Dagens Nietzsche, om sanning och makt

Ska föreläsa om kvalitativ, etnografisk metod idag, för doktoranderna på HV.Kommer därför obönhörligen att tvingas konfrontera eller hantera begreppet sanning. Den stora kontroversen inom vetenskapen handlar ju om det, om vem som har sanningen. Vetenskap söker sanning, ingen tvekan om det. Men vad är sanning. Många, kanske de flesta, har en mycket grund och oreflekterad syn på sanning. Uppfattar frågan som avgjord och trivial. Inget kunde vara mer felaktigt. Högst olyckligt att det kommit att bli så, för det gynnar ingen. Sanningen är på ett plan enkel, den handlar om hur det är egentligen. Om det man hävdar inte stämmer med hur det är, då är det man hävdar inte sant. Därom råder inga som helt tvivel. Men det betyder inte att frågan är avgjord för det. För hur skiljer vi det som hänt egentligen och hur det är, från våra uppfattningar om just det? Hur övertygar vi varandra om att det vi hävdar är rätt och riktigt, sant? Den frågan är långt ifrån avgjord.

Oavsett hur man ser på och definierar sanning måste man övertyga kollegor och allmänhet om att den definition man har faktiskt är den sanna, till skillnad från den definition man kritiserar. Betänk att vetenskap är en mänsklig verksamhet, utförd av och för människor. Vetande är inget i sig, först när kunskaperna omsätts i handling får de mening och gör skillnad. Den tanken är gammal. Redan Nietzsche insåg och skrev om relationen mellan sanning och makt. Kunskap ger en makt först när makten erkänner kunskapen som sanning. Makten förfogar över långt fler medel att övertyga som sanningen helt saknar. Sanningen står sig därför slätt i relation till makten. Och makten kan visserligen stärkas av att liera sig med sanningen, men behöver det oftast inte.

535.

Sanningen behöver makten. - I sig är sanningen inte alls någon makt - även om upplysningens smickrare har för vana att påstå raka motsatsen! - Den måste snarare dra till sig makten på sin sida eller gå över till maktens sida, annars kommer den ständigt att gå under! Detta är mer än tillräckligt bevisat!

Om vi ängsligt väntar på att det vi ser som bra och gott ska bevisas vara sant innan vi genomför det vi tror på är vi alla illa ute. Det blir ett kallt och människoförnekande samhälle, om bara sanningen skall råda. Inte för att det osanna är lika bra, utan för att det är omöjligt att avgöra vad som är sant. Jakten på evidens kostar pengar och möda. Frågan är om det är värt det, i alla lägen, överallt, alltid? När det gäller klimatfrågan är det uppenbart att kravet på evidens hindrar arbetet. Där är det uppenbart att makten är överordnad sanningen. För det är inte medborgare och allmänhet som mobiliserar och gör motstånd, sår split och ifrågasätter, det är företag och lobbyister. Det är starka ekonomiska aktörer som ser om sina hus, det vill säga sina möjligheter att tjäna så mycket pengar som möjligt, så länge det bara går. Ovissa framtida vinster är den ekonomiska makten inte intresserad av, bara det man vet fungerar idag. Därför använder man maktmedel för att förhala processen.

Tänk om vi skapar en bättre värld, helt i onödan. Så resonerar naturligtvis ingen vettig människa, men den som prioriterar ekonomi kan göra det. Om ekonomi görs till det högsta, viktigaste målet får man den logiken på köpet. Utifrån ett mänskligt, framtidsinriktat perspektiv, är det emellertid helt galet att resonera så. Klimatfrågan handlar bara delvis om sanningen, den handlar minst lika mycket om livet här och nu. Och sanningen är att det sätt som vi organiserar våra liv och samhällen på samt hur producerar mat och tillverkar teknik och annat är inte bara miljövidrigt, det är samtidigt socialt och etiskt tvivelaktigt. Vi har med andra ord allt att vinna på att visa omsorg om klimatet och skapar vi en bättre värld gör vi det sannerligen inte i onödan. Rovdrift och hänsynslöst utnyttjande, av miljön eller av människor, kan bara motiveras ekonomiskt, alla andra motiv väger lätt och kan avfärdas utan problem. Det är med andra ord prioriteringen av ekonomin som gör att vi tvingas acceptera sanningar som strider helt mot allt vi annars säger oss tror på. Det är sant att det är så, det går att belägga med evidens.

Frågan om det är sant eller inte är som synes ett kvasiproblem, ett problem skapat av makten för att garantera fortsatt makt. Om vi människor är fullt upptagna med att strida om vem som har rätt och vem som har fel ger vi makten fritt spelrum. Kravet på sanning gör det svårt att jobba för en bättre värld, för om vi först måste bevisa att det vi ser som önskvärt är sant och riktigt då tappar vi fart och fokus och det i sin tur kan leda till att vi sätter upp hinder för våra strävanden. Sanningen i klimatfrågan kommer att visa sig, förr eller senare. Var finns skeptikerna då? Vem ställer dem till svars och kräver dem på pengar? Ingen kommer att kunna göra det, om det visar sig att de har fel och dem som talar om klimathoten har rätt. Bara det är ett skäl så gott som något att överge kravet på sanning. Byggandet av en bättre värld kan aldrig vara fel, alltså bör det arbetet påbörjas omgående. Och visar det sig vara fel, ja då har vi i alla fall inte förlorat något. Lyssnar vi på klimatskeptikerna är förlorare både idag och framöver. Det är sant, det kan ingen förneka. Så vad väntar vi på?

Samma ifråga om jämställdheten i styrelserummen. Den frågan utreds och utreds och utreds igen. Rädslan för kvotering är större än tron på nyttan med jämställdhet. Skälen som makten anför där handlar inte så mycket om sanning, för det är vetenskapligt bevisat att mångfald är nyttigt och hållbart. Där har dem som talar för åtgärder tydligt sanningen på sin sida. Makten vinner ändå, eller gör i alla fall motstånd, förhalar processen in i det längsta. Makten värnar sin egen fortlevnad mer än företagens väl och ve. Argumentet att kvinnor saknar kompetens låter plausibelt, men inget frågar makten om vad man menar med kompetens. Därför finns ingen sanning, ingen evidens att ställa mot maktens argument. Gjorde man det skulle frågan vara avgjord för länge sedan, för det finns hur mycket evidens som helst för att kvinnor kan och att jämställdhet och mångfald är lönsamt och långsiktig hållbart. Ändå utreds frågan om och om igen och debatterna avlöser varandra. Vi vet, ändå händer inget.

Det är inte sanningen det kommer an på. Tror vi det kommer vi aldrig att kunna skapa ett hållbart samhälle. Det handlar om makt. Och makt upprätthålls kulturellt. Därför behövs det fler kulturvetare för att sanningarna inom naturvetenskapen ska kunna komma till nytta i samhället.