Lite ödmjukhet och mer humaniora. Nu, tack!

Allt mer fokus riktas mot ekonomin i dessa dagar av återkommande kriser. Nya reformer och teorier lanseras gång på gång. Mer av samma. Ekonomiska problem löses med ekonomiska medel. Andra problem löses med ekonomiska medel. Skola, högre utbildning, forskning vård och ja, hela samhället håller på att göras synonymt med ekonomi. Det är som vi fastat i en låsning där mer av samma är svaret på alla problem, även på problem som orsakats av grundproblemet: ekonomiseringen. Något radikalt behöver göras här. Ekonomin måste ses över. Ekonomin är ingen naturlag, det är en i högsta grad mänskligt skapad och kulturellt upprätthållen verksamhet. Och liksom alla andra verksamheter kan den förändras, om den leder till oacceptabla konsekvenser.

Tack Andreas Cervenka, för dina alltid kloka och tänkvärda analyser av ekonomin. I dagens SvD finns ännu en läsvärd krönika, om konsekvenserna av höga chefers jakt på bonusar. En obehaglig skildring och analys av människans allra lägsta drifter, egoism och girighet. Det går bra nu, skriver Cervenka. Stockholmsbörsen närmar sig rekordnoteringar. Ändå är det något som är fel. Känslan av att det går bra nu sprider sig inte riktigt i samhället. Pengarna vill liksom inte riktigt sippra neråt i systemet. Ringarna på den ekonomiska oceanen rör i allt snävare kretsar. Vad är det som händer? Cervenka pekar på en högst rimlig förklaring, som borde läsas av Reinfeldt. Om nedanstående visar sig stämma får det konsekvenser för den arbetslinje han säger sig företräda.

Den förs fram av den brittiske ekonomen Andrew Smithers i den nya boken ”The Road to Recovery”. Han ser en tydlig koppling mellan företagens sjunkande investeringar och hur företagsledningarna belönats de senaste decennierna.

I takt med att den fasta lönen blivit mindre viktig och chefernas ersättning istället knutits till aktiekursen, har också deras motiv och beteende förändrats. Allt som riskerar att sänka aktien kortsiktigt, som stora investeringar, framstår som farligt, medan sådant som snabbt kan pressa upp kursen, till exempel aktieåterköp, verkar tryggt och smart. Ett agerande som i förlängningen skadar både företaget och ekonomin. Andrew Smithers teori är inte bara konspiratoriskt hittepå.

Hans resonemang får stöd i en rapport full av matematiska formler från Federal Reserve i New York och tidningen Economist konstaterar att i en undersökning från 2004 svarade en majoritet intervjuade chefer att de skulle avstå från en långsiktig och lönsam investering om det innebar att bolaget skulle missa marknadens vinstförväntningar för nästa kvartal.

Tidigare i år publicerades också en studie som visar att amerikanska onoterade företag investerar nästan dubbelt så mycket som bolag på börsen. De mest defensiva vd:arna verkar som av en händelse finnas i bolag vars aktiekurs är känslig för kortsiktiga resultatsvängningar. Stämmer detta blir slutsatserna inte så lite motbjudande.

Den galopperande bonuskulturen har i så fall inte bara inneburit att den översta procenten kapat åt sig en allt större del av kakan och bidragit till finanskris och allmänt dålig stämning, den torpederar också ekonomin för övriga 99 procent.

För vem är ekonomistyrningen till? Är det för den enda rikaste procenten av samhället, eller är det för alla oss andra? Vi som sliter ont för att få vardagen att gå ihop. Som tvingas till umbäranden för att behålla vårt arbete. Till vilken nytta sliter vi? Vill inte tro att det är för att företagens högsta chefer, de som har alla oss övriga och våra liv i sina händer, ska kunna öka på sina bonusar. Vill inte tro att det är så vi ser på samhället, att en majoritet av befolkningen stödjer den girighet och den egoism som odlas i företagens styrelserum. Vill tro att ett annat samhälle är möjligt. Ett samhälle där ekonomi och pengar är ett verktyg och inte ett mål i sig och där fokus ligger på innehållet, inte på ytan. Vill tro på en arbetslinje. Men för att en sådan ska genererar fler arbeten och inte bara mer pengar (till de högsta cheferna) krävs att man lyssnar på humanistisk forskning och att man vill förstå hur människor och kultur fungerar.

Girighet är ett mänskligt fenomen som skapas och upprätthålls av människor, av alla oss tillsammans. Girighet är inget naturtillstånd som människan måste acceptera, det är ett inlärt beteende som kan läras om. Ifall politikerna tar sitt ansvar, sätter ner foten och kräver ansvar och genomdriver åtgärder. Arbetslinjens konsekvenser är en bonusfest av sällan skådat slag och det är vi, vi som tillhör de 99 procenten, som betalar för direktörernas lyxkonsumtion. Ett annat samhälle, med en annan syn på vad som är ekonomins mål och syfte, är möjligt. En annan syn på människans plats och roll i den övergripande helheten är möjlig. Om vi bara vill, alla vi tillsammans. Humaniora är vetenskapen om människan och för en humanistisk forskare slår Cervenkas analys inte ner som en bomb. Det är inga nyheter. Egoism och girighet har funnits med länge och om man upphöjer dessa egenskaper till normalitet blir det så här, förr eller senare. Ekonomins lagar är i det närmaste identiska med kulturens. Därför är humaniora ingen kostnad, det är en nödvändig investering.

Läser vidare i tidningen. Kommer till Under Strecket, och inser ännu tydligare hur mycket av livet på jorden som har med människan att göra. Hur genomgripande den mänskliga kulturen är. Inser att det finns inga gränser, inga fasta gränser mellan ekonomi och kultur, eller mellan natur och kultur. Allt och alla är delar av samma helhet. Gränser kan bara dras på papper, i vetenskapliga artiklar och i politisk retorik. Gränser är mänskliga skapelser. Och människan är i högsta grad paradoxal, vilket avskaffandet av humaniora är ett bevis för. Förvägrandet av kunskap om sig själv är ett uttryck för hybris som inte ligger direktörernas syn på den ekonomiska värdet av deras person långt efter. Under strecket idag är inte bara väldigt intressant, utan dessutom oerhört viktigt. Det handlar om människans syn på sig själv och om människans påverkan på biosfären, om livet på jorden. Victor Galaz ställer där frågan.

Kan ett helt vetenskapligt fält ges en psykologisk diagnos? I en provokativ artikel publicerad i år i tidskiften Cultural Geographies menar de amerikanska samhällsvetarna Paul Robbins och Sarah Moore att de biologiska forskningsfält som under decennier arbetat med naturvård och bevarande drabbats av tydliga ångestsyndrom – det vill säga en blandning av fruktan, obehag, disharmoni och ambivalens.

Frågan är lika berättigad som Cerveknas analys av ekonomin och den handlar i lika hög grad om människan och mänskligt kollektivt beteende. Det handlar om kultur. Frågan utlöses av följande insikt, som får marken under fötterna att rubbas en aning. Vad är naturligt och ursprungligt?

Anledningen är att själva förutsättningen för deras arbete – ett tydligt definierat och objektivt tillstånd mot vilket ett naturligt system ska återställas eller bevaras – plötsligt ryckts bort under deras fötter. Forskningen har det senaste decenniet visat allt tydligare att naturliga system inte bara är i ständig förändring, utan också att många av dessa förändringar under tusentals år drivits fram av människan. Påverkan på planetens grundläggande naturliga processer som klimat, kvävecykler, fotosyntes, och vattnets kretslopp är inte enbart ”naturliga”, utan formas fundamentalt av arten Homo sapiens.

Så vad är det som ska ”återställas”, och till vilket ekologiskt tillstånd? Bör vi sträva efter att återskapa naturens ekosystem till förindustriell tid, eller varför inte hela vägen tillbaka till den tid som geologerna benämnt Pleistocen-perioden, för 10000–13000 år sedan? (Ja, det finns de som på allvar menar att det kan, och bör göras.) Robbins och Moore menar att det är just den här typen av frågor som skapar ett ”ekologiskt ångestsyndrom”. Tidigare vetenskapligt grundade föreställningar om naturbevarande framstår plötsligt som uppenbart normativa, preskriptiva och politiska.

Detta har jag skrivit om tidigare, många gånger. Om insikten att det inte finns någon ursprunglig punkt att utgå från eller återvända till. Allt är statt i förändring, dynamisk tillblivelse. Allt och alla, livet på jorden, helheten är ett resultat av samproduktion. Ekonomi och kultur, liksom natur är olika sidor av samma sak. Att bortse från detta är ett utslag av mänsklig hybris. Förstår vi (och här menar jag en stor del av människorna som lever på jorden idag) det kan arbetet med att skapa en bättre värld börja.

Den amerikanska författaren Emma Harris välskrivna bok ”Rambunctious Garden – Saving Nature in a Post-Wild World” (Bloomsbury) bygger på samma grundfråga, men landar i en betydligt mer positiv slutsats. Harris bok kommer nära ett flertal forskargrupper som alla från olika perspektiv försöker anpassa sina naturbevarandeprojekt till en ny ekologisk verklighet. Här hittar vi bland annat forskare som aktivt försöker skydda arter från utrotning på grund av klimatförändringar, genom att helt enkelt flytta dem till nya platser.

Enkelt är det på inget sätt, men förstår man bara det, att problemet är komplext har man tagit ett rejält kliv i riktning ökad hållbarhet och arbetet med att skapa en bättre värld har påbörjats. Jorden är den enda plats i Universum där människan kan leva. Allt annat är orimliga och världsfrånvända drömmar. Feberfantasier som utgör en viktig del av problemet som försatt oss, livet på jorden, i den situation vi har att hantera.

Frågorna ovan kan vid en första anblick tyckas disparata. En gemensam konfliktpunkt är emellertid hur vi bör tolka en av de viktigaste principerna i modern miljöpolitik: försiktighetsprincipen. Försiktighetsprincipen förekommer flitigt i internationella miljööverenskommelser ända sedan slutet på 1980-talet. Men principen har inte bara en juridisk betydelse. Den har också i det närmaste moralisk tyngd i klass med Kants kategoriska imperativ. En hastig tolkning av denna princip ger för handen att alla former av experiment med havsgödning, arter, genteknologier och syntetisk biologi bör antingen förbjudas helt, eller begränsas avsevärt.

Men principen är, vilket jurister noterat, mer mångfacetterad än så. En närmare granskning visar att försiktighetsprincipen också kan ses understödja den här typen av experiment. Principen säger nämligen också att vetenskaplig osäkerhet inte bör användas som en förevändning för att skjuta fram åtgärder som skulle kunna minimera framtida miljöhot.

I en artikel i Nature Climate Change använder sig Greg Rau och kollegor precis av denna argumentationslinje och menar att vi snarast bör överväga ”okonventionella” strategier för att skydda världens korallrev från klimatdriven kollaps. Dessa innebär bland annat projekt för att sätta upp parasoll-liknande skydd för att bidra till nedkylning, skapandet av artificiella korallrev och kalkning av världshaven för att minska havsförsurningens effekter. Försiktighetsprincipen menar de, innebär att vi trots vetenskaplig osäkerhet snarast bör genomföra åtgärder som kan rädda viktiga ekosystem från irreparabla skador.

Människor som debatterar med människor, om mänsklig påverkan på biosfären och om mänskliga handlingar för att rädda det som räddas kan. Det är uppenbart att vetenskapen om människan, humaniora och kulturvetenskap är viktig. Utan kunskap om kultur och forskning om förutsättningar för förändring av mänskliga handlingar är risken stor att människan blir sin egen största fiende. Girighet och hybris är det största hotet mot livet på jorden. Livet så som vi lärt oss känna igen det, så som vi vant oss vid det, är inte naturligt. Livet består liksom människan av 100 % miljö (biologi) och 100 % arv (kultur). Det finns ingen gräns mellan, bara ett ständigt utbyte och dynamisk förändring.

De politiska skiljelinjerna i denna debatt är än så länge diffusa, och smälter samman med oundvikliga vetenskapliga kontroverser. Blandningen mellan desperation och förtröstan är påtaglig. Och försiktighetsprincipen sviker oss när vi kanske behöver den som bäst. Frågan är nu bara vad som kommer att ersätta den.

”Natur” enligt Harris, är inte enbart det som finns inom inhägnade naturreservat, utan finns överallt. På hustak, i trädgårdar, på golfbanor, i stadsparker, kolonilotter, kyrkogårdar, på gräsmattor och i jordbruksfält.

Utan humaniora finns ingen chans att lösa problemen som mänskligheten och livet på jorden står inför. Utan samverkan och utbyte av kunskap finns ingen lösning. Tillsammans, inte bara kan utan måste alla vi och allt det som lever på jorden här och nu arbeta. Att låta några ytterst få lyckligt lottade leva gott på alla och allt annats bekostnad är inte rimligt. Hög tid att inse det. Hög tid för ödmjukhet. Dags att satsa på kunskaper som är nyttiga, i ordets verkliga betydelse, inte bara i ekonomiska termer. Hög tid att se människan i vitögat och att kontroll över det vi kan kontrollera, vårt eget handlande.