Med ökad kunskap och insikt följer ett lugn och en inre ro. Den som vet och som är klok nog att hantera kunskapen blir mindre överraskad, för man förstår hur det är, vad som kan hända och framförallt förstår man hur lite av det som sker går att kontrollera. Med kunskap och insikt följer klokskap, om man kan hantera vetandet vill säga. För vetande kan sökas av väldigt många olika skäl. Vetande kan vara ett mål i sig. Kunskap kan vara eftertraktat för att det ger makt och inflytande. Och inom akademin finns många som söker kunskap, inte för att lära och veta, utan för att göra karriär och för att komma åt fina titlar och eftertraktade positioner. Utifrån går inte att avgöra individens skäl att söka kunskap, det vet man bara själv.
Jag söker kunskap och utvecklar klokskap, för jag vill veta, förstå och finna ro. Världen och livet intresserar mig. Länge var tillvaron en gåtfull plats och jag en förundrad gäst på tillfälligt besök. Jag förstod inte. Tyckte jag gjorde precis som man skulle, men det blev ändå fel. Under några år gav jag upp och ägnade mig på heltid åt praktik, som också är ett slags kunskap och en väg till vetande. Men efter några år i bageriet växte lusten att läsa och lära allt mer. Självförtroendendet höll mig länge tillbaka, eller bristen på en tro på min egen förmåga. Det var först efter att jag disputerat, i rollen som lärare, som jag började lära och kunna lägga ihop kunskaperna, som åren i skolan, livet och universitetet gett mig, till ett pussel. Är på inget sätt klar, men bilden klarnar hela tiden. Det gör att jag får kraft och energi att söka mig vidare, in i kunskapen. Och kunskapen ger tillvaron spänning och skänker mening åt livet samt leder till ett lugn och en inre ro. Sökandet efter vetande är en resa jag aldrig tröttnar på.
Det finns dock en baksida. En oväntad baksida som jag inte såg komma förrän det var för sent, förrän den drabbade mig. Priset man får betala om man är kunskapen trogen och om det verkligen är vetande och fördjupad insikt man söker, är högt. Det kan vara plågsamt, men jag ångrar inget och skulle göra om exakt samma resa om jag fick chansen. Baksidan av kunskapen och priset man får betala för insikterna är att man dömer sig själv till rastlöshet, om det nu inte är själva orsaken till att man ständigt söker sig vidare. Svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget här, men det är ett faktum att utveckling leder till rörelse. Och rörelse leder till nya perspektiv, som leder till ett slags utanförskap om man inte reser med någon. Alla som gjort en klassresa vet vad jag menar. Kunskap förändrar en som person samtidigt som den förändrar omgivningens syn på en. Och med nya erfarenheter och insikter följer nya perspektiv och förståelse. Kunskap alienerar, samtidigt som den upplyser. Två sidor av samma mynt.
Det är i alla fall min erfarenhet att kunskapens pris ibland är högt och livet aldrig blir sig likt efter att man anträtt vetandets väg. Jag har förlorat vänner och svikits av älskade, och jag har slutat känna mig hemma i gamla invanda miljöer. Ändå har kunskapen varit värd varenda uppoffring. Och när jag inser att jag inte är ensam om att ha gjort denna erfarenhet gör det bördan lite lättare att bära. Nietzsche har kommit att bli ett slags vän och reskamrat. Känner igen mig i väldigt mycket av det han skriver. Hans tankar och ord, insikter och vishet hjälper mig att förstå och fördjupa mina egna kunskaper. Han ger perspektiv och tillhandahåller verktyg. Som här till exempel, återigen från Morgonrodnad.
Det är så det allt mer känns, som om det är min egen väg jag går. Fast det är inte så jag ser på saken, för det är kunskapens väg jag slagit in på. Viljan att veta är min kompass och lusten att lära min drivkraft. Glad i hågen kastade jag mig ut och först i efterhand upptäckte jag att det fanns ett pris att betala. Först när vissa vänner vände mig ryggen. När andra betraktade mig som galen, eller när de uppenbart kände sig svikna, för att jag inte gick deras ärende eller för att det visade sig att jag inte vad dem underlägsen. Olika människor reagerar på olika sätt och jag har på min resa upplevt det mesta. Inget av det Nietzsche sätter på pränt i sin aforism är mig främmande. Därför blir vännerna som tålmodigt följt med och som fortfarande accepterar mig för den jag fortfarande är värdefulla. Tacksam för att de finn och för att kunskapen inte leder till ensamhet. Rådet att ge dem amnesti är ett bra råd, för det är så klart så att även jag förskjutit människor för att jag misstolkat dem och deras reaktioner. Förståelse är en del av visheten och den förmågan ökar med kunskapen.484.Sin egen väg. - När vi tar det avgörande steget och beträder den väg som man kallar "sin egen", så uppenbarar sig plötsligt en hemlighet för oss: vilka än våra vänner och förtrogna har varit, - fram till nu har de inbillat sig att de var överlägsna oss och nu är de sårade. De bästa av dem visar överseende och väntar tålmodigt på att vi återigen skall finna den "rätta vägen" - och denna vet de förstås vilken den är! Andra hånar oss och uppför sig så som om man hade blivit tillfälligt sinnesförvirrad; eller så utpekar de skadeglatt någon som tros ha misslett oss. De elaka förklarar oss för fåfänga narrar och försöker att svärta ned våra motiv, medan den allra värsta i i oss ser sin allra värsta fiende, en som törstar efter hämnd för ett långt beroende, - och är rädd för oss. Vad skall man således göra? Mitt råd är att börja sin suveränitet med att tillförsäkra alla sina bekanta ett års amnesti för alla deras synder.
Finns mycket mer att säga i denna fråga, en annat pockar på uppmärksamhet. Arbetets krav går inte längre att hålla stången. Har ett avhandlingsmanus att läsa och kommentera. Sedan ska tentaresultat rapporteras. En PowerPoint utformas och nya kunskaper sökas. Sätter punkt för denna bloggpost, som har nummer 1499. Imorgon återkommer jag med reflektioner över vad som hänt sedan jag skrev bloggpost nummer 1400. Att skriva är att lära sig, är att utvecklas, är att fördjupa och förfina sina kunskaper, är att utvecklas som människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar