fredag 1 november 2013

Hållbarhet är inget val, det är ett måste

Fortsätter sätta tankar på pränt från utbildningsdagen förra veckan, som fångats på bild. Att skriva är som jag brukar säga att tänka, för genom att lära sina tankar ser man dem på nya sätt och kan förändra dem. Och när andra läser tvingas man tänka till ytterligare. Gillar det, för det är utmanande och utvecklande. Det är vidare ett sätt att sprida goda tankar och idéer som kommer i ens väg när man rör sig i samhället, ett sätt att fånga dagen. Ingen kan lösa ett så pass komplext och svårt problem som frågan om långsiktig hållbarhet är, men tillsammans kan vi försöka. Detta är mitt bidrag.

I början av dagen ritade Holmberg (se tidigare bloggposter om namnet inte är bekant) upp ett slags tratt, en kon som illustrerade utmaningen som mänskligheten står inför. Den övre linjen, som sluttade nedåt, beskriver resurserna som finns på jorden. Den undre, uppåtsträvande linjen, beskriver mänsklighetens samlade behov. Gapet mellan linjerna, utrymmet vi har att spela på minskar. Inom kort består mänskligheten av tio miljarder människor, alla med lika stor rätt att leva ett gott och lyckligt liv. Ingen människa är mer värd än någon annan. Men om alla ska leva som vi gör här i väst blir det svårt och om livet på jorden dessutom ska vara hållbart blir utmaningen inte mindre.

Huston, vi har ett problem. Det är bara det att det inte finns någon kommandocentral att anropa, problemet måste lösas här, av oss. På jorden. Det finns olika sätt att ta sig an problemet. En väg att låta tankarna vandra längs handlar om hur man definierar lycka och ett gott liv. Idag, här i Väst, är det konsumtion som leder till lycka och som håller världens ekonomier igång. Och det som konsumeras är allt annat än hållbart. iPads och smarta telefoner kräver sällsynta jordartsmetaller, bilar som drivs med olja släpper ut växthusgaser som påverkar klimatet och det ökade resandet med flyg släpper ut ännu mer skadliga ämnen i atmosfären. Maten vi äter kräver också massor med energi. Tio miljarder människor får utan tvekan plats på jorden. Man brukar i alla fall säga att den samlade befolkningen får plats på Gotland. Men får vi plats att leva ett lyckligt liv, med allt vad det kräver? Det är frågan. Utmaningen vi alla står inför.

Om vi ändrar vår syn på lycka och vad som gör oss lyckliga kan den skadliga påverkan på jorden och klimatet minskas. Om höjden av lycka inte är en ny platt-TV, utan hälsa och ett glas ekologiskt vin, hemma, i goda vänners lag förändras utmaningen vi står inför drastiskt. Om det är tjänster som konsumeras, istället för resor och varor, då behövs mindre olja och mineraler. Det är en väg att gå, ett sätt att tänka.

Ett annat sätt att tänka handlar om teknik. Man kan redan idag återföra koldioxid till jorden, men det finns ingen riktig efterfrågan på den tekniken, för läget är fortfarande inte tillräckligt allvarligt och om det inte finns några ekonomiska incitament att göra något sker inget, då fortgår allt som vanligt. Det kan tyckas hopplöst ibland, men om man tittar på tratten igen så finns det faktiskt hopp, även utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv. För ju längre fram vi rör oss i "tratten" desto mer tvingande blir kraven och desto mer pengar finns att tjäna på att göra något. Till den dagen då vi måste handlar det om politik och om vilja, men ju närmare vi kommer peak humans. Ju närmare vi kommer den dag då mänskligheten kulminerar, för allt talar för att den kommer att kulminera, desto mer fokuserade tvingas vi vara. Utmaningarna blir inte mindre för det, men det känns inte lika hopplöst. Och ska vi lyckas krävs att man jobbar med det som är friskt och fungerar och inte gräver ner sig i hopplöshet.

Om välbefinnande och lycka är definitionen vi väljer för framtiden och dem som lever där, om det är det centrala i den kravspecifikation vi sätter upp och backcastar i förhållande till har vi skapat en inspirerande utmaning att jobba med. En utmaning som kan driva på utvecklingen och skapa innovationer och lösningar som är hållbara. Om det är målet för forskningen, istället för de mål som idag sätts upp och som bara handlar om konsumtion och tillväxt, utan krav på hållbarhet, då skulle jag känna att det gjutits liv i forskningen igen. Då fanns det hopp och glädje i arbetet. Det är ingen utopi, det handlar bara om att få fler att vilja samma sak och om att få politikerna att fatta hur klokt det är. Det jag finner särskilt positivt med den tanken är att ingen politiker behöver lova att det ska lösa problemet med hållbarhet. De kan inhämta poänger redan under innevarande mandatperiod. Hållbarhet handlar inte om framtiden, det handlar om här och nu. Det är vad vi gör idag som påverkar framtiden och den blir vad vi gör den till. Att tänka så är mer hållbart är att försöka skåda in i framtiden. För det förändrar inget idag. Vill man veta vad som ska hända behöver man bara begrunda tratten. Vi vet att resurserna är ändliga och att befolkningen ökar. Vad mer behöver vi veta för att ändra vårt tänkande och beteende?

Holmberg rekommenderade en dokumentärserie, The Century of Self, som är tänkvärd. Den handlar om hur det moderna konsumtionssamhället vuxit fram och presenterar en hypotes om hur det kom att formas på det sätt vi känner igen det som. Och förstår man det kan man troligen, högst sannolikt också förstå hur definitionen av lycka kan förändras. Holmberg visade en graf där rikedom och konsumtion utgjorde diagrammets båda variabler. Undersökningen som låg till grund för grafen visade att med ökad rikedom följer ökad konsumtion, och mer miljövidrig konsumtion. Den kurvan planar inte ut, ju rikare man blir desto mer konsumerar man. Man köper två lyxyachter, eller fler och så anställer man personal som kör runt dem och möter upp en där man är. Eller så köper man lägenheter i olika delar av världen, som hålls igång av personal. När konsumtion är synonymt med lycka gäller regeln ju mer konsumtion desto större lycka. Och ligger tanken om delegerad konsumtion inte långt borta. Handlingsutrymmet i tratten som vi alla lever i minskar dock, stadigt. Holmberg rekommenderar också en bok, Build to last. Idag är ekonomin en del av problemet, men det måste inte vara så. Ekonomin kan riktas om, ifall efterfrågan och konsumtionsmönstren ändras.

Allt handlar om hur vi förhåller oss till framtiden. Tre olika sätt att tänka presenterades. De första två är dominerande idag. Simulering, tanken om att bygga en modell som kan användas för att räkna på framtiden, det som ska hända. Är det första sättet, men det utgår från att förändring och utveckling är linjär och upphöjer därför normaltillståndet och det som är känt idag till norm. Det är olyckligt och invaggar oss i en falsk trygghet. En variant av simulering är optimeringstanken. Genom, att trimma de system man har och genom att öka effektiviteten kan man klara sig ytterligare en tid. Genom att minimera riskerna och problemen. Men även här handlar det inte om nya sätt att tänka, utan om mer av det som försatt oss i den prekära situation där vi befinner oss. Inget av dessa sätt att tänka tar os ut ur den återvändsgränd som vi med ökande hastighet rusar in i. Det sätt att tänka som Holmberg lyfter fram och talade om benämns: Scenarioplanering. Metoden beskrivs på nätet så här.

Det bästa sättet att förutsäga framtiden är att skapa den
John Scully 
Framtiden är omöjlig att förutsäga, utom i mycket speciella fall eller med en hel del tur. Däremot är det möjligt att föreställa sig möjliga framtider, att skapa scenarios, och lära från dem.

Ett scenario är ett verktyg för att ordna våra uppfattningar om möjliga framtida miljöer, där följderna av dagens beslut visar sig. Scenarios är en sorts historier, skrivna eller berättade, som man bygger runt noggrannt planerade handlingar. På samma sätt som sagor ger en mångfasetterad bild av världen, kan scenarios hjälpa oss att se olika perspektiv, och ge händelser mening. De låter oss leka med framtiden; den kommer inte att bli som någon av våra scenarios, men kommer troligen innehålla element från dem.

Scenarioplanering är ett kvalitativt, inte kvantitativt verktyg. De förutsätter inte att nuvarande trender håller i sig eller bara förändras en smula, utan kan hantera diskontinuiteter och överraskningar. Därigenom tvingar de oss att frångå våra antaganden och antyder nya och oväntade möjligheter. Genom att vara interaktiv kan olika synpunkter komma fram och berika bilden.

Scenarioplanering är systematisk, trots sina kreativa och historieberättande kvaliteter. Det första steget är att isolera det beslut som måste göras eller vilken fråga som skall utforskas. Det gäller att samla in nödvändig information, och bryta ned de mentala kartor av problemet man lätt bygger upp.
Scenarioplanering är en variant på backcasting och jag finner här massor av likheter med den syn på framtiden och skapandet av den som jag finner hos Deleuze och Guattari. Samtalet är den modell och arbetsmetod jag närmast kommer att tänka på, vilket just idag inte är så kosntigt för jag lägger just, parallellt med bloggandet, sista handen på ett bokmanus där jag utforskar samtalets möjligheter (för arbetet med hållbarhet? Ja, kanske. Säkert!). Holmberg nämner ett projekt där denna metod används för att bygga en mer hållbar transportsektor. Ett utmärkt exempel på forskning för hållbarhet, i samverkan med näringslivet. Ett lysande exempel på arbetsintegrerat lärande.

Lärande är viktigt, kunskap om lärande. Holmberg talar om social learning och dess förutsättningar för och användning i arbetet med hållbarhet. Se där, olika kompetenser i möte. Hållbarhet kan inte skapas om vi bekämpar varandra och bara ser till vår egen kompetens. Vi måste samarbeta, måste samtala. Utan tvekan finns ingen väg fram om vi fortsätter som vi gjort. Även forskningen måste omorganiseras, medelstilldelningen. Det är i samverkan, i möten över gränser som ny kunskap uppstår. Och ska vi kunna skapa ett långsiktigt hållbart samhälle måste vi utmana oss. Det är spännande att utmanas och det ser bara svårt ut om man tänker sig att man ensam ska lösa problemet. Ingen enskild kan lösa de problem som mänskligheten står inför. För att klara utmaningen måste vi tänka tillsammans. Och gör vi det kan vi dra nytta av den visdom som finns i gruppen, kunskap växer underifrån, i möten.

Nu ser jag fram emot nästa träff inom ramen för utbildningen till Innovation Champions. Blir den bara hälften så inspirerande som denna den första är jag mer än glad. Men nu är det helg. Dags att söka lyckan, i ett glas vin kanske. Tillsammans med den man håller kär. Så ser planen ut.

Inga kommentarer: