undervisning, samarbetar i personalrummet, sådant som enligt John Hatties forskning verkligen ger resultat, det syns däremot inte. Därför inser heller inte politiker och föräldrar att sådant tar tid.
Den allvarligaste bristen i samhället är bristen på reflektion och minskade marginaler. Ett litet på problem på ett enskilt tåg får bara stora konsekvenser i ett system utan marginaler. Och utan tid och förmåga till reflektion är det svårt att se den typen av samband. Skattesäknarsystemet håller på att kollapsa inifrån, av åtgärderna som inför för att rädda systemet. Vi vet att det som inte syns är det som räknas, ändå räknar vi det som går att räkna för att visa att det vi vill fungerar.
De svenska skolresultaten har fallit ända sedan 1990-talet i internationella jämförelser. Samtidigt konstaterar Skolverket att resultatskillnaden mellan olika skolor har ökat markant. Och ja, det är oroande, enligt John Hattie.

– Titta på de länder som ligger ovanför er, där tror jag definitivt att man fokuserar på lärarens roll. Man ger lärarna resurser och stöd och gör dem till experter. Och man betalar dem.

Läraren – och goda ledare i skolan – är nämligen de som kan göra skillnad, är John Hatties slutsats. Men istället för att bygga ett långsiktigt system med professionella lärare, så stressar vi och försöker plocka de bästa bitarna från länderna i topp.
Lärare utgör basen i skolan på samma sätt som personalen gör det i vården. Samhället är alla vi tillsammans. Så vad håller vi på med? Om vi vet att sänkt skatt leder till mer tvingande effektiviseringar, inte för att det ska bli bättre, utan för att få den omöjliga drömmen att gå ihop, varför fortsätter vi då på den inslagna vägen? För att rädda det som räddas kan i ett sjunkande skepp.

Hållbarhet framstår allt mer som den riktigt stora och centrala frågan för oss som lever här och nu. Hållbarhet är inte en fråga för framtiden, det rör dagens situation. Det finns en gräns för varje system och den gränsen är vi nära nu. När det brister kan det gå fort och ju mer effektivt och pressat systemet är desto större blir effekten. Det kanske börjar med sjuksköterskor som säger upp sig. Sedan är bollen i rullning. Det är inte hållbart!

Inga kommentarer: